Osakas historia

Länders historia är oftast intimt förknippade med deras huvudstäder. Japan är inget undantag, Heian-kyo/Kyoto och Edo/Tokyo dominerar historieskrivningen då de var centrum för den politiska makten. Men precis som att man inte kan förstå Tysklands historia enbart genom att studera Berlin, Englands genom London, eller Sveriges genom Stockholm, är det omöjligt att få en helhetsbild av Japans historia enbart genom Tokyo/Kyoto. Vi måste också titta på Hamburg/Lübeck, Manchester/Newcastle, Göteborg/Malmö om vi verkligen vill förstå sociala och kulturella utvecklingsmönster. På samma sätt är det med Japan, vi behöver veta hur det såg ut i Osaka/Fukuoka för att få en ordentlig helhetsbild. Så i denna artikel borrar vi lite mer på djupet i staden Osakas avvikande historia. Med förorter är den nämligen lika stor som London, hela prefekturen har nästan dubbelt så många invånare som Sverige. Skillnaden mot Sverige är att en dryg procent av befolkningen är utlandsfödd och av dem är drygt 80 % från kulturellt närliggande områden som Korea och Kina.

G20 mötet i Osaka avslutat

Världens ledande 20 länder och EU samlades till toppmöte i Osaka i förra veckan. Svenska media fann det inte tillräckligt intressant för att skicka ut någon, inte ens intressant nog att hyra in en Japanbaserad frilansare. Den bästa rapporteringen på svenska från Osaka stod finska Hufvudstadsbladet för. Resten publicerade pliktskyldigast några telegram från AP, Reuters eller AFP. Inte ens Dagens Industri, vars läsare mer än andra påverkas av det som diskuteras där, ansåg sig tydligen ha budget för en insats. I vilken utsträckning midsommarfirande och semesterperioder har prioriterats högre än nyhetsrapportering och ögonblicksskildringar överlåter bloggen till läsarna att spekulera kring. Här kommer istället bloggens samlade intryck.

Osaka prefektur

När de flesta svenskar hör Osaka tänker de garanterat på staden, men i själva verket är det en av Japans två stadsprefekturer, så precis som Kyoto är Osaka en fu (府) som traditionellt innebar regeringssäte för den politiska makten. Som stadsprefektur är den Japans näst minsta, endast Tokyo är mindre, och det är egentligen endast tack vare att de byggde en ny flygplats ute i bukten. Itami den tidigare flygplatsen blev för liten för internationella flighter så de fyllde ut i bukten och konstruerade en helt ny ö med flygplatsen Kansai kokusai kuko, i folkmun allmänt kallad Kanku. Vana Japanresenärer som inte skall till Tokyo eller norröver föredrar ofta att flyga in hit, lossningstiderna är snabbare, trycket mindre och passkontrollen snabbare. Man är snabbt inne på Shin-Osaka. Stationen som servar Shinkansen och på några få minuter befinner man sig i Kobe eller Kyoto, en dryg halvtimme senare i Hiroshima eller Nagoya. För den som skall åka till Japan för eget surt förvärvade och hårt beskattade sekiner i boskapsklass är Kanku kanske det bekvämaste målet via något av flygbolagen från Förenade Arabemiraten, Etihad, Qatar, Gulf Air, och Emirates, då resan kan delas in i två mer hanterbara sträckor och de erbjuder betydligt bättre service än europeiska bolag.

Dejima var Tokugawas fönster mot omvärlden

Dejima (出島) ”Avfärdsön” eller ”Utstickande ön” var en solfjädersformad konstgjord ö som var den enda inkörsporten till Japan under Tokugawa dynastin. Japan hade även handelsrelationer med Kina via Ryukyu som kontrollerades av Satsuma och med Korea via Tsushima som behärskades av So klanen. Skillnaden var att i Nagasaki var det utländska skepp som anlände, medan det var lokala skepp som seglade till omvärlden från de andra platserna. Fram till 1868 var det sannolikt också den mest detaljerat beskrivna platsen i hela Japan. Ön anlades ursprungligen för att shogunatet ville kontrollera de portugisiska jesuitprästerna, men det skulle bli känt som holländarnas handelsstation, eller faktorie som var dåtidens benämning. Behovet av landåtervinning har medfört att ön försvunnit från kartan.

När Japan blödde

De som finner östra Asien intressant frustreras ofta över svenska gammelmediers styvmoderliga behandling av den här delen av världen. DN och Ekot har korrespondenter i Kina, men de förväntas att täcka hela Asien. De är som att ha en journalist i Paris som skall täcka allt från Moskva till Los Angeles. En omöjlig uppgift och sannerligen känner ingen det bättre än utrikeskorrespondenterna själva. Därför blir rapporteringen ytlig och kännetecknas främst av exotism. En som är mer frustrerad över detta än de flesta är Dag Klingstedt som driver Japanbloggen.com och JapanGourmetGuide.com där han emellanåt beskriver hur tokfel det blir i svenska medier. Det kan du få bekräftat här, eller här, och här. Även bloggen har tagit upp problemet några gånger, exempelvis det här inlägget