歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Medierapporteringens verklighet

1 kommentar

Japan är, för ovanlighetens skull, just nu intensivt närvarande i nyheterna. Det innebär också att svenska tidningsläsare får ta del av dels rena felaktigheter, men främst att rapporteringen är otillräcklig för att läsaren skall kunna bilda sig en egen helhetsbild av det inträffade. Bloggens ambition är att idag försöka komplettera den bilden.

Den första nyheten handlar om 7-årige Tanooka Yamato (alt. Daiwa) som sprungit bort i skogarna kring Nanaecho ett mindre samhälle norr om Hakodate, den näst största staden på Hokkaido. Anledningen till att nyheten far världen runt är att föräldrarna uppges ha ”övergett” sonen i skogen. Vad de gjort var att släppa ut honom ur bilen då han genom fönstret kastat saker mot mötande fordon. Därefter körde de bort ungefär 500 meter och ställde sig att vänta, när sonen inte dök upp efter en ”fem till tio minuter” återvände de till platsen de släppt av honom, men då gick han inte att finna. Japanska självförsvarsstyrkorna, med hjälp av två helikoptrar avsöker nu området.

Varför bestraffar då japanska sina föräldrar genom att ”överge” dem? Precis som i de flesta civiliserade länder har Japan strikt lagstiftning mot aga. Den unga föräldragenerationen som växt upp med att få smisk, såväl hemma som i skolan när de var vanartiga, står lite handlingsförlamade inför disciplineringsproblem. Men väsentligare än så, japaner avskyr ensamhet. De växer upp tätt inpå varandra, är ständigt omgivna av andra så social närhet är normaltillståndet för de flesta. Hot om att lämna småbarn ensamma har därför ofta en omedelbar effekt. I snabbköp märks det dagligen när en mor har sagt till sitt barn att vara tyst ett antal gånger så slutar det som regel med; ”om du inte är tyst nu så lämnar jag dig här, så får vi hoppas att du hittar en ny mor!” I nio fall av tio tystnar barnet, rädslan att överges är starkare än längtan efter en bit choklad. Ingen ångrar mer än mor och far Tanooka idag det beslutet.


Addendum

Efter fem dagars sökande hittades pojken tidigt på morgonen den 3 juni inne på ett militärt övningsområde, riktigt hur han lyckats ta sig in där är oklart. Han verkar ha varit vid god vigör men flögs för säkerhets skull med militärhelikopter till ett större sjukhus för observationer.


Den andra nyheten är att Nordkorea verkar vara på väg att skjuta upp nya testrobotar i riktning mot Japan och försvarsministeriet har beslutat att höja beredskapen. (red; nyhetsmedia rapporterar att den skjutits upp men i god tradition misslyckats) Den egentliga nyheten här är; varför först nu? Nordkoreanerna utför sina uppskjutningar för maximal PR effekt och Japan stod som värd för G7 toppmötet den 26 och 27 maj. Ifall de sökt maximal inhemsk utdelning borde uppskjutningen skett den 15 april, födelsedag för president i all evighet Kim Il Sung och om de önskade världens uppmärksamhet samtidigt med att toppmötet pågick. Att skicka upp den några dagar efter att mötet avslutats är lite av ett Västgötaklimax. Vad underrättelseanalytiker rimligen frågar sig är vad det är som gått fel. Möjligen också varför den japanska reaktionen är så häftig. Sannerligen har det mindre med Nordkorea att göra och mer med Kina. Japanerna får en förevändning att sätta sitt missilförsvar på högsta alert och ge kineserna ett smakprov på vad de är kapabla till. Sannolikt är det utvecklingen i Sydkinesiska sjön som är mer pådrivande än Kim Jong Uns hybris.

Sedan finns det en typ av nyhet som aldrig når utanför Japan, men som i bloggens ögon säger betydligt mer om skillnaden mellan Japan och västvärlden. Det är intervjuer med och nekrologer om japanska akademiker. Dagligen i pressen, även de stora nationella drakarna, finns det som regel en intervju med någon professor eller lektor från ett närliggande universitet och så fort en går bort så skrivs det, ganska ingående, nekrologer om vederbörande. Japan värdesätter utbildning högt och bloggen har ännu aldrig stött på en artikel där universitet beklagar sig över budgetnedskärningar. Intervjuerna och nekrologerna är manifesteringen av hur högt den högre utbildningen och forskningen värdesätts. Skall sanningen fram är en del av de intervjuade akademikerna rätt mediokra, men det förstår naturligtvis inte den stora allmänheten som inte är insatt i vederbörandes forskning eller undervisning. Istället kan de visa upp artiklarna för sina barn som en påminnelse om att akademiker är samhällets verkliga ”hjältar” eftersom deras kunskap bringar samhället framåt och anstränger de sig i skolan kanske de blir lika berömda. Det senaste bland en del media är att de har kolumner som skrivs av verksamma akademiker. Tredje uppgiften tas på allvar hos denna grupp.

En tanke på “Medierapporteringens verklighet

  1. Ping: När Japan blödde | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.