歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Dejima var Tokugawas fönster mot omvärlden

8 kommentarer

Dejima (出島) ”Avfärdsön” eller ”Utstickande ön” var en solfjädersformad konstgjord ö som var den enda inkörsporten till Japan under Tokugawa dynastin. Japan hade även handelsrelationer med Kina via Ryukyu som kontrollerades av Satsuma och med Korea via Tsushima som behärskades av So klanen. Skillnaden var att i Nagasaki var det utländska skepp som anlände, medan det var lokala skepp som seglade till omvärlden från de andra platserna. Fram till 1868 var det sannolikt också den mest detaljerat beskrivna platsen i hela Japan. Ön anlades ursprungligen för att shogunatet ville kontrollera de portugisiska jesuitprästerna, men det skulle bli känt som holländarnas handelsstation, eller faktorie som var dåtidens benämning. Behovet av landåtervinning har medfört att ön försvunnit från kartan.

När Toyotomi Hideyoshi 1589 kuvat allt motstånd på Kyushu gjorde han en Eriksgata genom ön. Han blev då medveten om arrogansen hos de jesuitiska missionärerna, han uppfattade dem som nedlåtande mot japanerna. Budskap om conquistadorernas framfart i Latinamerika nådde jesuiterna och de kom att se sig själv som en utpost av en världsmakt med följd att deras högfärd ändrade japanernas syn på dem. Hideyoshi utfärdade flera utvisningsdekret men de verkställdes aldrig, i sin maktposition var han allt för beroende av portugisiska kanoner och arkebusar. Hans efterföljare i Tokugawa dynastin hade samma kluvna inställning, de var beroende av handeln men fruktade det kristna budskapet om en makt högre än shogun och kejsare. Även Hidetada genomdrev utvisningsdekret, men de klarade inte av att skilja handel och missionsverksamhet åt som separata verksamheter. Hans son Iemitsu kom då på den geniala lösningen att de skulle isoleras. Genom att anlägga en konstgjord ö, där de i praktiken skulle hamna i husarrest, kunde man stoppa dem från att sprida Guds ord. På en udde i Nagasaki hamn grävde man då en tolv meter bred kanal för att frigöra spetsen på udden. Arbetet påbörjades 1634 och stod klart två år senare till en kostnad av 4 000 ryo motsvarande 33 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.

Ön var 120 meter lång och 75 meter bred (Kaempfer mätte den till 236 steg lång och 82 bred), 9 000 m2 eller med japanska mått 3 969 tsubo och då samtliga portugiser handgripligen utvisats året innan ön var färdigbyggd var den också ett finansiellt fiasko. 1635 var ett svältår och i Shimabara på Kyushus nordkust, inte allt för långt från Nagasaki, ledde ett antal kristna ledare ett uppror. Det var precis något sådant man fruktat inom shogunatet och skickade därför överväldigande styrkor för att kväsa upprorsmakarna. Men man behövde även angripa dem från sjösidan. Holländarna som vid denna tid var stationerade i Hirado, ännu närmare än Nagasaki, ställde upp och attackerade villigt sina kristna ”bröder”. De fick utstå mycken smälek för detta i Europa, men shogun och hans rådgivare imponerades av deras lojalitet. Men de hade också fått grepp på att det fanns olika riktningar inom kristendomen. Kunde det vara så att de gripit tillfället i flykten att bli av med katolska motståndare för att få friare utrymme att sprida de protestantiska lärorna?

Shogun Iemitsu ville belöna holländarna för deras lojalitet, men samtidigt ville han försäkra sig att de inte övertog jesuiternas arroganta politiska myglande. Lösningen blev det finansiella fiaskot i Nagasaki, den konstgjorda ön skulle trots allt komma till användning, inte för portugiserna, men för holländarna. För de 25 familjer som ägde den mark som utgjorde Dejima var det ett lyckokast, de erhöll nu årlig markhyra av holländska Ostindiska Compagniet. 1641 flyttade de sin handelsstation från Hirado, längre norrut, ned till Dejima och Nagasaki. Engelbert Kaempfer beskrev flytten såhär 50 år senare:

De (holländarna) fick besked att lämna ön Hirado med alla sina tillhörigheter och att byta ut sin underkastelse till en skonsam provinsfurste mot direktiv från en ny nitisk förvaltning direkt underställd shogun medan de drar sig undan till den fängelseö under strikt vakthållning och mångfaldig övervakning som byggts för portugiserna. Underkastelse till dessa stolta hedningar under träldom och fångenskap, försakelse av helgdagarnas firande och bön och psalmsånger på söndagarna, användandet av Kristi namn och korsets symbol eller annat yttre bevis på de kristna tron, ovanpå vilket de godhjärtat godtar japanernas föraktliga fräckhet, en skymf mot varje högtänkande själ, allt detta för kärleken till profit och kontroll av deras metallådror i bergen. Detta fängelse går under namnet Dejima.

I sitt verk postumt publicerat 1725 är övervakning och vakthållning ett återkommande klagomål. De måste ansöka om att få gå iland och det kunde gå flera dagar att behandla en sådan ansökan. Den ende som någorlunda obesvärat kunde lämna ön var Opperhoofd eller stationschefen, av japanerna kallad kapitan efter den portugisiska benämningen. Allt han behövde göra var att framlägga sitt behov av att framföra ett ärende till Nagasaki bugyo (長崎奉行) som var shoguns kommissarie i staden och hans direkta motpart på den japanska sidan. På vägen dit eller tillbaka kunde han ta pauser på théhusen, eller äta en bit mat på någon av alla småkrogar som kantade gatorna. Ofta tog han med sig legationens sekreterare, men emellanåt också läkaren. Inte minst eftersom det var de tre som årligen deltog i Edo sanpu (江戸参府) en artighetsvisit hos shogun i Edo som holländarna benämnde hofreis. Det gick alltid att komma upp med någon fråga angående en gåva, packning eller annat som kunde sysselsätta japanerna några dagar, därefter kallades de tillbaka för att avhöra kommissariens beslut och fick således ytterligare en dags frigång. Från de olika Opperhoofds dagböcker står det klart att de tidigt upptäckte att det inte fanns någon detalj för liten för att japanerna skulle avstå möjligheten att detaljstudera den och avge ett yttrande.

De lärde sig att snabbt använda den läggningen till sin egen fördel genom konstruera allehanda irrelevanta frågor om japansk kultur. Intressant nog har det bitit sig fast i japanernas undermedvetna och de är i större eller mindre grad övertygade om att västerlänningar omöjligen kan förstå deras kultur ingående. Ironin i sammanhanget är att det var just det holländarna kunde, men valde att utnyttja till sin egen fördel. Japanerna hade också som krav att en fartygskapten skulle kvarstanna på Dejima under ett kalenderår och agera Kapitan. På detta sätt ansåg de att holländarna inte skulle bygga upp en tillräcklig stark kunskapsbank för att dra nytta av japanernas goda vilja (de såg sig inte som ”föraktligt fräcka” utan ödmjuka och godmodiga), personlighetsdrag som var lätta att missbruka av dem med onda avsikter. Konsekvensen av det blev att varje ny Opperhoofd kunde agera ovetande även om det fanns noggrant förda loggböcker från föregångarna.

Redan att angöra kaj vid Dejima var en omständlig byråkratisk procedur. De anländande skeppen möttes i bukten och lotsades in mot Nagasaki hamn, men innan de tilläts angöra kaj kom det ut ett flertal inspektörer för att gå igenom fartyget och kontrollera att det inte fanns smuggelgods ombord och speciellt inget relaterat till kristendom. Redan vid siktet av land beordrade fartygets kapten att alla kors, ikonbilder, psalm- och hymnböcker, katekeser och biblar skulle samlas in. De placerades i en tunna med ett lock som satt kvar löst för att underlätta inspektion. Sjömännen var under strikta order om att överlämna allt, men ibland fanns det eldfängda kristna med som trots befallningarna försökte smuggla undan en bibel eller katekes. Det ledde omedelbart till diplomatiska förvecklingar. I Japan var lydnad och lojalitet total, de utgick därför ifrån att förhållandena var likartade bland européerna. Att någon gömt undan materialet av trots, och inte på kaptenens direkta befallning förespeglade dem aldrig.

När väl den religiösa inspektionen, som alltid kom först, väl klarats av övergick de till att inventera fraktgodset. Det bokfördes detaljerat, fördes iland av japanerna och förvarades i deras hamnlager tills försäljningen vidtog. De halade också seglen och förvarade dem tills det var dags för avfärd. Allt för att begränsa holländarnas rörelsefrihet. När godset också bokförts av japanerna och deras listor godkänts av holländarna utgick det budkavle till köpmännen, som kunde komma så långt bortifrån som Osaka och Sakai för möjligheten att göra fynd. Som regel avhölls auktion ungefär en månad efter fartygets ankomst. Kinesiskt siden eftertraktades mest och erhöll goda marginaler, europeiska kuriositeter som glasögon, kikare, mikroskop tilldrog sig intresse, men hade inget återförsäljningsvärde utan inhandlades möjligen i små kvantiteter att användas som exklusiva gåvor.

Med renässansen gjorde europeisk vetenskap, särskilt inom naturvetenskaperna, stora framsteg och bland de 150 tolkar som anställdes av kommissarien i Nagasaki, men betalades av det holländska faktoriet, fanns det ett stort intresse för inte minst västerländsk medicin. Deras intresse för böcker inom anatomi, kirurgi, medicinalväxter och liknande var omättligt. Deras egentliga problem var att legationsläkaren oftast var en fältskär med undermålig bildning, men det fanns en del undantag. Nämnde Kaempfer, Carl Petter Thunberg som ankom 1775 och fram för allt Philipp Franz Balthasar von Siebold som spenderade flera år på Dejima under 1820-talet. Japanska medicinstuderande insåg omedelbart att de hade att göra med individer på en helt annan nivå än föregångarna. Detta utnyttjades av båda parter. Tolkarna ställde sin kunskap till läkarnas förfogande, samlade in japanska växter åt dem, anskaffade kartor, japanska böcker som de hjälpte till att översätta (med varierande framgång), medan legationsläkaren lärde ut det senaste inom europeisk medicin.

När försäljningen är avklarad tog holländarna emot betalningen i form av koppartackor och det här utgjorde anledningen till att de villigt underställde sig förnedringen att befinna sig under det som praktiskt utgjorde husarrest. Kaptenen och högre befäl tilläts privat handel och två eller tre resor var tillräckligt för en inkomst som räckte livet ut. Den japanska kopparn höll mycket hög kvalité och erhöll därför premiumpriser när de var tillbaka i Europa. När fartyget var klart för avfärd till Batavia, dagens Jakarta, tog den avgående Opperhoofd kaptens befäl och den avgående kaptenen blev ansvarig för handelsstationen under det nästkommande året. Aktivitetsnivån på Dejima sjönk nu kraftigt. Kvar på ön fanns fem eller sex holländare, eller förment holländare, förutom chefen, sekreteraren och läkaren som regel ett par, tre sjöbusar för allehanda grovgöra. Vakthuset vid bron över till land drog ned vakterna från 13 till fem. Förberedelserna för årets hofreis vidtog.

Ett år tidigare överlämnades presenterna till shogun för granskning av kommissarien och hans stab för utlåtande. Kaempfer beskriver hur holländarna några år tidigare överlämnat ett antal bärbara brandsprutor i koppar som de utgick från skulle uppskattas då folk i Edo levde under konstant skräck för storbränder, detta gällde även inom Edo borg. De hade lagt märke till att brandsprutor saknades och var därför övertygade om att de skulle uppskattas varmt. Till deras kollektiva förvåning gav kommissarien avslag och återlämnade brandsprutorna som istället utplacerades strategiskt på olika platser inom Dejima. När holländarna gjorde sin resa till Edo tre år senare upptäckte de häpnadsväckande identiska brandsprutor utplacerade runtom i borgen. Kommissarien hade helt enkelt låtit konstruera kopior som han helt fräckt själv överlämnade som egenhändigt utvecklade produkter. Japaner har stulit andras produkter och design sedan lång tid tillbaka.

Resan till Edo var årets höjdpunkt, delvis för att de fick lämna Dejima, men huvudsakligen för att de fick uppleva platser som Osaka, Kyoto och slutligen det mytomspunna Edo. Resan inleddes tidigt i mars och varade ungefär tre månader, en till Edo, en i Edo och sedan en tillbaka till Nagasaki. Resan var indelad i tre delar; över land på Kyushu till Shimonoseki, därifrån vidare på båt till Osaka och sedan längs Tokaido till Edo. Eftersom Nagasaki var hamnstad är det en smula förvånande att man inte tog ett fartyg direkt till antingen Osaka eller Edo. Japanerna var måna om att européerna skulle lära sig så lite som möjligt om Japan. Även holländarna sågs som potentiella anfallare så ju mindre de visste om japanska geografi, desto bättre. Men samtidigt var kustvattnen runt Kyushu förrädiska, stormar kunde slå till och slå sönder fartygen mot spetsiga klippor. Dog de tre främsta företrädarna för Holland på japansk mark skulle det bli svårt att förklara och risken att holländarna skulle stänga handelsstationen var uppenbar.

Varför då inte över land hela vägen? En anledning är sannolikt rent penningbegär, holländarna fick inte använda egna fartyg utan fick betala hyra för ett japanskt skepp. Men mer sannolikt är att sankin kotai (参勤交代) eller växelvis tjänstgöring pågick och flera prominenta daimyo av kokushu klass befann sig på sträckan mellan Shimonoseki och Osaka vid den här tiden. Det var säkerligen för att de skulle slippa komma i kontakt med skitiga barbarer som de fick passera ute till sjöss. Men Kaempfer beskriver i sin reseskildring hur holländarna tagit till sig japanernas sedvana med dagliga heta bad och han var själv en ivrig anhängare av traditionen. Gentemot holländarna framhöll de hur långt en daimyos följetåg kunde vara, i vissa fal övernattade de i tre byar eftersom en by inte hade tillräckligt med härbärgen. På vägen från Osaka till Edo beskriver Kaempfer hur de kommer ifatt en mindre daimyos resetåg och att det krävs hela dagen för att passera dem.

Under den första sträckan från Nagasaki till Shimonoseki bestod holländarnas följe av tre holländare, Opperhoofd, sekreteraren och läkaren (Kaempfer) samt 100 japaner, de flesta bärare, men även kommissarier och tolkar. Ungefär lika många följde med till havs, men sista sträckan till Edo krävde 150 man. Ökningen berodde huvudsakligen på att de skulle passera ett flertal bergspass som krävde bärare och palankiner. Kaempfer beskriver en dagsresa till mellan 40 och 50 km med en timmes lunchuppehåll. Den japanska misstänksamheten kan sägas ha varit befogad då han förde nogsamma anteckningar om antalet hushåll, typ av affärsverksamhet, befolkningens hälsotillstånd och liknande för varje by de passerade. Han var medveten om tolkarnas nyfikenhet och tenderade att gömma sina anteckningar i sketcher, ett slags privat steganografi, dessutom var de på tyska, svenska och farsi, mer sällan holländska och då endast positiva och hyllande anteckningar.

Irritationsmomenten under resan var många. Kaempfer uppskattade resan över norra Kyushu mest. Kyushuborna var alla medvetna om holländarnas existens i Nagasaki och såg deras närvaro med regional stolthet. Han beskriver hur de fick ta emot samma vördnadsfulla behandling som en daimyos följe. Gatorna borstades, vattnades om det var torrt och dammigt, folk satt på knä vända mot gatan när de passerade och bugade vördnadsfullt. Han beskriver även hur bönder längs vägen lämnade den, gick ut på markerna, gick ned på knä och vände sig bort för att inte förödmjuka processionen med sina ansikten. Japanerna i följetåget försökte övertyga honom att vördnaden vände sig mot kommissariens representanter i följet, men som Kaempfer skriver; ”sällan visades oss samma vördnad på den stora Nippon ön (Honshu)” och han underströk också att de erhöll betydligt bättre service på Kyushu för sin betalning. Bättre mat, starkare hästar, större och renare rum, snabbare och villiga bärare är några av de exemplen han lyfter fram.

Han imponerades av Osaka där de flesta daimyo från västra Japan höll sig med en mindre herrgård för sin övernattning på vägen till Edo. De fick inte lov att vistas mer än en dag och en natt i staden då det var härifrån tidigare upprorsmakare samlats och konspirerat, inte heller fick de passera inom synhåll från Osaka borg. För holländarna var detta emellertid inte något problem och Kaempfer imponerades av borgen och menade att ”med undantag för borgen i Higo (Kumamoto) finns det ingen mer imponerande borg i riket”. En indikation på att han således måste ha sett borgen i Kumamoto och haft tillfällen till resor på Kyushu som inte nämns i hans reseskildring. Han nämner att vattnet i Osaka är bräckt men trots det har de landets bästa saké. Troligen var han inte medveten om att Osaka sannolikt erbjöd sake från olika platser i såväl centrala som västra Japan, med ett utbud som översteg det i Edo.

Redan på Kaempfers tid var Edo en storslagen stad, befolkningen var snäppet under miljonen, tre till fyra gånger större än samtidens Paris eller London och staden imponerade på den tyske läkaren. Infarten var via Shinagawa, idag en stor knutpunkt för tåg västerut, då Edos avrättningsplats. En stinkande påminnelse om att man inträdde i shoguns stad och ifall man inte skötte sig så var det här man slutade sin tillvaro. Han noterade herrelösa hundar som sprang omkring och ”festade på mänskliga kadaver”.

Kaempfer noterar att Shinagawa växt samman med Edo och om det inte var för en liten vaktkur hade han inte vetat var det ena slutade och det andra tog vid. Efter vaktkuren svängde vägen av mot hamnområdet och Kaempfer passerade Tsukiji som redan då var Edos fiskmarknad, och som nästa år flyttar till Toyosu då byggnaderna där är jordbävningssäkrade. Resan gick vidare in mot Nihonbashi, Japanbron som den kallades och som utgjorde den plats utifrån vilka alla avstånd mättes. Kaempfer noterade att folk inte kom ut och stirrade på dem i samma utsträckning som på landsbygden och tog det som intäkt för att stadsborna var mer sofistikerade. Sannolikt var de allt för upptagna, tempot i Edo skiljde sig inte mycket från dagens Tokyo. Holländarna tog alltid in på Nagasaki-ya en gästgivargård etablerad av Nagasaki stad för deras eget bruk när kommissarier eller deras ställföreträdare besökte staden och då holländarna var under deras ansvar förlades de till samma gästgivargård. Den är sedan länge borta, men den som åker till Shin-Nihonbashi station på JR och beger sig till utgång 4 hamnar på den plats där Nagasaki-ya låg.

Härefter vidtog en period av väntan på att få audiens inför shogun och framföra Hollands officiella tack för att Japan tillät dem att bedriva handel i gudarnas land. Men medan Opperhoofd och hans sekreterare kostade på sig att framleva dagarna i behaglig lättja önskade shoguns livmedikus och andra läkare i staden sammankomster och seminarier då Kaempfers rykte som skicklig läkare föregick honom. Efter ett par veckor i Edo kom äntligen dagen för deras audiens, dagen före hämtades gåvorna och fördes till Edo borg där de lades ut i rad för att visas fram. När holländarna anlände till borgen anvisades de ett väntrum där de blev sittande en dryg timme tills en kammarherre hämtade Opperhoofd. Framme vid audienssalen annonserades han med hög röst som Oranda kapitan och fick krypande på knä ta sig fram till en anvisad plats framför shoguns tron, som var en upphöjd tatami matta. Där bugade han sig från knästående genom att sätta pannan i golvet och därefter kröp han ut ur audienshallen på knä. Kaempfer beskriver det hela detaljerat eftersom han hade skaffat sig höga förväntningar och blev gravt besviken på spektaklet. Efter denna formella artighetsvisit, anvisades de ett nytt väntrum, men här blev väntan betydligt kortare.

De fördes in i en mindre audienssal indelad i två delar med en gardin av vass och siden mellan de två delarna, på den andra sidan återfanns shogun, Tokugawa Tsunayoshi och hans primärgemål eller midaidokro (御台所) vars namn var Takatsukasa Nobuko, men i Japan är hon mer känd under sitt postuma namn; Jokoin. Kaempfer skriver; ”Två gånger fick jag en blick av hennes ansikte när gardinen vek sig. Hennes ansikte var brunaktigt, runt i en vacker form med svarta europeiska ögon fulla av liv och glöd. Utifrån proportionerna på hennes huvud skulle jag påstå att hon var lång och runt 36 år gammal”. Japanska födelsedata anger att hon var 40 år gammal vid tillfället. Med europeiska ögon menar Kaempfer sannolikt att hon hade dubbla ögonlock, en raritet bland japaner.

Shogun tilltalade dem inte direkt utan närmast viskade till sin kammarherre som sedan vidarebefordrade budskapet till tolken som sedan framförde det till holländarna. Kaempfer raljerar över detta beteende och gör sig lustig över att excellensens ord vart allt för exalterade och sakrala för att tolken, trots att det skulle spara tid, inte fick ta emot budskapet direkt ur shoguns mun. Vad Kaempfer inte kände till var att kejsaren agerade på samma vis, kanpaku var den ende som talade direkt med kejsaren, alla andra talade genom kanpaku. Shoguns hov emulerade endast förhållandena i Kyoto då det var allt de kände till ur protokollärt perspektiv. Därefter vidtog det som Kaempfer beskrev som en fars.

Först fick vi en massa meningslösa frågor om namn, ålder och var vi kom ifrån. Därefter fick vi skriva våra namn på ett stycke papper som överlämnades till kammarherren som sedan i sin tur visade upp det för shogun. Opperhoofd fick frågan hur långt det var från Batavia till Holland. Från Nagasaki till Batavia. Vem var mäktigare, generalguvernören i Batavia eller prinsen av Holland? Jag fick frågan om vilka interna och externa sjukdomar jag ansåg vara mest allvarliga och farligast? Hur behandlade jag cancer? Huruvida jag likt kinesiska läkare sökte efter ett elixir som skulle förlänga livet och huruvida europeiska läkare funnit något sådant? Jag svarade att våra läkare dagligen letar mediciner som kan hjälpa människor leva ett långt och fruktfullt liv. Shogun frågade vilket av dem som ansågs bäst. Jag förklarade att det senaste alltid ansågs bäst till dess ett nyare och bättre dök upp. Han undrade; vilket är det senaste? Svar; en alkohol som i moderation bevarade kroppens vätskor och återupplivade anden i honom. Fråga; vad heter det? Medveten om japanernas förkärlek och respekt för långa namn svarade jag Sal Volatile Oleosum Sylvii. De skrev ned namnet och jag fick repetera det ett flertal gånger. Fråga; Vem och var kom på det? Svar; I Holland av professor Sylvus. Fråga; Vet jag hur det tillverkas. Opperhoofd bad mig att svara nekande, men jag svarade; Självfallet, men inte här. Kunde man få tag i det via Batavia? Visst kunde man det. Shogun bad oss då att med nästa skepp skicka med några provflaskor.

Shogun blev mer intresserad och flyttade sig närmare gardinen och bad dem ta av sig sina rockar, gå omkring på golvet, framföra komplimanger till varandra, utföra en dans, hoppa, spela berusad, tala japanska därefter holländska, rita, sjunga och ta på rockarna igen. I sin egenskap av överste befattningshavare slapp Opperhoofd delta i ”apspelet” som pågick under två timmar. Kaempfer är dock noga med att understryka att förfrågningarna framfördes artigt och belevat. Bakom holländarna satt ett stort antal tjänstefolk som konstant förplägade dem med saké, thé och tilltugg. En dryg vecka senare lämnade de Edo den 6 april för att återkomma till Nagasaki den 8 maj.

När de var tillbaka i Nagasaki började säsongen för handel med Kina. Kineserna var betydligt fler än holländarna och hade en egen stadsdel i Nagasaki, förvisso var den avskärmad men bevakningen var mattare, de utgjorde inget kristet hot utan delade buddismen med japanerna även om de hade eget tempel med egna kinesiska präster. Kinesiska djonker var mindre än holländarnas fartyg så de kom och gick varje vecka de närmsta månaderna, uppemot 20 fartyg räknade Kaempfer till. Med de kinesiska fartygen dök det också upp smugglare, en japansk man infångades men i fångenskapen bet han av sig tungan så att han inte skulle kunna besvara inspektörernas frågor.

I augusti månad anlände de holländska fartygen från Batavia, 1692 var det tre stycken. Det innebar att augusti, september och oktober var fullbokade med aktiviteter, även för Kaempfer som läkare, skörbjugg var vanligast, men många sjömän skadade sig i fyllan och villan på fartygets överresa. När fartygen lossats, godset sålts och de japanska exportvarorna, huvudsakligen koppartackor, lastats ombord for fartygen iväg första veckan i november. Ett år i Dejima var därmed till ända.

8 tankar om “Dejima var Tokugawas fönster mot omvärlden

  1. Ping: Japanernas homogena myt | 歴史館

  2. Ping: Läkekonstens synkretism i Japan | 歴史館

  3. Ping: Nagasaki prefektur | 歴史館

  4. Ping: Japans religiösa trankilism | 歴史館

  5. Ping: När Sverige blev känt i Japan | 歴史館

  6. Ping: Grundutbildningens historia i Japan | 歴史館

  7. Ping: Meisho den nionde kvinnliga kejsaren | 歴史館

  8. Ping: Vad menas med bakumatsu? | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.