Högernationalistiska utvecklingen i Japan

Nationalism kan vara nog så besvärligt att definiera, men i något slags generell betydelse kan det sägas utgöra en emotionell kraft som växt fram ur lojalitet med ens land, vare sig infödd eller invandrad. Kraften kan ta sig olika former som kulturell samhörighet, ekonomiska målsättningar, social ingenjörskonst och i extremfallet hysteriskt irrationella militära ambitioner. De flesta nationer har upplevt olika stadier av detta under sin existens, antingen som subjekt eller objekt. I länder där de demokratiska rötterna ligger vid ytan eller mänskliga rättigheter definieras utifrån statens, och inte individens, behov är nationalism en kraft som kan undermineras av extrema politiska krafter med murkna motiv. I Europa tenderar vi att framhäva nazismen och fascismen som illustrativa exempel, och till viss del, men inte i samma omfattning kommunismen i dess sovjetiska, mer exakt stalinistiska, utformning. Det finns andra exempel som kan vara nog så lärorika, nämligen utvecklingen i Japan mellan moderniseringens inledning och anfallet på Pearl Harbor. Och det som kom efter, som resultat av den amerikanska ockupationen.

Tokyos stadsdelar del 7 Ikebukuro

Under några år var Ikebukuro (池袋) platsen för min arbetsgivare, jag spenderade sålunda fem dagar varje vecka där under några år och lärde känna området bättre än de flesta andra stadsdelar i Tokyo. Innan jag påbörjade min anställning hade jag också varit bosatt i Kaname-cho (要町) som är en station bort från Ikebukuro, eller drygt fem minuters promenad till Ikebukuro station, en av de stora knutpunkterna på Yamanote linjen. Här samlas tågen som går från Saitama in till Tokyo, förutom JR är det Seibu och Tobu som trafikerar stationen.

Folkets buddhism

Först var den kontroversiell, sedan blev den elitistisk, men under Kamakura perioden utvecklades buddismen till en folkreligion. För att folket skulle ta till sig Buddhas läror behövde de esoteriska inslagen rensas bort. En ny generation munkar, frustrerade över svårigheten att övertyga folket om lärans fördelar, tog tag i problemet. De var Honen, Eisai, Shinran, Dogen, Nichiren och Ippen som alla var verksamma under en samlad 100 års period, från mitten av 1100-talet till andra hälften av 1200-talet. Samlingsnamnet för deras, trots allt, disparata läror är Kamakura buddhism, även om de började predika sina läror innan Minamoto no Yoritomo utnämnts till Japans förste militära hegemon. Lärorna kan indelas enligt följande, två former av Zenbuddism, två former av Rena landet som predikar frälsning i det västra paradiset, Nichiren som uppkallats efter grundaren hittar frälsningen i Lotus sutran och Jishu (時宗) som betyder ”tidssekten”. En kraftigt reducerad form av Rena landet som anser att frälsning uppnås genom nenbutsu (念仏), att gå omkring och recitera Buddhas namn så fort möjlighet ges. Då de avvek så markant från buddhismens traditioner vill många historiker jämföra utvecklingen under den europeiska reformationen och söka likheter med Martin Luther som anlände på scenen 400 år senare.

Heiji upproret 1160

Fyra år tidigare upplevde Heian-kyo det som döpts till Hogen upproret, efter epoken, men trots resultatet sjöd det under ytan. Då var det en intraklanuppgörelse, delar av Taira och Minamoto slogs på samma sida, men det var Taira som plockade de mest mogna frukterna efteråt. Den segrande kejsaren, Go-Shirakawa var snabb med att utge ett dekret som stadfäste att ”utom Kyushu faller all mark inom min ägo, endast rojala orders skall efterföljas” (九州の地は一人の有なり。王命の外、何ぞ私威を施さん). Det resulterade i att Taira Kiyomori som kejsarens ställföreträdare blev den som kunde ta kontrollen över flera shoen än någon annan. Den andra segerherren, Minamoto no Yoshitomo, blev i jämförelse närmast lottlös. Den som låg bakom reformen var munken Shinzei (信西), tidigare hovaristokraten Fujiwara no Michinori.

Taira no Kiyomori 1118 – 1181

Var han den siste hovregenten eller den förste militärhegemonen? Historiker tvistar fortfarande om hur de bör kategorisera honom. Förvisso inrättade han Japans första samuraidokoro (侍所) med ansvar för förvaltning av krigare, men samtidigt samlade han hovtitlar och lade på hög för att försäkra sig sin ställning inom Kyotos elit. I krönikorna framställs han som brutal envåldshärskare, men de skrevs av de som besegrade honom. Den beskrivningen skall därför ställas i relation till hur hans vasaller uppfattade honom samt de realiteter han konfronterades med när han steg i graderna. En av de mest fullödiga källorna till Taira är Heike monogatari (平家物語), Sägnen om huset Taira. Exakt när den utkom är oklart, men Fujiwara no Sadaie nedtecknade en kopia 1240, så den började troligen skrivas ned i närtid efter hans bortgång 1181, men fullföljdes inte förrän Minamoto Yoritomo tillträtt som shogun 1192.