I Sverige har vi väldigt svårt att hantera döden, vi överlåter gladeligen allt ansvar på en begravningsbyrå och väljer istället att reagera surt när deras räkning anländer. Men det är nog priset man får vara beredd att betala för den passivitet och avstånd vi placerar mellan oss själva och den avlidne. Varför en avliden mor helt plötsligt skulle vara så annorlunda än hon var i livet är lite svårt att förstå, men det måste nog ses som en del av den svenska nationalsjälen att vi gärna avhänder oss allt ansvar för det som upplevs som obehagligt. Kontrastera detta med hur det går till vid en japansk kremering.
I Japan är det lag på att alla skall kremeras, undantaget är kejsarfamiljen och Okinawaborna. Efter att den formella delen av den buddistiska begravningsceremoni, likvaka och åtskillnadsceremoni, har avklarats är det dags att transportera den avlidne till krematoriet. Nu vidtar nya ceremonier, men endast för de närmast sörjande som efterlevande make och barn, men ibland även syskon. De hjälps åt att bära in kistan, som de ofta själva har spikat igen genom att hamra spiken med större stenar, och placerar den på inskjutningsrampen framför brännugnen. Det tar ungefär två timmar att bränna upp ett lik så under den tiden beger de sig ofta till en restaurang i närheten för en sörjemåltid, när den är avklarad återgår de till krematoriet.
Ur askan plockar man nu den avlidnes ben med hjälp av ätpinnar, mera korrekt okotsubashi som är större än ätpinnar och av olika längd där den ene är av trä och den andra av bambu, och man börjar nere vid fötterna. Skelettdelarna plockas upp och en del ben är så stora att en person har svårt att lyfta det eftersom pinnarna hålls med en hand. Denna ceremoni kallas kotsuage, att lyfta skelettet. Därför är de ibland flera om att lyfta upp benet och ibland flyttas det från ett par ätpinnar till en annans pinnar. Detta är enda gången det är tillåtet enligt japanska sedvänjor att flytta ett föremål från pinnar till pinnar. Gör man detsamma med en fiskbit på en restaurang uppstår det en likblek tystnad och det händer att japaner reser sig upp och ger sig av. Gesten påminner helt enkelt allt för mycket om döden. Det sista benet som tas upp och läggs i urnan är tungbenet. Det är inte heller ovanligt att askan fördelas i flera urnor, en som går till familjegraven och en som går till släktgraven i hembyn.
På Okinawa läggs den avlidne i ett gravmonument som anses likna livmodern. Tanken är att de här inväntar sin återfödelse. Liket läggs på en hylla, där det får ligga i tre år och kompostera. När de tre åren gått återvänder de överlevande, den avlidne är nu ett skelett med en del resterande hud och köttslamsor. Benen plockas fram och tvättas i Awamori, den lokala spriten på Okinawa. De rengjorda benen samlas nu samman och placeras i en särskild urna som placeras på en hylla i motsatt ända av gravmonumentet. Efterkommande samlas utanför ingången till monumentet där det finns stenbänkar och där dricks resterna av Awamori upp under ivrigt skålande till den avlidnes minne. Lagom halvberusade återvänder de hem efter väl förrättat dagsverke.
歴史館 