Japans litteraturhistoria – en sammanställning

Som ofta är fallet är den äldsta litteraturen historiekrönikor, den styrande eliten behöver dessa för att stadfästa sin rätt till kontrollen över sin omgivning. Japan är därvidlag inget undantag; Kojiki (古事記) ”Gamla händelsers krönika” och Nihon shoki (日本書紀) eller ”Japans krönika” härstammar från tidigt 700-tal och innehåller en massa myter om Japans bildande, men när de kommer in på händelser från 500-talet börjar vi se belägg för att det som beskrivs och personerna som återfinns också varit verkliga. Något lite senare dyker Manyoshu (万葉集), ”Antologi av 10 000 blad” upp, litteraturhistoriker anser att den sammanställts av Otomo no Yakamochi, men man bör vara medveten om att det finns konkurrerande teorier. Den består av mer än 4 000 poem, de flesta tanka (短歌) eller korta verser och tros ha blivit upplästa vid poesitävlingar vid Nara hovet. Även om begreppet tävling används så handlade det om mild kritik och det var lag som tävlade mot varandra, så många av verserna saknar enskild upphovsman. Det var en metod för att öka skickligheten bland utövarna. Idag granskar bloggen Japans litteraturhistoria, från de ursprungliga verserna fram till Murakami Haruki.

Japanologins historia

Bloggen har vid det här laget ägnat det som lite ålderdomligt kallas en mansålder, uttrycket tillkom när den låg under 50 år, åt att försöka begripa sig på Japan. Den kanske främsta insikten är att en mansålder tyvärr är otillräcklig. De flesta som intensivt odlar ett epistemologiskt intresse i sökan efter någon form av gnosis på sin höjd får sniffa på agnosticism är en dyster sannsaga. Något som förvisso inte är ett hinder för att i omgivningens ögon framstå som besserwisser. De små epistolära utflykter som denna blogg utgör är ett futilt försök att underlätta för den som eventuellt lider av likartade heuristiska böjelser, precis som bloggens ansträngningar underlättats av de som föregått oss. Japanologi, eller studiet av Japan, dess kultur, historia, språk, konst, litteratur osv, dras fortfarande med ungdomlig entusiasm snarare än världslig vishet. Vi står på axlarna av våra föregångare i förhoppningen att sträcka ut deras horisont en smula så att efterträdarna kan komma upp ännu en bit högre och få bättre överblick. Det kan därför vara av intresse med en utläggning om ämnets historia.

Patrik, Pusan, puffar och pagodor

Kinapuffar, Patrik Lundberg och svensk rasism. En kombination närmast omöjlig för bloggen att ignorera. Bloggens frånvaro från Moders Sveas barm har medfört att jag missat denne unge mans framgångar på den journalistiska och litterära himlen, men SvT Play insisterade på att jag borde titta på ett avsnitt av kulturmagasinet Sverige som leds av den inte helt oävne sinologen Fredrik Önnevall och som gäst hade han den något reserverade Lundberg som precis utkommit med en ny bok betitlad Fjärilsvägen om hans uppväxt med sin syster och deras frånskilda mor i Sölvesborg. I samtalet nämndes också ordet rasism såsom den riktats mot unge herr Lundberg som har sitt ursprung i Pusan, Sydkoreas näst största stad och deras brofäste gentemot Japan. Således en inte helt obekant plats för en harmlös Asienbloggare. Han verkade således betraktas som ett slags objekt för rasism riktad mot asiater. Redan här anser nog bloggen att det blir problematiskt, men på mer än ett plan. Så låt oss försöka räta ut begreppen.

Fredens epok i Japan

Heian jidai kan översättas med ”den fredliga perioden” och det är ett kännetecken för åren 794 – 1185, men den tar sitt namn från Heiankyo, ”fredens huvudstad som var det dåvarande namnet på dagens Kyoto. Att det blev Kyoto är egentligen en tillfällighet, kejsare Kanmu ville först flytta huvudstaden från Nara till Nagaokakyo, eller den ”långa kullens huvudstad”. Staden föll offer för jordbävningar, jordskred och enorma skyfall så konstruktionen kunde svårligen fullföljas och kejsarens astrologer rådde honom att välja platsen där Kyoto ligger, en sänka i Kansai slätten som ger staden heta somrar och kylslagna vintrar.

Meiji blev öppningen till en ny litteratur

Totalitära centralregeringar ägnar sig allt mer åt mikromanagement ju längre de sitter vid makten. Tokugawa shogunatet i Edo var på intet sätt ett undantag från den regeln. De krävde litteratur som uppmanade folket att ta sina skyldigheter på allvar, att arbeta hårt på fälten och betala sina skatter med ett leende. En författare blir då mer byråchef än förlösare av fantasier och historier. Med andra ord fanns det ett starkt undertryckt behov av kreativ litteratur när shogunatet föll 1868.