De japanska epokerna del 12; 931 – 957 Johei, Tengyo & Tenryaku

I slutet av januari 931 byter kejsare Suzaku (朱雀天皇) epoknamn till Johei (承平) som kan uttolkas till ”erhållen frid”. Den generella tolkningen är att det uttrycker en förhoppning att de skall ha lyckats blidka Sugawara Michizanes upprörda ande och att friden därför lagt sig över Kyoto. Det troligaste är att uttrycket är taget från boken om Han, den kinesiska dynasti som etablerade det vi idag definierar som Kina. I den står ” 今累世平を承け” i den japanska översättningen som ungefär är ”i den samlade världen är freden mottagen”. Sannolikt ville Suzaku uttrycka en liknande förhoppning för Japans del.

Shibusawa Eiichi Japans förste entreprenör

Den som besöker Japan efter 2024 lär bli bekant med Shibusawa Eiichi (渋沢栄一), han skall nämligen ersätta Fukuzawa Yukichi (福沢諭吉) på 10 000 yen sedlarna, snart i var mans plånbok. Det är ungefär som om Sveriges Riksbank beslöt att 1 000 kr sedeln skulle prydas av André Oscar Wallenbergs nuna. De är inte riktigt samtida, A.O. Wallenberg föddes 24 år före Shibusawa, men deras insatser för sina länders ekonomier är slående lika. Likaså återfinns det likheter i herrarnas uppväxt, men deras tidiga barndom skilde sig väsentligt. Wallenberg var son till en biskop, det tidiga 1800-talets absoluta elit i samhället, medan Eiichi var en bondson som föddes i en liten by som då hette Chiaraijima (血洗島) som ordagrant betyder ”ön vaskad i blod”. Alldeles intill låg Fukaya-juku (深谷宿), ett gästgiveri på Nakasendo (中山道) ”bakvägen” mellan Edo och Kyoto som gick genom bergmassiv istället för den mer lättresta kustvägen Tokaido. Fukaya låg i en korsning med vägar till Niigata i norr och Nagano i väster, en av resvägens viktigaste knutpunkter som dagligen förde resenärer från olika delar av riket till den lilla byn. Strax utanför rann floden Nakaze, en biflod till den stora Tone, som medförde gods för omlastning till de olika riktningar som knöts samman i Chiarajima. Med båt kunde man nå Edo på en dag, men de flesta vandrade och då tog det två eller tre dagar beroende på takt och väder.

Japanska dagstidningars historia

Tidning heter shinbun (新聞) på japanska, termen betyder ordagrant ”nyhört” alltså samma etymologi som nyhet. Innan ordet existerade – det var en neologism skapad på 1860-talet – förekom det som kallades Kairan bunsho (回覧文章), ungefär ”rundskrivelse”. Ensidiga handskrivna blad som roterade i de lokala kvarteren, mer praktisk information än beskrivning och förklaring av händelser som kunde vara av intresse. Fragment har återfunnits från mitten av 1600-talet och de verkar ha varit en urban företeelse, logiskt med tanke på behovet att informera många människor på ett begränsat geografiskt område. En annan företeelse var Kawaraban (瓦版) som var ensidiga träblockstryck, även kallade Yomiuri (読売) som ungefär betyder härold, vars innehåll kretsade kring naturkatastrofer, bränder och det mest säljande av allt, kärlekssjälvmord eller shinju (心中), det som gick ”rakt igenom hjärtat”. De hade även rykte om sig att vara bärare av gazeneta, ett slangord för lögner och desinformation. De hade således inte den bästa starten.

Piratlivets bistra verklighet

I en tidigare, tämligen genomgripande artikel, beskrivs wako (倭寇) de japanska pirater som härjade i Korea och sedermera Kina från 1200-talets mitt till slutet av 1300-talet. De indelas i två separata perioder där mongolernas invasionsförsök av Japan 1274 och 1281 utgör en tydlig vattendelare. Två separata perioder med helt olika beteendemönster. Mongolernas ankomst medför att det blir naturligt att först söka politiska beteendemönster som en förklaringsmodell till skillnaderna i piraternas agerande. Och de existerar förvisso också, men vi behöver också titta närmare på socio-ekonomiska faktorer för att bättre förstå utvecklingen.

Ikebanas historia

En japansk man som ger bort en blomsterbukett till en kvinna är kanske inte ett unikum, men i klar minoritet. De flesta blomsterbuketter som säljs i Japan är av, till och för kvinnor emellan. Den insikten växte gradvis fram när jag i mitten av 80-talet införskaffade min första blomsterbukett till dåvarande flickvännen. Expediten blev eld och lågor, min japanska var för dålig, men jag misstänker att jag fick mer än jag betalade för. Flickvännen blev så entusiastisk att den skulle visas upp för alla väninnor, avundsjukan var närmast gripbar. Ändå har de sin alldeles speciella tradition med Ikebana, som åtminstone kan dateras till Heian perioden. Dessutom var det män som utvecklade konstformen.