Heian perioden

2020-05-21 av rekishikan 44 kommentarer

Den längsta sammanhängande historiska epoken i Japan är Heian (平安時代) perioden uppkallad efter huvudstaden Heian-kyo (平安京) som vi i modern tid känner som Kyoto. Perioden varar 400 år, 800 – 1100-talet, mera exakt brukar det avgränsas som 794 – 1185 (ibland 1189). Det säger sig självt att under så lång tid ryms det en stor variation på händelser och personligheter. Skriftspråket förenklades genom introduktionen av kana skrift, två stycken fonetiska ortografier som benämns hiragana (kvinnornas mer eleganta) och katakana (männens linjära och effektiva) introduceras redan tidigt under epoken och får stort genomslag för litteraturen. Nya buddistiska läror introduceras, Shingon och Tendai får en självständigare ställning än de Narabuddistiska skolorna. Perioden kännetecknas av fred, det finns endast åtta militära konflikter nedtecknade, samtliga på behörigt avstånd från huvudstaden. De kunde därför lägga mycket tid och energi på kulturell utveckling. I stora drag kan perioden indelas i tre separata epoker, de första 100 åren är direkt kejsarmakt, de nästa 200 är Fujiwara regenternas kontroll och de sista 100 är klosterkejsarnas återkomst.

Redan 784 beslutar kejsare Kanmu att han vill flytta huvudstaden från Nara till Nagaoka-kyo som ligger ungefär 30 km sydväst om Kyoto. Hans företrädare hade redan 40 år tidigare get sig i kast med ett liknande projekt och försökte först i Kiyomihara och därefter i Naniwa men beslöt i slutändan, efter fem års kringflackande, att återvända till Nara. Tendensen att röra på sig hade således redan funnits, men Nara med sina drygt 100 000 invånare var säkerligen praktisk och bekväm. Historiker spekulerar i att kejsaren ville flytta för att tvinga hovaristokratin, som fick betala sina egna flyttkostnader, att spendera resurser så de inte kunde hota hans ställning. Det liknar således tankebanorna som föranledde sankin kotai, eller växelvis tjänstgöring, senare på 1600-talet. Normalt uppges att palatset besudlats med kejsarens döda ande som skäl, och det var säkert en delförklaring, men då blir det också svårt förklara varför de emellanåt återkom till tidigare nedbrända palats och byggde nytt.

Efter tio år var Nagaoka-kyo fortfarande en byggarbetsplats, tyfoner, jordskalv, men kanske främst jordras och sanka markförhållanden bidrog till det långsamma fortskridandet. Så 794 ändrade Kanmu sig och beordrade att huvudstaden istället skulle byggas i en närliggande dalsänka där Yodogawa floden nådde. Det skulle ge snabba transporter till Osaka bukten och det fanns berg i norr som skyddade mot de onda andarna. Aristokratin tvingades åter riva sina hem och bygga nya runt omkring det nya palatset. Han tillät dessutom endast två tempel inom stadens gränser, detta tolkas som ett tecken på att han ville skydda kejsarklanen mot Narabuddisternas inflytande. De satt med gigantiska och imponerande tempel i den tidigare huvudstaden och kunde således inte flytta med till den nya huvudstaden. Detta skall emellertid inte tolkas som att Kanmu var anti-buddist. Han hade en nära och intensiv relation till Saicho och Kukai som grundlade de nya buddistsekterna strax utanför staden. Troligen var det munken Dokyo och hans försök att usurpera kejsartronen som bidrog till Kanmus tveksamhet inför buddistprästerna i Nara.

De nordliga provinserna låg fortfarande inte under kejserlig kontroll. 796 beordras 9 000 personer omlokaliserade till Iji fortet i Mutsu och året efter utnämns Sakanoue no Tamamuro till shogun med uppdrag att kuva emishi folket. Kriget i norr skulle vara i lite mer än 30 år och japanska befälhavare klagade över att det gick 30 japanska soldater på en emishi. De stred endast från hästryggen med pil och båge, medan japanerna var tafatta infanterister. Att samurajer från östra Japan ansågs särskilt grymma och effektiva hade troligen att göra med de erfarenheter som gjordes under tidigt 800-tal. Inte minst då de anammade emishis stridskonst som beridet kavalleri. Sista striden stod 811, därefter anses kejsaren ha kontrollerat Japan som då bestod av Honshu, Shikoku och Kyushu. Befolkningen anses ha uppgått till runt sex miljoner.

Eftersom de japanska soldaterna varit ineffektiva och därmed dyra eftersom det krävdes så oerhört mycket större styrkor än de som emishi förfogade över, avskaffades den allmänna värnplikten. Att emishi inte längre ansågs utgöra ett hot, att Silla kontrollerade den koreanska halvön och T’ang dynastin visade tecken på tillbakagång gjorde de säkerligen också bedömningen att det inte existerade några akuta yttre hot. Konstruktionen av palats och tempel i Heian-kyo gick inte heller av för hackor och skulle hovet få in skatteintäkter var bönder att föredra framför krigare. 805 drog kejsaren också ned på sina utgifter genom att inte mindre än 100 prinsar och prinsessor gavs efternamn och ett stycke mark ute i bygderna och därmed blev närande istället för tärande. De fick helt enkelt lämna det kejserliga fadershuset. Året efter beslöts också att det monopol på okultiverad mark som getts till kejserliga prinsar, högt uppsatta ämbetsmän och vissa tempel avskaffades. Kanmu avled 806 och efterträddes av sin son Heizei som var på håret att bli fråntagen positionen som kronprins när det upptäcktes att han inlett ett förhållande med sin svärmor, Fujiwara no Kusuko sannolikt 5 – 10 år äldre än honom, kvinnors födslar noterades inte vid denna tid. Heizei är för övrigt det närmsta vi kommit en Caligula i Japans historia.

Skandalen medför att han behandlas tämligen omilt av japanska historiker, men han fortsatte faderns arbete med att effektivisera hovet och stärka inkomsterna. Han rensade också ut ett stort antal ämbetsmän från Fujiwaras södra hus, gissningsvis har de legat bakom skvallret om hans svärmorsintresse. Han var också sjuklig och övertalades därför att 809 överlämna tronen till sin yngre bror, Saga som skulle inneha tronen i 14 år, fram till 823. Under dessa tre inledande sekler var kejsarmakten stabil, de upprätthöll en balans mellan de olika Fujiwara husen, men utsåg också ämbetsmän, chunagon (中納言), från mindre klaner som Ishikawa, Ki och exempelvis Isonokami höll viktiga poster. Provinsguvernörerna hade samma ställning och utnämndes på perioder om fyra år. De som lyckades med sitt uppdrag kunde se fram mot ett högre ämbete med tillhörande förmåner när de återvände till huvudstaden.

Kejsare Saga begick emellertid ett misstag vars konsekvenser han rimligen inte kunde förutse, 810 skapar han kurododokoro (蔵人処), det kan översättas till Kammarkollegiet och skulle ansvara för kejsarens personliga tillgångar och förnödenheter. Det innebar att de kom nära personen, snarare än ämbetet, och därmed kunde utöva ett betydligt större inflytande på makten än vad som förutsågs i statuterna, därmed inleds en period där den informella och den formella makten hamnar i otakt. Syftet med tillkomsten var att de skulle fungera som ett sekretariat och hantera kejsarens skriftväxling och dokumentation, förmodligen försökte Heizeis svärmor nästla in sig för att den vägen fortsätta sin kontroll över kejsaren och han upprättade då sekretariatet för att bli av med henne. Fujiwara no Fuyutsugu utnämndes till ansvarig, och han tillhörde Fujiwarahusets norra gren, Hokke (北家) som därmed hamnade i ”pool position” för att inleda ett gradvis övertagande av kejsarmakten.

Det var hans son, Fujiwara no Yoshifusa, som lyckades manipulera hovet till att acceptera döttrar från Norra Huset som gemåler där de tidigare skulle tillhöra kejsarklanen. Därmed ingöt han, utan att själv förstå det, nytt välbehövligt DNA i kejsarklanen. Själv gifte han sig med Sagas dotter, Minamoto no Kiyohime och i sin tur gifte han bort deras dotter, Fujiwara no Asarakeiko med den framtida kejsare Montoku. Det gjorde honom till kejsare Seiwas morfar, den första barnkejsaren i en lång serie. Det fick två konsekvenser för den framtida historieskrivningen. Seiwa var den förste kejsaren som var av Minamoto blod, konsekvensen då Minamoto no Yoritomo 1189 utnämndes till hegemon, eller Seii-Taishogun (征夷大将軍) blev ett prejudikat på att endast den som härstammade från den blodlinjen kunde utnämnas till shogun. Den andra var att Yoshifusa, i egenskap av barnets morfar, kunde utnämnas till sessho (摂政) eller regent för en barnkejsare.

Yoshifusas adoptivson, han fick själv bara döttrar, Fujiwara no Mototsune, blev den förste att utnämnas till kanpaku (関白) som var regent för en vuxen kejsare. Han hade varit sessho för kejsare Uda, så när denne blev vuxen upphörde uppdraget. Uda utgav därefter ett andra dekret som jämställde kanpaku med ako (阿衡), en kinesisk titel (a-heng) som var en hederstitel men samtidigt innehållslös. Det var ett försök från den unge Udas sida att avpolletera Mototsune. Svaret blev att Mototsune vägrade infinna sig i palatset och därmed avstannade verksamheten. Ingen visste vad de skulle göra eller hur det skulle utföras. Till slut tvingades Uda be om ursäkt och dra tillbaka ako dekretet, därmed blev det också tydligt för omgivningen vem som bestämde vart skåpet skulle stå.

När Mototsune avled 891 utnämnde Uda Sugawara no Michizane, till kammarherre och ansvarig för kurodokoro i ett försök att beskära Norra Husets inflytande. Anledningen var att Michizane var en av få som skriftligen tagit sinologerna i försvar under ako incidenten och insisterat på att titeln var ett giltigt uttryck för en kejserlig talesman. 890 utsågs han till ambassadör för en delegation till T’ang, men talade sig istället varm för att ambassaderna tappat sin funktion. En tolkning är att han, som de flesta japaner med sinologisk kunskap behärskade kinesiska i skrift, men inte i tal. En ambassadör till hovet i Chang-An som inte pratade kinesiska kunde få negativa återverkningar på Japan. Michizane var Uda behjälplig med att utnämna ämbetsmän från konkurrenter till Norra Huset och därmed blev Fujiwara no Tokihira, som var son till Mototsune, hans antagonist inom hovet. När Uda avled och Daigo efterträdde honom lyckades han manövrera så Michizane förvisades till Dazaifu på Kyushu.

Mer än hans politiska arv är det litteraturen han bidrog med som idag lever kvar. Han skrev såväl kanshi (漢詩) poesi, eller kinesisk lyrik, som waka (和歌) som är japanska verser. Hans dikter återfinns i Kokin wakashu (古今和歌集) som är Äldre och Nyare Japansk Diktning, som Shin-kokin wakashu (新古今和歌集) som är Nya Upplagan av Äldre och Nyare Japansk Diktning. De två första antologisamlingarna med renodlad japansk diktning, tidigare var det kinesiska verser som var uttryck för en högre förfining. Med utvecklingen under 800-talet kan vi således notera en omsvängning till en gradvis stigande nationell stolthet.

De japanska säterierna, Shoen (荘園), var precis som i Europa förläningar från monarken till aristokrater som han behövde stöd av för sin maktutövning. Skillnaden var att i Japan behövde de inte flytta ut till sina nya herrgårdar, utan kunde lugnt hålla sig kvar i Kyoto och delta i poesiaftnar som kejsaren arrangerade. Avkastningen var skattefri och när väl Norra Huset höll hovet i sin hand delades nya säterier ut huvudsakligen till dem själva. Fujiwara blev rikare, kejsaren fattigare. Då aristokratin hade tillgång till egna inkomstkällor ute i provinserna kom de att betrakta skatteuppbörd allt mer som ett regionalt, och inte ett nationellt problem. Kejsarens svar var införandet av junsatsushi (巡察使) som var patrullerande fogdar, de åkte runt i sina regioner för att kontrollera att skatteuppbörden fungerade som det var tänkt. Anledningen till problemen var den ursprungliga markindelningen. Från början var all mark att betrakta som kejsarens, men även inom hovet insåg man att ett sådant system skulle innebära att det mesta av marken skulle hamna i träda. Därför separerades det snabbt i tre olika kategorier.

Kubunden (口分田) fick brukas enskilt, ursprungligen i en generation, sedan förlängdes det 724 till tre generationer och 744 för all framtid, de är således Japans motsvarighet till odalbonden. Men endast så länge det brukades, om marken inte brukades kunde staten återta marken. I princip blev marken privat, och under 800-talet blev det även tillåtet att sälja marken. Den andra gruppen benämns koden (公田) som var ”offentlig mark” som delades ut till prinsar och hovaristokrati. De hyrde i sin tur ut den till torpare, alternativt satte slavar på att bruka den. Av den bokföring som finns kvar kan vi dra slutsatsen att ungefär 20 % av avkastningen gick till ägaren, ett utslag av hur pass ineffektivt jordbruket fortfarande var vid denna tid. Den tredje kategorin benämns konden (墾田) och representerar nybruten mark, skog som fälldes, flodbankar som uppdämdes. Skattesystemet på dessa markområden blev efter en tid tudelat. Ursprungligen byggde systemet på ett utbyte som benämns suiko (出挙), ur de kejserliga lagren lånade de ut risplantor som skulle återbetalas med 50 % avkastning, men bönderna var inte dummare än att de lade undan ris för nästa års plantering. Utlåningen minskade och med den avkastningen, därför övergick man till ett kvotuttag benämnt fumyo (負名).

Hur spritt det var vet vi naturligtvis inte, men det finns dels klagomål från bönderna, exempelvis från Owari, men också domslut gentemot provinsguvernörer i så pass skilda provinser som Awa och Suo, där de roffat åt sig eller förskingrat skatteinkomsterna. De kunde göra detta eftersom skatteuttaget flyttades från den enskilde bonden till åkermarken, därmed minskade behovet av en noggrann folkbokföring, koseki (戸籍), och med inflyttning eller stigande befolkning kunde man dels öka avkastningen, men också i lönndom bryta ny mark. Guvernörerna i Awa och Suo utnyttjade detta till att fylla sina egna ärmar – en kimono saknar fickor – istället för att leverera det till kejsaren. Frestelsen är att tolka en sådan företeelse som ett uttryck för en kollapsande moral, men en djupare analys av folkbokföringen visar att snarare än att försöka fuska med den, blir intrycket att de försökte anpassa den till centralmaktens förväntningar. När de då fick större överskott än Kyoto förväntade sig lade de helt enkelt det åt sidan. Kanske för att inte skapa växande förväntningar som möjligtvis inte kan förverkligas, men möjligen också för att ha reserver tillgängliga vid naturkatastrofer eller missväxt. Oavsett motiven är det tydligt att det uppstått en diskrepans mellan hovets förväntningar på vad provinserna kan och skall leverera i skatteintäkter och den faktiska situationen.

Ägget eller kycklingen är ju en gammal tvistefråga, och applicerat på Heian perioden är det frågan om den framväxande nationella stoltheten var orsaken till att de slutade skicka ambassader till utlandet? Såväl T’ang, Silla, som Pohai ambassaderna avslutades. Eller om det var bristen på ambassader som gjorde att de fokuserade på inhemsk utveckling? Bristen på alternativ lämnade dem ju inte direkt något val. Normalt när Japans historia diskuteras och termen sakoku, det slutna riket, kommer på tal så är det de 250 åren från 1600-talet till mitten av 1800-talet som åsyftas. Men från tidigt 800-tal, fram till 1300-talets mitt, var Japan precis lika avstängt. Visst, det kunde dyka upp pirater längs kusten och i slutet av 1200-talet försökte Kublai Khan två invasionsförsök som misslyckades, men Japan tog själv inga initiativ till att upprätthålla relationer med andra stater. Yttre stimulans slutade vara en faktor i den inhemska utvecklingen, därmed inleds också ett gradvis politiskt, ekonomiskt och kulturellt förfall, även om det dyker upp ljuspunkter emellanåt så märks en klar tendens i tidslinjen. Exempelvis förbjuds prinsar och prinsessor 903 att inköpa kinesiska produkter, även om det är för privat ändamål. Detta skall sannolikt ses som ett uttryck mindre för protektionism och mera som ett uttryck för den bistra ekonomiska verkligheten som Heianhovet tvingades verka i.

Den viktigaste ambassaden var också den första, 804 – 5, där Kukai och Saicho deltog. Dessutom medföljde en betydligt mer okänd munk vid namn Eichu (永忠) som hade med sig théplantor till Japan. Han kan således sägas ha haft betydligt större påverkan på Japans utveckling de nästa 1200 åren än resten av buddistmunkarna. 815 utges ett kejserligt dekret som påbjuder utplanteringen av thé inom Kinai regionen som är de fem provinser som omger huvudstaden. 700 år senare skulle detta leda fram till introduktionen av théceremonin, cha no yu (茶の湯) eller sado (茶道) på japanska. Ambassadens återkomst resulterade också i två nya buddistsekter, Shingon och Tendai, som på allvar tog upp konkurrensen med den aristokratiska buddismen i Nara. Kejsare Kanmus välvilliga inställning till de anländande munkarna bör därför ses minst lika mycket i ett politiskt som religiöst perspektiv. Nästa ambassad skickades 838 men ett av fartygen kapsejsade (japanska fartyg saknade köl) och ambassaden betraktades som ett misslyckande. Kejsaren skällde ut befälhavaren efter noter. Som nämnts ställdes Michizanes planerade ambassad 894 in. Därmed blev den 838 Japans sista, även om de fortsatte ta emot gåvor och kommunikationer via ambassaderna från Pohai. Exempelvis tog de emot en kalender 859 som förblev Japans officiella månsolkalender fram till 1868 trots allt mer påtagliga diskrepanser med verkligheten.

Pohai föll 926, tio år senare kollapsade Silla och ersattes av Koryo som försökte etablera relationer med hovet i Heian-kyo men de avböjde. Kina hade också kollapsat, men enades under Sung dynastin. Därmed återupptogs försöken till handel. Kinesiska handelsmän anlände till Dazaifu, förvisso hävdade hovet förstaköpsrätt, men några fasta förbindelser etablerades inte, ej heller tog de emot eller skickade ambassader. De utrikes relationerna handlade istället i privata händer. Japan var därför helt oförberedda när de 1019 attackerades av ett folkslag de benämnde Toi (刀伊) ett koreanskt ord för ”svärdbärande barbar”. På våren anlände 50 stora fartyg som plundrade Tsushima, Iki och andra öar runt Kyushus kust. De hade ihjäl mer än 350 personer och tog med sig 1 300 fångar. Koryo lyckades borda ett antal fartyg och kunde repatriera ungefär 270 fångar, huvudsakligen kvinnor och flickebarn. De hoppades det skulle innebära en positivare inställning till fasta förbindelser med hovet, men den isolationistiska inställningen reviderades inte. Däremot ställde de sig positivare till en aktivare handelsförbindelse. Eftersom den överläts på privata aktörer är det svårt veta något om dess omfattning

Mitten av Heian perioden är en 200 år lång period där Fujiwara styrde och ställde som de ville. Från kejsare Seiwa till Go-Ichijo (858 – 1036) satt det tretton kejsare, av dessa var nio yngre än 17 år, sju av dem var inte ens tolv fyllda. Fujiwaras Norra Hus dominerade helt hovet, 841 besatte de endast fyra av de tretton högsta ämbetena. När Fujiwara no Michinaga under 30 år höll i makten (995 – 1025) var samtliga medlemmar av de beslutande råden nära släktingar. Själv var han Dajo daijin under endast ett år, men i Kyoto gick han under smeknamnet Mido kanpaku, där Mido var stadsdelen där han bodde. Men han behövde inga formella titlar för att upprätthålla kontrollen, inte mindre än fyra av hans döttrar gifte sig med kejsare. Det vi ser under den här perioden är hur statuter och institutioner ersätts av personliga relationer och informella beslutsvägar. Under Fujiwaras makttillträde blir provinserna också allt mer marginaliserade, i inledningen av Heian perioden var antalet skrivare fördelade ungefär jämnt mellan huvudstaden och provinserna. Det gick således ungefär lika många missiv i bägge riktningarna, men när Fujiwara stod på topp befann sig inte mer än en tredjedel av skrivarna ute i provinserna. Japan var på väg mot ett samhälle med envägskommunikation, från huvudstaden till provinserna. Vad som skedde därute, verkar inte ha intresserat dem nämnvärt. Kyoto hade blivit centrum för en urban aristokratisk kultur.

Det var nödvändigtvis inte av ondo. 1000-talet är introduktionen till två av världslitteraturens bestående mästerverk författade av kvinnor. Genji monogatari (源氏物語) av Murasaki Shikibu, Sägnen om Genji är litteraturens första verk som uppfyller kraven för skönlitteratur. För en avtrubbad modern läsare är den kanske inte direkt upphetsande, men för 1000-talets läsare var det en spännande berättelse om hovintriger, sökandet efter skönhet och sin plats i livet. Makura no soshi (枕草子) av Sei Shonagon, Kuddboken är en blick in i en grubblande kvinnas inre själsliv. Ur en historikers perspektiv är den mer intressant då hon beskriver personliga observationer i hovet, och hon ämnade inte för innehållet att bli känt. Således var hon brutalt ärlig med det hon såg och hörde. Titeln syftar på att den tidens kuddar var en mindre träpall som skulle förhindra att inoljat hår skulle smutsas ned på tatami, i den fanns en liten låda där kvinnorna hade en anteckningsbok med pensel och bläck. Hon har således suttit och skrivit på kvällarna innan hon skulle lägga sig och då samlat dagens intryck. Även om vi idag kanske främst känner till Heian för dess skönlitteratur så var fortfarande poesin och dagbokslitteraturen de främsta kännetecknen för konstnärlig framställning. Men det skedde även massor av utveckling inom trädgårdskonsten, arkitekturen, även belysningen.

Efter Michinga tog hans son Fujiwara no Yorimichi över som regent, han hade olyckan att inte välsignas med döttrar, troligen den enda klanen i Japan som föredrog döttrar över söner. Därmed kunde han inte heller manipulera in sig som morfar till en framtida kejsare. Go-Sanjo kröntes 1068 och han var den förste kejsaren på många generationer vars mor inte var av Fujiwara blod och han tjänstgjorde som kronprins i 23 år före kröningen. Således var det ingen duvunge som tog över positionen som landet högsta auktoritet, utan han hade också förutsättningarna för att återta makten. Under Yorimichis regentskap lade Fujiwara beslag på 80 % av alla kugyo (公卿) positioner, de högsta inom hovet. Men med Go-Sanjo på tronen kom Minamoto, således tidigare medlemmar av kejsarklanen, att överta en tredjedel av dessa poster. Dessutom var ett inte obetydlig del av Fujiwara posterna besatta av folk från andra hus av klanen än det Norra Huset. För dem innebar det en revansch för gamla oförrätter.

1073 abdikerade Go-Sanjo till förmån för sin son Shirakawa, därmed var han den förste kejsaren på flera hundra år som själv utnämnde sin efterträdare. Fujiwaras position som kungamakare (kejsarutnämnare) var därmed bruten och återbördad till kejsarklanen. Fader och son hade haft ett kyligt förhållande, men Go-Sanjo insåg också att Shirakawa var den mest begåvade av hans söner och till sonens förvåning blev han kronprins. När fadern abdikerade lovade han att fortsätta i faderns ande att hålla makten inom klanen. Under sina 14 år på tronen reformerade han bland annat shoen systemet. När han abdikerade till förmån för sin sjuårige son Horikawa, tog han tonsuren och blev därmed den förste klosterkejsaren, eller på japanska insei (院政). Dessutom emulerade han Fujiwaras kontroll över framtida kejsare genom att ta hand om Horikawas son, den framtida kejsaren Toba, och uppfostrade honom i klostret. När Horikawa avled vid 28 års ålder placerade Shirakawa sin fyra år gamla sonson på tronen.

Därmed behöll Shirakawa kontrollen och när Toba skulle fylla 20, han hade således regerat i 16 år, tvingade Shirakawa honom att abdikera till förmån för sin son, kejsare Sutoku. Men det fanns en tanke bakom detta. Shirakawa visste att han inte hade långt kvar, han var 70 år, och genom att än en gång utnämna en fyraåring till kejsare, sopade han rent banan för Toba att ta över som näste klosterkejsare. Frågan är naturligtvis om det var en medveten handling, troligare är att han ville försäkra sig om att tronens arvtagare skulle komma från hans egen gren av klanen och samtidigt förhindra Norra Huset att åter nästla in sig och indirekt kontrollera kejsarmakten. Toba skulle styra riket som klosterkejsare i 33 år efter att först ha varit kejsare i 16, förvisso var han endast 20 år när han abdikerade, men hade redan visat både klokskap och viss förnurlighet.

När Toba var 14 år gifte Shirakawa bort honom med sin adopterade dotter, Fujiwara no Shoshi som inte tillhörde huvudklanen inom Norra Huset och då var 16 år. Hon är mer känd under sitt postuma namn, Taikenmonin. Kort tid efter äktenskapet bar hon Toba en son, men såväl hovet som Toba själv tycks varit övertygad om att det i själva verkat var Shirakawa som var fader till barnet, den framtida kejsaren Sutoku. Toba tilltalade tydligen gossen som ojigo, eller onkel. När Shirakawa 1123 tvingade Toba att abdikera till förmån för den sex år gamla Sutoku var det tydligt att abdikationerna användes som ett sätt att kontrollera frågan om efterträdare. Exempelvis fortsatte Toba på den väg Shirakawa anträtt genom att tvinga söner och barnbarn att abdikera för att fortsätta att själv kontrollera hovet från sin upphöjda plats som klosterkejsare. Sutoku fick regera i sex år under Shirakawas ledning, följt av 13 år under Tobas vägledning. Han ersattes med kejsare Konoe¸ som var Tobas nionde son men som var sjuklig och avled endast 16 år gammal. Efterträdaren blev istället hans fjärde son, kejsare Go-Shirakawa som skulle bli en riktig långkörare.

Som klosterkejsare skulle han hålla hovet i sitt grepp under inte mindre än fem olika kejsare, Nijo, Rokujo, Takakura, Antoku och Go-Toba. Själv var endast kejsare under tre år, 1155 – 1158, därefter styrde han från sin exalterade position fram till 1192 och fick se hur krigarklanerna under Taira och Minamoto tog över makten. Samurajklanerna stod och stampade i genkan och hur de kom till makten skall förtäljas i en artikel om Kamakura perioden.