歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Risets historia i Japan

Lämna en kommentar

Ris är världens tredje största gröda. Störst är sockerrör med 1,9 miljarder ton, därefter majs med 1 miljard ton, världens risskördar uppgår till 741,5 miljoner ton, varav 87 % odlas av asiatiska bönder. Men då sockerrör och majs primärt används till annat än mänsklig föda är ris den gröda som äts mest i världen av människor, mer än 20 % av kaloriintaget hos världens människor fås genom ris. Domesticerat ris, alltså förmågan att kvarhålla fröet på plantan när det mognat, dateras tillbaka till mer än 10 000 år sedan i Yangtze flodens dalar. Idag odlas i princip två huvudsorter indica och japonica, som namnen antyder härstammar de från Indien och Japan, men bägge kommer således från en kinesisk prototyp. Spridningen gick långsamt och de äldsta arkeologiska fynden i Japan kan dateras till senare delen av Jomon perioden, för ungefär 3 000 år sedan. Något äldre fynd finns från den koreanska Mumun perioden, benämningen på koreanskt lergods, en rimlig slutsats är därför att det kinesiska riset kom till Japan från Korea. Om det var koreaner som tog det med sig på utforskningsresor, eller japaner som tog det med sig tillbaka efter utflykter till södra Korea har vi ingen aning om. Det är dags att titta på risets utveckling i Japan.

Enkelt uttryckt är ris Japans stapelföda, en skål med hett nylagat ris till middag, en skål med ljummet ris till frukost och olika tillbehör inrullade i en risbulle eller fem till lunch var länge normen för japanen. Sedan påbörjades en ny 24 timmars cykel till nästa middag. Sannolikt inleddes denna rutin någon gång under Yayoi perioden eller tiden för Kristi födelse. Arkeologer har återfunnit såväl vete som risplantor från denna tid som bevarats i torvmark. De konstaterade att medan veteplantorna i snitt innehöll 150 – 170 frön per planta så avkastade risplantorna ungefär 400 frön – dagens planta avkastar 2 000 frön – den var således överlägset effektiv som gröda och sannolikt är det därför som riset slog ut vetet i Asien som huvudgröda. Ur näringssynpunkt, och här måste vi komma ihåg att det dröjde till 1600-talet innan man lärde sig polera riset så det åts tillsammans med sitt kli, är ris närmast det perfekta livsmedlet, det innehåller nästan samtliga mineraler och vitaminer människan behöver få i sig, bristen är C vitamin. Troligen är det just riskonsumtionen som bidragit till att de asiatiska länderna har så mycket större befolkningsmängd än sina europeiska motsvarigheter som förlitade sig till vete och potatis.

Ris var också enkelt att lagra, inte minst när kliet satt kvar, så redan tidigt i Japan blev riset ett politiskt maktmedel. Kejsaren plockade in betydligt mer ris i skatter än han hade behov av. Detta förvarades i speciella kejserliga lager runt om i landet och när naturkatastroferna slog till kunde han distribuera ris från sina lager och hjälpa en hungrande och nödställd befolkning. Det finns anteckningar där kejsare idiotförklarar sin befolkning för att de inte själva har förutseende att lagra sitt risöverskott, ”istället frossar de som bortsprungna katter” som en uttryckte det. Kejsaren hämtade sin legitimitet som avkomma från solgudinnan Amaterasu och fördelningen av nödris förstärkte bilden av honom som japanernas modersgestalt. Så även om skatteuttaget av ris bidrog till att stärka den centraliserade kejsarmakten mellan 600 till 900-talet så fanns det i bakgrunden en omtanke om en befolkning som brast i planering och framförhållning.

Riset fick så framträdande roll i det japanska samhället att det blev basen för ekonomin, i brist på pengar utgjorde det betalningsmedel eftersom det accepterades av alla. Japan fick sina första mynt 712, men de slog inte väl ut och förfalskningar kom snabbt i omlopp, ris gick inte att förfalska. Men för stora inköp var det naturligtvis opraktiskt att ha med sig en vagn med en mängd risbalar. Otympligheten medförde att skuldsedlar kom i omlopp, en vacker sidenkimono betalades med en sedel som berättigade säljaren att i ett visst lager uthämta fyra balar med ris. Denna centrala roll medförde att provinsfurstar under mitten av 1500-talet införde det som kallas kandaka (貫高) systemet för att fastställa markvärdet och därmed den skatt bönderna skulle betala. Detta varierade en hel del mellan provinser, så när Toyotomi Hideyoshi tog kontrollen över Japan genomförde han 1591 en rikstäckande lantmäteri verksamhet som ledde fram till det som kallas kokudaka (石高) systemet där en koku motsvarar ungefär 180 liter ris, eller den mängd som en vuxen man förväntades konsumera under ett år, således ungefär en halv liter om dagen.

Och även om Japan åter införde mynt som betalningsmedel stod sig detta kokudaka system till en bit in på Meiji perioden. Ris har således inte enbart varit Japans stapelföda, under många år var det också basen för deras ekonomiska system. Den biten bortföll när landet öppnades upp för handel, andra länder var inte intresserade av ris som betalningsmedel, och redan under de 250 år de köpslått med holländarna hade betalningen skett i koppar. Riset kunde därmed återgå till sin roll som livsmedel. Rollen det spelade förstår vi bättre när vi inser att det som idag är Nerima-ku och Suginami-ku i västra Tokyo ända fram till slutet av 20-talet, således för endast 100 år sedan, fortfarande var ris- och grönsaksodlingar. Idag vimlar det av hyreshus, butiker, järnväg, kontor, samt en och annan enstaka bortglömd åkerlapp som en påminnelse om fornstora dar.

Under kriget ransonerades riset, förhållandena var inte helt olika situationen i dagens Nordkorea. Japanen var undernärd, men också bortskämd med ett ris som var fylligare och fuktigare än de sorter som återfanns på det asiatiska fastlandet. Armén såg sig tvingad att skeppa stora mängder japanskt ris till fronten enligt det gamla talesättet att en armé slåss med magen. För de hemmavarande innebar det stora uppoffringar. Brandbombningarna av främst Honshu och Kyushu fick till följd att markerna förstördes och förorenades. Efter kapitulationen stod det klart att Japan, utan tillgång till sina ockuperade områden, inte klarade av att försörja sin egen befolkning. Ockupationsmakten stöttade med en massiv livsmedelsimport, problemet var att USA vid den här tiden producera mycket lite ris, och det mesta konsumerades av amerikaner med asiatisk härkomst. Japanen blev under ett antal år tvingad att vänja sig vid en vete och potatisbaserad diet.

Vid ingången till 50-talet var risåkrarna åter redo att leverera sina produkter. Japanerna kunde återgå till att äta ris på heltid. Och det gjorde de, med frenesi. Toppen nåddes 1967, då konsumerade japanerna 14,5 miljoner ton ris, men producerade endast 12,5 miljoner ton, resten täcktes av statliga lager – känns policyn igen? – eftersom Japan hade en mycket sträng införselpolicy. Numera ligger konsumtionsnivån strax under 8 miljoner ton, som ger ett produktionsöverskott på ungefär 500 000 ton ris om året. Den minskande befolkningen bidrar naturligtvis till att siffrorna är lägre, men huvudsakligen beror det på att unga japaner inte har samma nostalgiska kulturella koppling till sitt ris. De flesta tycker fortfarande att det är överlägset riset i andra länder (det från Kalifornien är konkurrenskraftigt anser bloggen, men det är en strikt personlig reflektion) men de föredrar pasta, pommes frites och andra källor för sitt stärkelseintag.

Ett sätt som risproducenterna använt för att göra riskonsumtion populär igen är att sälja det i portionsförpackningar som enkelt kan värmas i mikron. Tillsätt lite vatten och kör det någon minut så har man en färdig portion ris. Det säger sig självt att det här blir ett dyrbart ris, men för de som äter ris mer sällan är det en praktisk lösning. Inte minst eftersom det inte finns några tillsatser.

Japanska risodlarnas riksorganisation har flera gånger kört kampanjer för att öka förståelsen för risets hälsosamma sammansättning, exempelvis påverkar det inte glutenallergiker eftersom ris är glutenfritt. Det ger ofta ett kortvarigt upptick i riskonsumtionen, men det blir aldrig bestående. Japanen vill helt enkelt ha större kostvariation än föregående generationer och det måste obönhörligen gå ut över riskonsumtionen eftersom den varit så dominerande. Så dominerande att den också får språkligt genomslag. Ungefär som vi har i förhållande till potatisen; sätta sin sista potatis, en het potatis eller den godaste potatissorten är akvavit. På samma sätt har japanerna sina risrelaterade uttryck.

När barnet inte äter upp allt ris i risskålen säger modern säkerligen komedawara ippyo niwa nananin no kamisama ga notteiru (米俵一俵には七人の神様が乗っている) eller någon enklare variant på uttrycket som är lättare för ett barn att förstå, oftast kome hitotsubu (コメ一粒) som är ”ett riskorn” medan originaluttrycket talar om en risbal eftersom det är sju gudar som återfinns där. Poängen är att den som inte äter upp lämnar gudarna, som intressant nog är ett sammelsurium av shinto, hinduistiska, animistiska och en buddistisk gud, åt sitt öde. Därför är det inte heller ovanligt att se japaner som lyfter upp en risskål när det endast återstår ett tiotal riskorn och med stor skicklighet plockar upp dem ett och ett. I kontrast till utlänningen, inte uppfostrad enligt de japanska normerna, som känner sig tämligen nöjd om det inte är mer än ett fåtal korn kvar.

Räckte det händelsevis inte till kunde hon istället säga kome wo hitotsubu muda ni suru to me ga hitotsu tsubureru (米を一粒無駄にすると目が一つ潰れる) som är ”slösar men med ett endaste riskorn krossas ett öga” som onekligen är väl brutalt till ett litet barn. Men de ansåg att om det inte hjälpte med att vädja fick man gå vidare med hotfulla uttryck. Ofta följdes det av en förklaring om hur arbetssamt och besvärligt det var för risbonden att få ihop en skörd (till skillnad från potatis som klarar sig fint även i sandjord) och att hans ande kanske hämnades ifall man inte respekterade hans insats genom att äta upp vartenda riskorn.

Likaså används komebitsu (米櫃) som är förvaringskistan för ris i hushållet som en eufemism för hushållsekonomi. Komebitsu ga karappo (米櫃が空っぽ) är ett något ålderdomligt, men fullt gångbart uttryck för att man ekonomiskt har det lite körigt. På samma sätt talar man i ett sumostall om sin komebitsu och då syftar man på en kommande stjärna som skall säkerställa stallets ekonomiska framtid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.