歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska polisens historia

Lämna en kommentar

Polis är egentligen endast en stadsborgare baserat på dess etymologiska ursprung i klassisk grekiska, på japanska kallas de keisatsukan (警察官), i dagligt tal ofta nedkortat till keikan, en tämligen ny konstruktion sammansatt av tecken för infånga/uppsträckning, undersöka/observera och officer. Syftet med konstruktionen var att försöka uppfånga de flesta av de funktioner som ingår i en modern poliskårs arbetsuppgifter. Uppsträckning skall således inte tolkas som att de går omkring och drar folk i öronen, men upprätthållandet av lag och ordning kräver ibland att en polis behöver tala folk till rätta och vägrar de lyssna behöver åtgärderna kanske uppgraderas. Japans första polisorganisation uppstod redan 816 i Kyoto, då benämnd kebiishi (検非違使) som ungefär är ”kejserligt undersökningsombud”. Kejsare Saga (嵯峨天皇) skapade redan 810 ett centralt maktorgan kallat kurododokoro (蔵人所) ungefär ”drätselkammare” för att få ordning på hovets finanser. Trots stora risodlande herrgårdar i Kyotos omgivningar verkade kassan ständigt otillräcklig. Med detta inlägg gör vi en närmare genomgång av den japanska polisens historiska utveckling.

Den enskilt starkaste, åtminstone i termer av maktutövning, kejsaren i Japans historia var sannolikt kejsare Kanmu (桓武天皇) mannen som först flyttade huvudstaden till Nagaoka från Nara och tio år därefter till Heiankyo, eller dagens Kyoto. Ungefär samtidigt på den asiatiska kontinenten så kollapsade T’ang dynastin och Silla, Japans traditionella fiende på den koreanska halvön, låg i ständiga strider mot Koguryo, ett annat koreanskt rike. Det innebar att Japan inte längre kände sig hotade av plötsliga eller oväntade invasioner från det asiatiska fastlandet. Kanmu beslöt sig därför för att avmobilisera de militära styrkorna 792, de var kostsamma att driva, han gick till och med så långt att han drog in kampanjerna mot emishi i norr. Konsekvensen blev att de byråkrater i mellanskiktet som var satt att driva de kejserliga risgårdarna inte klarade av att leverera de rismängder som lagarna föreskrev. Första åtgärden var att organisera grupper av kondei (健児), ungefär ”unga friska män” i bygderna, men de visade sig ineffektiva och enligt en del anteckningar ”glada i fylle”.

Hans son, Saga, tog därför över ett kejsarhov som var fiskalt försvagat och i behov av att strama upp sin kontroll över riket. Gällande föreskrift kompletterades och inom ”drätselkammaren” tillsattes en polischef, kebiishi no betto (検非違使別当) på japanska som förutom undersöknings och arresteringsrätt även utrustades med domsrätt. Tanken på att rättsväsendet behövde delas upp i skilda delar och att misstänkta kunde vara oskyldiga till dess motsatsen bevisats låg långt bortom horisonten. Effektivitet vägde tyngre än rättspatos. Runt 834 blir det uppenbart att kebiishi expanderat sina befogenheter till samtliga provinser runt Kyoto, där återfanns nämligen kebiishidokoro (検非違使所) eller provinsstationer för ”polismyndigheten”, dessutom står det klart att de även ansvarade för fångvårdsanstalterna inne i Kyoto.

Runt mitten av 900-talet under kejsare Uda (宇多天皇) genomgick poliskåren en rejäl förstärkning och omplacerade under Vänstra Ministeriet, som enda myndighet och Ministern till Vänster var dåtidens mäktigaste minister och under 1000-talet blev det något av en ära att få tjänstgöra inom poliskåren för krigare ute i förskingringen. Det var ett mindre lyckat drag från centralmaktens sida eftersom det gav krigarklanerna, eller samurajer som de skulle bli kända som, direkt insyn i hovets verksamhet och gav dem möjlighet att skärskåda dess begränsningar. Ute i bygderna etablerades allt fler privata shoen (荘園) under kontroll av dessa krigarklaner som inte ansåg sig skattskyldiga till hovet i Kyoto, därmed växte behovet av kebiishi och i de mest laglösa av provinser placerades de även ut på distriktsnivå för att stärka den centrala kontrollen. Resultatet blev att organisationen urholkades och allt fler prinsar och högt uppsatta hovmän kände sin existens vara otrygg och började under 1100-talet anställa privata vaktgrupperingar, många av dessa rekryterades från sina poster inom kebiishi som därmed försvagades ytterligare.

Efter 1185 var det militärklanerna som styrde Japan, inledningsvis såg de inget behov av en polisstyrka eftersom de de facto höll i samhällets våldsmonopol. För att kontrollera detta monopol inrättades en ny post kallad shugo (守護) som betyder försvarare, i detta fallet av samhället som likställs med Minamoto och deras intressen. De utplacerades inom relativt kort tid efter att Minamoto Yoritomo tillträtt som landets första hegemon i provinserna som utgör Kanto, den stora slätten i östra Japan där vi återfinner Tokyo och Yokohama. Därefter utnämndes de, ofta allt mer som ett belöningssystem, till övriga provinser och det var dessa provinsfiskaler som så småningom skulle utvecklas till att bli daimyo genom att lägga stora shoen under sin kontroll. Men i övergången till 1200-talet angav regelverket tre specifika ansvarsområden; 1) Obansaisoku (大番催促) som närmast påminner om en kombination av kronofogde och gamla tiders landshövding, 2) bohannin no sosaku taiho (某犯人の捜索逮捕) som är undersökning och anhållande av okända brottslingar, samt 3) satsujin no sosaku taiho (殺人の捜索逮捕) som är samma sak, men specifikt för mördare. Till skillnad från sina föregångare hade de däremot ingen dömande makt eller ansvar för fängelser.

Minamoto var medveten om att en shugo kunder tillskansa sig mer makt än vad som var hälsosamt för shogunatets fortlevnad och utrustade dem därför inte med allt för starka befogenheter och han började samtidigt utse jito (地頭) vars uppgift var att specifikt utöva kontrollen över de olika statliga shoen i provinserna och deras inbördes styrkeförhållanden reglerades inte. I det strikt hierarkiska Japan fick det till följd att shugo och jito över tid allt mer hamnade i luven på varandra. Shogunatet tvingades över tid att gå in och reglera tvister mellan sina egna företrädare. Eftersom jito inte besatt rättigheter till våldsutövning visade shogunatet en tendens att döma till fördel för sina jordbruksfiskaler och permanentade detta genom att införa regler om jitouke (地頭請) som innebar att överskottet från shoen oavkortat gick till jito när väl skatterna till shogunatet i Kamakura inbetalats. Hojo klanen som i realiteten regerade i Minamotos namn inbillade sig att de huggit av en gordisk knut, istället hade satt ett frö till ett svårbekämpat ogräs. Shugos revanschlusta var det som skulle fälla shogunatet och ersätta det med Ashikaga shogunatet 1336.

Det andra shogunatet inledde sitt styre med att ha två olika kejsarhov, ett norra och ett södra, som stod mot varandra. Lojaliteterna bland shugo var delade mellan hoven, även bland de som tillhörde Ashikagas närmsta vasallklaner. Under tredje shogun, Ashikaga Mitsuyoshi, blev det någorlunda kraftsamling och ordning i de centrala leden, men hans efterträdare var svagare, hade inte samma förmåga att skapa lojalitet och respekt. Istället försökte de köpa sig lojalitet från shugo genom att införa shugouke (守護請) som innebar att de skulle ansvara för insamlandet av skördar och överskott från shoen. Detta satte dem på kollisionskurs mot jito och skulle bli den underliggande orsaken till det inbördeskrig som rasade i över 100 år, mellan 1467 och 1573, och är känt som sengoku perioden (戦国時代). Formellt angavs arvstvister mellan bröder eller söner och deras farbröder som den antändande stubinen, men i den underliggande krutdurken återfanns nästan alltid kampen om kontrollen över shoen och deras rikedomar. Några shugo och jito samarbetade utomordentligt väl, slog samman sina styrkor och kapade omkringliggande gårdar som inte förberett sig på anfall. Polisorganisationen hade övergått till att bli rövarband och krigarligor.

Shogunatet svarade med att dela ut eleganta, statustunga, men i realiteten meningslösa, hovtitlar till shugo som lade under sig fler och fler shoen. På detta sätt köpte de sig en tidsfrist, men det var naturligtvis endast en tidsfråga innan det dök upp en daimyo, som de allt oftare kallades, som var pragmatisk och inte statusfixerad. Han hette Oda Nobunaga, förestod en relativt liten provins kallad Owari, men vid sin död hade han samlat hela centrala Japan under sin kontroll och Ashikaga shogunatet existerade inte längre. Landet befann sig närmast i ett tillstånd av anarki, hans efterträdare Toyotomi Hideyoshi enade resten av riket, men han lyckades aldrig etablera en egen klan. När stridsdammet lagt sig efter slaget vid Sekigahara på hösten 1600 stod Tokugawa Ieyasu som obestridlig hegemon, och 1603 bekräftades det genom att han grundlade den tredje shogun dynastin. Hans ambition var att skapa landstäckande fred och för att försvara den förstod han också att det behövdes en polisstyrka vars inkomster inte var beroende av skatteintäkter från de lokala bönderna.

I Edo, som under de första 25 åren i princip var, en gigantisk byggarbetsplats uppstod snabbt två distinkta problem, stölder av byggmaterial som gick att sälja vidare och gatuprostitution. Det förra utgjorde ett ekonomiskt problem, det senare ett socialt, det ansågs opassande att det stod damer på stadens broar och erbjöd sexuella tjänster i det som skulle bli Japans främsta skådeplats. Prostitutionen kom de tillrätta med genom att etablera licensierade bordellstäder som Yoshiwara, men stölder och våld, det senare ofta orsakad av sexuell frustration, krävde kraftiga motåtgärder. Shogunatet etablerade två stycken stadskommissarier i Edo, en för de norra stadsdelarna och en för de södra, den norra belägen där Tokyo station idag ligger, den södra vid Yurakucho station, således inte långt från varandra. Dessa benämndes machibugyo (町奉行) en position som tillsattes av en samuraj på högre mellannivå. Enligt räkenskaper från 1666 erhöll en kommissarie 1000 hyo (俵) i lön, idag motsvarar det ris till ett värde av flera miljoner kronor. Under sig hade han ungefär 50 yoriki (与力) som närmast var beridna polischefer och därför rekryterades bland andra samurajer. De varierade lite över tid men varje yoriki hade fyra eller fem doshin (同心) under sig, de kan ses som insatsledare där var och en ansvarade för ett antal okappiki (岡っ引) som således var den som utförde den praktiska delen av polisarbetet, inklusive tortyr av misstänkta. Dessa hade i sin tur tesaki (手先), ungefär ingreppsstyrka underställda sig, som i sin tur hade tebiki (手引) eller ”ingripare” till sitt förfogande.

De som shogunatet avlönade var machibugyo och yoriki lönen var väl tilltagen för att de skulle kunna betala ut ersättning när de behövde inkalla extrahjälpen vid behov. Redan vid ingången till 1700 uppskattas Edo ha uppgått till en miljon människor och även om japanen har respekt för överheten är det en omöjlighet att övervaka en sådan storstad med ett 50-tal poliser. Förutom fylleri, hor, slagsmål, småstölder och bedrägerier förekom det mer avancerad brottslighet med okända gärningsmän som krävde utredningsverksamhet. Svartsjukemord med kvinnliga gärningsmän hörde till de mest svårutredda. Ofta använde de gift och obduktioner var inte tillåtna, det ligger mången en otrogen man begravd i Tokyo där dödsorsaken förklarats som matförgiftning. Idag anses alla människor ha lika värde, men under Edo perioden varierade straffen lite beroende på vem man mördade, Den som dödade närstående dömdes hårdare, medan den som tog livet av en markägare, särskilt om han krävde ockerhyra, kanske fick se sig förvisad till en avlägsen ö på tio år.

Det medförde ett behov att utreda motiven för mord och det förklarar, åtminstone delvis, att en otrogen hustru föredrog att ta livet av maken med gift, hon skulle ändå dömas till döden om hon blev påkommen. Kantsuzai (姦通罪) som otrohetsbrotten kallades krävde en stor del av polisens utredningsresurser, och de upptäckte att deras makar hade en hög frekvens när det gällde att inmundiga dålig fisk. Det var inte svårt att se sambandet, en helt annan att leda det i bevis. Så småningom utvecklade polisen bättre förhörsteknik och skönlitteraturen, i den mån den bör tas som sanningsvittne, från denna tid beskriver ofta hur giftmörderskor infångats, vare sig hon eller maken varit den otrogna. Blåsfisken fugu, känd för sin giftiga lever, var ett populärt ”vapen” och flera kvinnor dömdes mot sitt nekande då fiskhandlaren vittnat om att hon insisterat på att han inte fick skära bort levern.

Den moderna polisorganisationen såg dagens ljus 1871 när Tokyo anställde 3 000 rasotsu (邏卒), tidigare soldater som snabbtränades i upprätthållande av ordningen. Men de saknade naturligtvis nödvändig kunskap bortom ordningsupphållande funktioner. Kawaji Oshitoshi från Satsuma, där många i det nya styret härstammade från, betraktas som den moderna japanska polisens fader. Japan jämförde gärna sig själv med Frankrike som de ansåg högre kulturellt stående än amerikaner och engelsmän. Mycket av administration och byråkrati lärde de sig på studieresor i Frankrike – en anledning till att Japan indelas i prefekturer – och Kawaji fick åka till Paris för att studera franska gendarmer (detta var före Clouseaus tid) och en reform som genomfördes var att flytta polisverksamheten från justitie- till inrikesdepartementet. 1874 etablerades Tokyo Keishicho (東京警視庁) som i realiteten kom att fungera som nationellt överorgan, numera heter det enbart Keisatsucho (警察庁) ung. Rikspolisverket. Och Keishicho är idag namnet på Tokyos polisorganisation.

Fram till andra världskriget var det en starkt centraliserad polisorganisation, mest ökända var Kenpeitai (憲兵隊) ”Författningstrupperna” ofta benämnd tankepolis då de effektuerade all censur och spionerade på de japaner som motsatte sig kriget. Den amerikanska ockupationen beslöt att polisen behövde decentraliseras och idag är prefekturerna huvudman för sin egen polis, men Rikspolisverket lägger fast policy, bearbetar politiker om lagändringar och utvecklar ny metodik både inom kriminalteknik men också utredningsteknik, förhörsteknik och liknande. I händelse av nationell katastrof kan verket tillfälligt gå in och överta det operativa ansvaret i drabbade prefekturer på regeringens uppdrag.

Rikspolisverket är indelat i fem särskilda rotlar. Trygghetsbyrån, Seikatsu anzenkyoku på japanska (生活安全局) ägnar sig åt planering, studier av patrulleringsutfall, ungdomsbrottslighet, brottsförebyggande åtgärder och nyligen fick de en avdelning för cyberkriminalitet. Även ekonomisk brottslighet faller under deras domän. Kriminalbyrån eller keijikyoku (刑事局) ansvarar för ett nationellt brotts- och identifikationsregister, kriminalunderrättelse och avancerade forensiska undersökningar, här återfinns också en hel avdelning som enbart sysslar med organiserad brottslighet eller yakuza, narkotikabrott och skjutvapen. Trafikbyrån, på japanska Kotsukyoku (交通局) handhar förutom körkortsärenden även trafikplanering med ett nationellt kamerasystem. Keibikyoku (警備局) är Säkerhetsbyrån som är Japans SÄPO som handhar intern säkerhet, kontraspionage och även ett nationellt kontra-terror operativt center, av den anledningen ligger även de flesta internationella angelägenheter organiserade här med kontakter till Interpol. Slutligen har de en kommunikationsbyrå, på japanska Joho tsushinkyoku (情報通信局) med uppdrag att vidmakthålla och utveckla polisens kommunikationsnät. Under dem ligger även en avdelning som ansvarar för högteknologisk brottslighet.

De har även ett fristående nationellt forskningscenter, Kagaku keisatsu kenkyujo (科学警察研究所), det kan liknas vid NFC:s utvecklingscenter i det att de enbart ägnar sig åt att utveckla nya teknologier och det inkluderar såväl psykologi som trafikbeteende. Polishögskola för utbildning av befäl och utveckling av läroplaner för polisskolorna sorterar också direkt under Rikspolisverket. Forskningscentret har exempelvis varit behjälpliga i att utveckla specifika kommunikationssystem för Tokyo, där arkitekturen utgör en specifik svårighet, och för Hokkaido där geografin (stora ytor) är besvärlig.

Vid större brott, för åtta år sedan rånades en värdedepå på 600 miljoner yen, ungefär 48 miljoner kronor och för närmare 30 år sedan förgiftades ett företags drycker ute i butikerna i utpressningssyfte, tillsätts speciella ad hoc utredningsgrupper, ofta på 50 personer eller mer. Det är Rikspoliverkets regionala kontor, de har sju stycken, som organiserar dessa genom att samla det bästa inom varje prefektur för att optimera utredningsresurserna. Vid mord av barn där gärningsmannen är okänd har det hänt att utredningsgruppen har uppgått till mer än 200 man, men så har den japanska polisen också en uppklaringsprocent på mer än 90 % när det gäller mord av okänd gärningsman. 2018 hade de en uppklaringsprocent på 100 %, mycket beroende på att antalet mord varit på nedåtgående under decennier.

Sedan millennieskiftet har internationell brottslighet i Japan ökat, främst är det kinesiska ligor som slagit sig in på den illegala spelmarknaden, de har varit så framgångsrika att det blev en bidragande orsak till att Japan beslutat införa nationella kasinon, där utlänningar går in gratis, men japaner får betala ett inträde på 6 000 yen, ungefär en 500-lapp. Japansk polis är i stort enspråkig så de har haft svårt med att utreda de kinesiska ligorna som har tystnadskoder som får maffian att framstå som skvallertanter. Dessutom pågår just nu en massiv utbildningskampanj så att de skall vara redo för utlänningsinvasionen i samband med olympiaden nästa sommar, och den medför att utredningsresurserna tillfälligtvis är mer ansträngda än normalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.