Japanska ytterligheter

Hokkaido och Okinawa är Japans två ytterligheter, såväl geografiskt som kulturellt. Gravar från Jomon perioden uppvisar en del skillnader gentemot de som återfinns på huvudöarna och inte minst gentemot varandra. Något som övertygar arkeologer, såvida de inte är japanska fanatiska nationalister, att Japan befolkats från två olika håll, söderöver via Okinawa från Sydostasien, och norrifrån via Hokkaido av tungusiska folkslag. Dessa har sedermera sammanblandats till det som vi idag betraktar som Yamato folket. I söder återfanns ryukyuiterna och i norr ainu folket, numera assimilerade samtidigt som de kämpar för att hålla fast vid sina språkliga och kulturella traditioner. I den här artikeln betraktar vi lite närmare vad det innebär att vara etniskt avvikande i Japan.

Kom vikingarna till Japan?

Det finns inga runstenar eller andra kvarlämningar som tyder på det. Samtidigt finns det ovanligt många likheter mellan ainu kultur och det vi känner till om vikingar. Tyvärr finns det väldigt begränsat med studier av ainu som gjorts av skandinaviska historiker eller antropologer som därmed har förutsättningar att finna samband som kanske inte ter sig uppenbara för exempelvis franska eller amerikanska forskare. Det som kanske främst talar emot att vikingar skulle tagit sig igenom Sibirien och ner över Kamtjatka eller Sakhalin till Hokkaido är att de var handelsresande och inte primärt upptäcktsresande. Något som skulle tala emot den förklaringen är att den inte tar hänsyn till att en grupp vikingar drivits på flykt österut och sedan av nyfikenhet fortsatt av bara farten. Det här inlägget är således synnerligen spekulativt, eller som forskare kallar det ”hypotesformulering”.

Ezos historia

Flitiga läsare av bloggen har vid det här laget lärt sig att Hokkaido tidigare benämndes Ezo, eller formellt Ezochi (蝦夷地), men vi har ännu inte tagit upp öns äldre historia. Ezo är etymologiskt en utveckling av de ”östra barbarerna” och var ett slags generisk beteckning på all de olika stammar och folkslag som bosatt sig i norra och nordöstra Japan. I slutet av 800-talet jagades de sista resterna av dem bort från Honshu och därmed lät sig kejsarna nöjas. Dagens ainu anses vara deras efterlevande, men huruvida de utökats via invandring från Sibirien och norra delarna av fastlandsasien, eller om de förblivit sedentära på ön är fortfarande omgärdat av osäkra faktorer. Bistra vintrar med frusna hav som var lätta att korsa talar för att en viss rörelse är trolig, medan religiösa riter och världsuppfattning tyder på en mer endogen existens.

Aomori prefektur

Aomori har privilegiet att inte ha varit något innan det blev prefektur. De norra provinserna, Dewa och Mutsu var jättelika och för att få balans bland prefekturerna när de skapades i ingången av Meiji perioden valde man att dela upp provinserna i ett flertal prefekturer. Aomori betyder ”grön skog” och området kännetecknas av mycket barrskog som ju är grön året om. Innan Hokkaido inkorporerades i Japan var Aomori landets nordligaste spets.

Dynamiska förändringar i synen på Japans historia

Ju yngre man är desto tråkigare är historia. Unga människor har framtiden för sig och vill av naturliga skäl helst fokusera på det. Äldre människor har däremot framtiden bakom sig och blir gärna nostalgiska ofta kombinerat med övertygelsen om att det var bättre förr. De som får ett nymornat intresse för historia i vuxen ålder upplever gärna ämnesområdet som statiskt. Det handlar ju trots allt om det som redan skett och det kommer knappast att förändras. Men professionella historiker, eller även enkla lekmannabloggare, lär sig snabbt att historia är i själva verket ett dynamiskt ämne där nya upptäckter ständigt kommer i dagen som tvingar oss att omvärdera eller åtminstone komplettera den bild vi har av det förgångna. Japans historia skiljer sig där på intet sätt från det som ligger oss närmare om hjärtat. Låt oss ta en närmare titt på några händelser som påverkar synen på Japans historia.