歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ezos historia

1 kommentar

Flitiga läsare av bloggen har vid det här laget lärt sig att Hokkaido tidigare benämndes Ezo, eller formellt Ezochi (蝦夷地), men vi har ännu inte tagit upp öns äldre historia. Ezo är etymologiskt en utveckling av de ”östra barbarerna” och var ett slags generisk beteckning på all de olika stammar och folkslag som bosatt sig i norra och nordöstra Japan. I slutet av 800-talet jagades de sista resterna av dem bort från Honshu och därmed lät sig kejsarna nöjas. Dagens ainu anses vara deras efterlevande, men huruvida de utökats via invandring från Sibirien och norra delarna av fastlandsasien, eller om de förblivit sedentära på ön är fortfarande omgärdat av osäkra faktorer. Bistra vintrar med frusna hav som var lätta att korsa talar för att en viss rörelse är trolig, medan religiösa riter och världsuppfattning tyder på en mer endogen existens.

Medan japanerna gjorde tydligt vad de ansåg om Hokkaido genom sin benämning, var det lika tydligt hur älskad ön var av ainu som benämnde den ainu mosir, ung. ”folket stilla kontinent” och ibland kamuy mosir som då är ”gudarnas stilla kontinent”. I detta sammanhang skall kontinent inte uppfattas bokstavligen, de var helt på det klara med att de levde på en ö, men det var en stor ö och de var få, så det fanns gott om plats för alla och envar. Så länge de höll sig på sin sida om Tsugaru sundet och inte utgjorde något hot lämnade Yamato japanerna dem ifred. Då ainu saknade skriftspråk har de inte heller lämnat några källor efter sig, men de senaste 30 åren eller så har man försökt att närmare forska i deras orala tradition, skriva ner berättelserna och försökt hitta bekräftelser i arkeologiska utgrävningar. Men här återstår massor att göra innan vi med säkerhet vet mer.

I japanska källor försvinner de under 900-talet då segern över dem stabiliserats, därefter dyker de upp igen under 1400-talet. Ashikaga shogunatet hade inlett en begränsad handel med Kina som var lönsam och de såg sig därför om efter nya möjligheter. Inte minst var de intresserade av exotiska föremål som kunde ge ett bra pris hos kineserna och eventuellt koreanerna. De skickade därför försiktigtvis expeditioner norrut för att försöka etablera handelsförbindelser med de ”barbarer” som deras förfäder hade jagat bort mer än 500 år tidigare. Sedan åtminstone 1217 fanns det en post inom shogunatet som skulle ansvara för att hålla koll på Ezo, benämningarna verkar ha skiftat mellan Ezo Kanryo, Ezo Sata och Ezo Daikan men de har lämnat få spår efter sig i skrifterna. 1457 uppstår en konflikt kring ett beslagtaget svärd mellan Koshamain en ainuledare och lokala japaner på Oshima, den halvö som ligger längst i syd på Hokkaido. Koshamain intog inte mindre än tolv mindre träfort innan de lokala japanerna erhöll stöd från Aomori på andra sidan sundet.

Aomori domän kontrollerades av Kakizaki (蠣崎氏) klanen som genom sin insats beordrades att etablera ett fotfäste på södra Hokkaido som stöd för handelsresande. Domänen och klanen skulle under Edo perioden byta namn till Matsumae (松前藩) och få en unik ställning genom att de aldrig behövde delta i Sankin kotai eller den växelvisa tjänstgöringen hos shogun i Edo. Under Edo perioden skulle deras roll allt mer gå mot att tillvarata shogunatets intressen på Ezo och det skulle även omfatta skattebefrielse för en livlig handel med djurpälsar. Ainu var samlare och jägare, det kalla klimatet lämpade sig inte för jordbruk, men utanför Oshima halvön passerade varma havsströmmar som gav det ett förhållandevis milt vinterklimat och behagliga somrar. Yamato japanerna hade därför ingen svårighet att bedriva sina traditionella terrassodlingar för riskultur. För ainufolket blev följden en mer varierad kost och mycket tyder på att de stärktes och folkmängden ökade till en bit in på 1800-talet.

Efter Shimabara upproret på Kyushu beslutar Matsumae Kinhiro att han behöver få bättre grepp om ön han förväntas kunna kontrollera och ger en vasall i uppdrag att kartlägga Ezochi. Det kommer då omfatta inte endast det vi idag benämner Hokkaido, utan även en serie öar nordost som Karafuto och södra delarna av Kamtjatka halvön som ännu låg utanför tsarens kontroll. Slutsatsen som dras är att Ezochi inte lämpar sig för risodling och därmed finns heller inget incitament att förstärka kontrollen eller invadera ön. 35 år senare skulle slutsatserna visa sig vara något förhastade. Under mitten av 1600-talet förbättrades såväl fiskeredskap som fartyg tack var den engelska lotsen Will Adams ankomst. Vattnen runt öarna Etorofu och Kunashiri var osedvanligt fiskrika, dessutom med många sorter som inte kunde fångas söderöver. För ainu blev det en ny inkomstkälla och för Matsumae ett missat tillfälle som de försökte korrigera genom krigshandlingar. Det gav upphov till ett av Tokugawa epokens få utlandsäventyr. Dessutom blev det en tydlig signal till ainu att pilbågar och spjut stod sig slätt mot skjutvapen. En ömsesidig fred, om än med minst lika stort ömsesidigt misstroende, slöts och skulle bestå tills shogunatet kollapsade.

Under inledningen av 1700-talet hade Moskva expanderat till att omfatta Sibirien och började sakteliga söka sig söderöver via Okhotsk och Kamtjatka. Första ryska fartygen som dyker upp runt Ezo noteras 1711, Danilla Antsiferov försöker utkräva pälsskatt av lokalbefolkningen på Shumshu och 1739 anlägger ett ryskt fartyg under dansk befälhavare på Shikotan. Plötsligt hade ainu och Matsumae anledning att göra gemensam sak då de upplevde att en yttre fiende närmade sig. Tsarens intentioner var främst kommersiella, det fanns inga möjligheter för en flottnärvaro i Stilla Havet, deras oro var således obefogad och över tid skulle de vänja sig vid ankomsten av enskilda ryska fartyg som snabbt vidarebefordrades till Nagasaki. Ungefär var tionde år skulle ryska fartyg anlända från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet i den fromma förhoppningen att etablera handelsförbindelser.

När väl Matthew Perry lyckats få shogunatet att öppna hamnar på andra platser än Nagasaki blev Hakodate en av de hamnar som tog emot utländska fartyg. Därför blev det också den stad på Ezo som växte snabbast och också tog emot en stor mängd kristna missionärer. En av Japans äldsta bestående kyrkor återfinns här då Hokkaido klarade sig tämligen oskadd under andra världskriget, till skillnad från Nagasaki som utplånades. Det var också hit som de sista shogunlojala styrkorna drog sig när Boshin kriget var en avslutad affär. De utropade den synnerligen kortlivade Republiken Ezo som bestod första halvåret 1869.

Innan Hokkaido etablerades 1886 var ön indelad i tre prefekturer, Hakodate prefektur som var en något förväxt del av den gamla Matsumae provinsen, Sapporo prefektur som täckte västra Hokkaido och Nemuro prefektur som omfattade de östra regionerna. Eftersom folk från hela Japan lockades etablera sig på Hokkaido är det också den enda plats där normalspråket är hyojungo (標準語) eller riksjapanska. Numera ingår emellertid en del ord från ainuspråket som dialektord i Hokkaidobornas japanska.

En tanke på “Ezos historia

  1. Ping: Tanuma Okitsugu keynesian 200 år före Keynes | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.