歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Östra barbarerna och deras etymologi

18 kommentarer

På riktigt gamla skelettbitar som användes för spådomar i Kina återfinns yi som skrivs 夷 sedermera i texter hittar vi det i dongyi 東夷 i betydelsen ”österns barbarer”. Detta var resultatet av en sino-centrisk världssyn där Kina var omgiven av barbariska folkslag i samtliga kompassriktningar. Det var beidi eller 北狄 i norr, detta skulle således inkluderat svenskar om de känt till oss, i väst var det xirong eller 西戎 och i söder var det nanman eller 南蛮 och före teckenförenklingar 南蠻. Första tecknet i varje kombination anger väderstreck och det andra är, även om de framstår som väldigt olika – jfr 夷 med 蠻 – för samtliga ett gemensamt etymologiskt ursprung i uttryck för barbarer i betydelsen avsaknad av kultur och civilisation. Så varför så stor skillnad på om de kom från syd eller öst?

De södra barbarerna var dåtidens uttryck för folk från sydasien, dagens Indien, Pakistan, Tibet och Bangladesh. Tecknet för dem är tal omgivet av tråd på bägge sidor med en insekt under dem. Indien skulle exportera buddismen till Kina, men tecknet fanns långt före. Intrycket det ger är att indierna må ha varit myror eller bin, men de var välklädda och hade talets gåva. De östra barbarerna däremot var enklare, behövdes inte särskilt många streck för att klargöra vem de var. Men de var också farligare. Tecknet består av två delar, den centrala är tecknet för stor 大 som är omslingrad av en pilbåge 弓 och de har troligen därför uppfattats som mer av ett hot mot kinesernas upphöjdhet. När tecknen övergår från att vara en del av spåmännens profetior till att ingå i prosasamlingar om geografi och Kinas politiska situation får ordet således en mer konkret framtoning.

Exakt vem som omfattas av begreppet dongyi är oklart, om något verkar det ha skiftat över tid, i äldre kinesiska skrifter återfinns referenser till Laiyi eller 萊夷 och Yuyi 嵎夷 samt Huaiyi 淮夷 men det existerar även begrepp som Jiuyi eller 九夷 som skall vara de ”nio yi”, samtliga i öster, nämligen 于夷・方夷・黄夷・白夷・赤夷・玄夷・風夷・陽夷 och 畎夷 där första tecknet till vänster är risfält 田 och till höger hund 犬, ett tecken som inte existerar i japanska, följt förstås av 夷. Men ”nio yi” kan också betyda de olika yi eller många yi, därför är det lite oklart hur texterna skall tolkas. Intressant i detta sammanhang är att Korea och Japan uppenbarligen fortfarande inte existerar på kartan för kineserna. Noteras kan också att bland dess nio yi finns det tydligen även olika raser eftersom vi har vita, gula och röda yi.

Under Han dynastin, för 2 000 år sedan, dyker Korea, i egenskap av sina dåvarande riken Koguryo, Paekche och Bueyo tillsammans med Wa (倭) för Japan upp i texterna och då börjar de kopplas in under den svepande och nedsättande termen dongyi, kineserna hängde exempelvis upp sig på att de gick barfota, ett tydligt bevis på bristande kultur. Inte heller knöt de upp håret, de tatuerade sig dessutom och, huga, åt sin måltider råa. Under Sui och T’ang dynastierna var dongyi helt vedertaget och trots att de ambassader som såväl Silla, Paekche som Yamato skickade till huvudstaden Chanan var uppenbarligen kulturellt högt stående, exempelvis deltog de i poesitävlingar med kineserna, kvarstod den nedlåtande attityden.

På koreanska är dongyi dong-i 동이 och på japanska är det toi 東夷. Eftersom de äldsta kinesiska texterna verkar referera till folkslag i södra Shandong och norra Jiansu menar koreanska historiker att koreaner inte omfattas av dongyi och att det bekräftas av att det i Hanskrifterna omtalas som respektive rike, men det är tydligt i andra och senare skrifter att kineserna intog en arrogant attityd och såg ner på koreaner. Problemet i Korea är att de så starkt emulerade kinesisk konfucianism att det blir svårt förena med kinesiska översittarfasoner. Japan däremot stod friare, dels för att de var geografiskt separerade, men också för att de var mer selektiva i vilka inslag av kinesisk högkultur de ville assimilera. De valde istället att inkorporera yi begreppet som benämningar på folkslagen i utkantsjapan. Det mest kända är emishi (蝦夷) för folkslagen som huserade på norra Honshu och som så småningom drevs tillbaka till Hokkaido.