Den 29 januari 2024 hittades Ashihara Hinako (芦原妃名子) avliden tillsammans med ett avskedsbrev, polisen bedömde snabbt att det handlade om ett självmord, men hennes fans visade snabbt på Twitter (X) att det låg något betydligt mer komplicerat bakom. Hinako, vars riktiga namn är Matsumoto Noriko (松本律子) föddes i januari 1974 och var sålunda 50 år när hon begick självmord. Hennes karriär som mangaka hade gått upp och ner, men sedan hon 2017 började teckna Sexy Tanaka-san gick karriären rakt upp. Hon hade en stor fanbas, både bland män och kvinnor. Nihon terebi, ett nationellt privat tv-nätverk, hade beslutat att göra en live action serie som sändes mellan oktober och december förra året och då upptäckte hon att manusförfattarna hade gjort stora ingrepp i hennes protagonist, Tanaka Kyoko (田中京子), som hon inte uppskattade. En häftig Twitterdebatt uppstod, men den 28 januari lade hon upp ett meddelande om att hennes avsikt inte hade varit att ”attackera” och bad om ursäkt samtidigt med att hon raderade alla gamla inlägg och försvann under radarn. Nästa dag hittades hon död.
Hon är den senaste i raden av kreatörer som hamnat i luven på tv-producenter. Protagonisten är en självständig kvinna som utnyttjar sin förmåga till magdans att manipulera män så hon får leva ett fritt liv oberoende av män och deras ekonomiska makt. Det är lite typiskt att hon är en kvinna född på 70-talet som blir en ung kvinna under 90-talet när den japanska ekonomin gått i stå, medan tv-producenterna kommer från 60-talet och anser att manschauvinism är naturrättsligt given. Hon skriver själv i sitt sista blogginlägg (numera nerplockat) att:
”På ytan verkar kanske Sexy Tanaka-san vara en romantisk komedi med inslag av slapstick, men under ytan handlar det om de som har dålig självkänsla, magdansen är ett sätt att övervinna den. Så när förhandlingar pågick mellan Shogakukan (mangaförlaget) och Nihon terebi var vi måna om att de skulle förstå att vi inte ville ha drastiska ändringar i de olika karaktärerna. Jag förstår att manusförfattarna kan uppleva det som burdust, men samtidigt finns det en risk att karaktärernas personligheter förstörs, så jag påpekade för Shogakukan att de måste stå på sig och vi fick till svar att de skulle respektera våra intentioner. Men varje gång vi fick ett manus framlagt, och vi fick aldrig träffa någon från produktionsstaben, hade det gjort förändringar, särskilt i de starka karaktärerna som Shuri, Konishi och Shingo. I stället för att fokusera på kvinnors dåliga självkänsla blev innehållet inriktat på svårigheterna att leva som man (i Japan).”
Det här är ett fenomen, även om Ashiharas fall är betydligt mer drastiskt, som blivit alltmer frekvent. Efter övergången till nätunderhållning har tv stationerna fått svårare och svårare att fånga in publiken och förlorar annonsintäkter. De kan inte längre betala kreativa människor den ersättning de förtjänar och söker sig då ut till lösningar som att köpa in redan existerande material, som exempelvis manga, och göra om dem till dramer med skådespelare. Men mangaka i den ”yngre” generationerna ser sina alster som socialrealistisk kritik, inte två Bugg och en Coca-Cola för hjärnan. Medan tv producenterna av hävd varit inriktad på just den formen av själlös underhållning och tidigare kunnat köpa sig fria från kritik genom att de betalade så pass bra för materialet att en kritisk originalskapare tog tand för tunga med blicken mot framtida inkomstmöjligheter. Annorlunda uttryckt beter de sig egentligen inte annorlunda än de gjort tidigare, deras problem är att de kan inte längre betala de summor som rann genom fingrarna på dem tidigare. Därför har de också börjat vända sig till B-laget av kreatörer, där vi nog måste, om än motvilligt, erkänna att Ashihara hörde hemma. Vad de inte förstod är att hennes principer var viktigare för henne än möjligheten att inkassera en stor påse pengar.
För den som likt bloggen följt utvecklingen i Japan under decennier är immaterialrättsliga övertramp inget nytt. Det började redan på 60-talet när Japans ekonomi började ta fart och Disneyfigurer var älskade av kreti och pleti. Små tryckerier och 
fabriker gjorde klistermärken, brevpapper, plyschfigurer, plastdockor med Musse Pigg, Långben och Kalle Anka utan att ha licensavtal. I de flesta fall var det ren okunnighet, i en del fall var det organiserat, genomtänkt och dolt bakom målvakter. Japan fick sin första riktigt bilaterala konflikt med USA, men redde ut problemen, införde utbildningsinsatser, förklarade att även idéer kunde patenteras och numera är det Japan som blir upprörda när små kinesiska fabriker börjar tillverka Hello Kitty figurer utan att betala licens till Sanrio. Immaterialrätten är fast förankrad, åtminstone gentemot utländska aktörer, men inhemskt kvarstår en del problematik. Stora mäktiga aktörer anser sig ha stort svängrum och har svårt med den juridiska svångremmen.
Det är alltså inte så att de utnyttjar karaktärer eller narrativ utan tillåtelse, men de har en tendens att förenkla och hålla sig till de klichéer som fungerat för dem tidigare. Karaktärerna i Sexy Tanaka-san var fulla av ett rikt inre liv som Ashihara gav uttryck åt genom ett fåtal penseldrag, men tv-producenterna föredrar det endimensionella, övertygade som de är att tittarna är en samling hönshjärnor. Här råder ett generationsgap, men även ett värderingsgap som sannolikt kommer att växa över tid. TV nätverken kämpar mot strömningstjänster och en publik som inte längre har lust att passa tider för att titta på den undermåliga underhållning de tillhandahåller. Japaner under 30 år spenderar mer tid på YouTube än framför tv apparaten.
Sexy Tanaka-san blev stor i delar av Asien men kanske främst i den spansktalande delen av världen, Ashiharas manga och tv-serien togs väl emot i Spanienoch Latinamerika. De subtila nyanserna gick inte förlorade på det latinska sinnet och det kvinnliga behovet att uttrycka sina känslor via dans var något de var väl bekanta med. Men när det inte översätts till engelska så existerar det inte heller i Sverige och att någon skulle lägga resurser på att översätta det direkt från japanska till en svensk publik är naturligtvis en utopi i mediokratins tyranni. Det tragiska är att det krävs ett självmord för att ögonen skall öppnas för begränsningarna.
歴史館 