Shiga Naoya – skaparen av jag-romanen

Det finns en speciell genre i den moderna japanska litteraturen som benämns shi-shosetsu (私小説) och som lite klumpigt översätts till jag-roman för att undvika begreppet självbiografi. I romanens form skärskådar författaren delar av sitt liv, de val som gjordes och konsekvenserna det fick. Den ambitiöse författaren behöver därför leva ett innehållsrikt liv, gärna i utkanten av samhället och ha en starkt utvecklad känsla för självkritik. Ingen tog detta till en högre nivå än Shiga Naoya (志賀直哉) som levde mellan 1883 och 1971.

Japans och Kinas ensidiga relation – del 3

Den förra artikeln i serien slutade i mitten av 800-talet med den sista ambassaden Heian Japan skickade till T´ang Kina (den första är här). Båda länder går vid denna tid in en period av sönderfall, T´ang är under attack av omkringliggande nomadfolk och efterträds på 1100-talet av södra Song som dominerande dynasti, medan kejsarens ekonomiska ställning usurperas av Fujiwara klanen som decentraliserar tillgångarna ut till shoen. Bägge länderna slöt sig inom sina skal, men även om mellanstatliga ambassader inte utbyttes förekom det intensiv privat handel, inte minst för att Song dynastin var i behov av att stärka ekonomin efter alla krig och skärmytslingar med de norra nomaderna. Vid denna tid var det nya shogunatet i Kamakura fullt upptaget med att stabilisera sin egen maktposition och upprätta ett förhållningssätt till hovet i Kyoto.

Japanska masspsykosernas historia

Masspsykoser kan för den rationella upplagan av Homo sapiens framstå som bisarr, inte minst eftersom även rationella individer drabbas av dem. I dessa pandemins tidevarv kan det vara värt påminna om det äldre begreppet för företeelsen; epidemisk hysteri. Dansepidemin 1518 i Strasbourg, häxprocesserna i Salem 1692, eller Orson Welles berömda ”radiopjäs” War of the Worlds 1938 är samtliga exempel på epidemiska hysteriutbrott som saknar etiologi. Även Japan har haft sin beskärda del av dessa, det intressanta är att precis som de i väst kan de härledas till externa faktorer som antas ha stimulerat utbrottet. Sanningen är naturligtvis att ingen riktigt vet utan det går endast att spekulera om orsakssambanden. En sak kan vi emellertid lära oss av erfarenheterna, och det är att det knappast föreligger sociala eller kulturella orsaker till utbrotten eftersom de kan dyka upp var som helst, när som helst.

Japansk barnuppfostran

En vanlig kommentar bland västerlänningar som vistats en längre tid i Japan är att de tekniskt och ekonomiskt befinner sig i framkanten, men socialt släpar de efter. Japan var ett klansamhälle, inte olikt de i Mellan Östern som nu börjar inta förorterna i våra större städer. Ur detta växte fram patriarkala strukturer som rotat sig djupt och även om de sakteliga tunnas ut har de djupa rötter som inte låter sig dras upp utan vidare. Därmed finns det också synliga skillnader mellan våra samhällen, men då vår eurocentriska världssyn inte tillåter oss göra några jämförelser — de tenderar att omedelbart förkastas som att Japan är ”så annorlunda” — tänkte bloggen gå in och lämna detta lilla bidrag till de som eventuellt försöker höja blicken över horisonten. Det kan nämligen finnas ett visst värde i att jämföra ytterligheterna eftersom det utformar premisserna för det samhälle vi lämnar över till kommande generationer.

Kabukis historia

I ett tidigare inlägg presenterades Izumo no Okuni, grundaren av kabuki som teaterkonst. Fyrahundra år senare är det fortfarande en populär, om än något mera elitistisk, konstform i Japan. Den är också lika representativ för japansk kultur som exempelvis Shakespeare för brittisk litteratur, Puccini för italiensk musik eller Le Corbusier är för schweizisk arkitektur. Den har utvecklats från att framföras på flodbanken längs Kamo floden som rinner igenom Kyoto till att de främsta skådespelarna i genren utnämns till ”levande kulturskatter” med garanterad livslön från japanska staten. 2008 erkändes teaterformen av UNESCO som kulturellt världsarv. Häng med på en kulturhistorisk resa.