Jesuiternas syn på Oda Nobunaga

Kungen av Owari som är 37 år gammal är ståtligt lång, muskulös och har sparsamt med skäggväxt och en oerhört klangfull basröst, betuttad i militära övningar, oförtröttlig med ett intresse för rättfärdighet och medkänsla. Han är arrogant, sätter högt värde på heder, synnerligen hemlighetsfull i sina beslut, en mästerlig strateg och anmärkningsvärt lomhörd inför tillrättavisningar och råd från sina underlydande och fruktas men respekteras av alla från låg till hög. Han rör inte saké, är burdus till sin läggning och ser ner på alla andra kungar och prinsar i Japan och tilltalar dem som tjänstefolk och åtlyds med total lojalitet. Han har god uppfattningsförmåga och ett skarpt öga, föraktar gudar, buddor och alla former av idoldyrkan eller vidskepelse. Han uppger sig tillhöra Nichirensekten men deklarerar öppet att det finns ingen Skapare, ingen evig själ eller liv efter döden.

Så beskriver Luís Fróis sitt första möte den 1 juni 1569 med Oda Nobunaga när ”kungen av Owari” ännu inte var fyllda 36 år, Fróis hade ännu inte fått grepp om japanernas sätt att räkna en mansålder. Oda Nobunaga har tidigare porträtterats utifrån de japanska källorna, både hans leverne och mystiken kring hans död. De här artikeln tar upp européernas (i realiteten jesuiternas) uppfattning och beskrivning av den person som var Japans mäktigaste man när de anlänt och etablerat sig i Japan.

Oda Nobunaga (1543 – 1582)

Inledningsvis var han känd som Fåntratten från Owari, ett rykte han medverkade till i förhoppningen att eventuella rivaler och motståndare skulle underskatta hans förmågor. Till och med hans egen far, Nobuhide (1510 – 1551) var övertygad om att hans tredje son var en odugling och olämplig för ansvarsfulla uppgifter. Hans mor, Toda Gozen (d. 1594), vet vi relativt lite om, faderns giftermål med henne var ett omgifte efter att han skiljt sig från dottern till Oda Michikatsu. Det är sannolikt att Toda kom från en anspråkslös bakgrund då den i stort är höljd i ett ogenomträngligt dunkel. Om inte en av hans närmst förtrogne hade förrått honom är det högst troligt att istället för att tala om perioden från 1600 till 1868 som Tokugawa perioden hade vi istället använt benämningen Oda perioden. Med list, berått mod och total avsaknad av betänkligheter för våldsutnyttjande hade Oda Nobunaga vid sin död enat det centrala, men krigshärjade och söndrade Japan som han kunde skåda från Nagoya borg i sin barndom.

Azuchi-Momoyama perioden

Perioden är en av de kortaste indelningarna, den sträcker sig över 32 år i den periodindelning bloggen genomför. Som vanligt finns det alltid lite olika synpunkter på var gränserna skall dras, men här blir det 1568 till 1600. Som brukligt är perioden geografiskt kopplad. Azuchi (安土) är adressen i Shiga prefektur där Oda Nobunaga byggde sin storslagna borg, och Momoyama (桃山) är Persikoberget i Kyoto där Toyotomi Hideyoshi huserade i sin Fushimi borg. Perioden cirklar således kring två specifika personligheter, mannen som inledde Japans enande efter sönderdelningen under Muromachi perioden, och mannen som fullföljde den, men inte klarade av att hålla fast vid den. Ett annat namn för samma period, och på många sätt mera korrekt, är Shokuho jidai (織豊時代) efter första tecknet i Oda och Toyotomi. Men det var också en period när théceremonin fick sitt verkliga fotfäste i japansk kultur.

Yasuke kommer att definiera svartas ställning i Japan

Variety meddelar att Chadwick Boseman, kanske mest känd för sin huvudroll i Black Panther, skall spela Yasuke i en kommande Hollywoodproduktion. Yasuke, på japanska 弥助, var Japans enda afrikanska samuraj. Hans bakgrund är höjt i dunkel, så det ger Hollywood möjligheten att fritt tolka och använda en stor dos poetisk frihet. Vi vet ännu inte hur resultatet blir, men som nordbor är vi vana vid att se vikingar förvanskade med kohorn på sina hjälmar. Jämför exempelvis med den brittiska produktionen av Chernobyl där minsta detalj i sovjetiskt leverne på mitten av 80-talet återskapats i varje enskildhet, även de små sophinkarna som användes för familjens skräp. Hollywood är inte direkt kända för historisk följsamhet. Med detta inlägg tar bloggen pulsen på hur det är att vara av afrikanskt påbrå i Japan.

Slaget vid Okehazama

Från 600-talets slut till 1500-talets höll sig japanerna till att kriga mot varandra. Och krigen på 600-talet påminde mer om vikingarnas härjningar eller dagens fotbollshuliganer, var man för sig efter bästa förmåga. Det var först under 1000-talet som stridigheterna organiserades och man kan börja tala om mer regelrätta krig. Såväl strategi och taktik utvecklades under perioden som går under benämningen sengoku (戦国時代), de ”stridande rikenas era”, mellan mitten av 1400-talet till 1600-talets inledning. Ett av de som skulle få stor betydelse och rent konkret förändra den historiska utvecklingen är slaget vid Okehazama, eller Okehazama no tatakai (桶狭間の戦い) på japanska, som gick av stapeln den 12 juni 1560. Mot varandra stod provinsfursten av Suruga (駿河国), Imagawa Yoshimoto (今川義元) och den nyligen tillträdde daimyo av Owari (尾張国), Oda Nobunaga (織田信長). Slaget är ett av Japans Nihon sandai kishu (日本三大奇襲), eller ett av de tre stora slag som definierar sengoku perioden enligt Rai Sanyo (頼山陽) en av Edo periodens framträdande historiker. Okehazama är en långsträckt dalgång som förbinder dagens Toyoakeshi med Midori-ku i Nagoya, då fanns det några mindre byar som bedrev jordbruk och några spridda tempel. Det är en naturlig genomfartsled för den som beger sig från Sunpu (駿府), residensstad i Suruga, till Kyoto. Däremot är den synnerligen olämplig som en plats att slå bivack. Något Yoshimoto skulle få lära sig natten till den 13 juni.