歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Slaget vid Okehazama

Lämna en kommentar

Från 600-talets slut till 1500-talets höll sig japanerna till att kriga mot varandra. Och krigen på 600-talet påminde mer om vikingarnas härjningar eller dagens fotbollshuliganer, var man för sig efter bästa förmåga. Det var först under 1000-talet som stridigheterna organiserades och man kan börja tala om mer regelrätta krig. Såväl strategi och taktik utvecklades under perioden som går under benämningen sengoku (戦国時代), de ”stridande rikenas era”, mellan mitten av 1400-talet till 1600-talets inledning. Ett av de som skulle få stor betydelse och rent konkret förändra den historiska utvecklingen är slaget vid Okehazama, eller Okehazama no tatakai (桶狭間の戦い) på japanska, som gick av stapeln den 12 juni 1560. Mot varandra stod provinsfursten av Suruga (駿河国), Imagawa Yoshimoto (今川義元) och den nyligen tillträdde daimyo av Owari (尾張国), Oda Nobunaga (織田信長). Slaget är ett av Japans Nihon sandai kishu (日本三大奇襲), eller ett av de tre stora slag som definierar sengoku perioden enligt Rai Sanyo (頼山陽) en av Edo periodens framträdande historiker. Okehazama är en långsträckt dalgång som förbinder dagens Toyoakeshi med Midori-ku i Nagoya, då fanns det några mindre byar som bedrev jordbruk och några spridda tempel. Det är en naturlig genomfartsled för den som beger sig från Sunpu (駿府), residensstad i Suruga, till Kyoto. Däremot är den synnerligen olämplig som en plats att slå bivack. Något Yoshimoto skulle få lära sig natten till den 13 juni.

Yoshimotos far, Imagawa Ujichika (今川氏親) var en habil ledare som expanderade klanens inflytande och lade under sig provinserna Totomi (遠江国) och indirekt Mikawa (三河国), han försökte även få över Oda klanen på sin sida genom att bygga det som idag är Nagoya borg åt dem, trots att han rimligen har haft lite användning för den. Efter hans död kastades klanen in i en successionsstrid – nästan obligatoriskt vid den här tiden – och som tredje son var tanken aldrig att Yoshimoto skulle överta ledarskapet. Men hans äldre bröder föll offer i stridigheterna och det föll på Yoshimoto att axla ledarskapet för klanen. Han såg hur fadern med och diplomatiska medel, snarare än militära, hade utvidgat klanens inflytande till att bli den ledande i Tokaido regionen. Yoshimoto tog efter sin far och ingick en allians med Takeda klanen i Kai och Hojo i Sagamihara som benämns Kososun (甲相駿同盟) alliansen efter de tre provinserna som ingick den. Imagawa var den av de tre ledarna som kunde uppvisa en genealogisk linje tillbaka till kejsare Seiwa, något som ansågs vara villkoret för att kunna utnämnas till shogun. När de två andra daimyo, Takeda Shingen (武田信玄) och Hojo Ujiyasu (北条氏康) anslöt sig tog Imagawa det som intäkt för att de skulle stödja honom i ett uppror mot Ashikaga shogunatet som militärt var ytterst försvagat i mitten av 1500-talet. De senaste 80 åren av de drygt 200 år de suttit vid makten kännetecknades av inbördeskrig och gränsstrider mellan provinserna som de var maktlösa att ta kontroll över.

I Kiyosu borg satt Nobunaga när han fick beskedet att Imagawa var i rörelse med en armé på 25 000 man, själv hade Nobunaga inte mer än drygt 5 000 man att tillgå. Han förstod att Imagawa nästa dag skulle anlända till Kiyosu borgens portar och begära att borgen överlämnades. Det skulle betyda strid till döden, alternativt seppuku för Oda Nobunaga, med en fem gånger så stor armé var utgången given i förväg. Men Oda Nobunaga visste också att Imagawa Yoshimoto var militärt oerfaren, det innebär att han rimligen borde ha överraskningselementet på sin sida. På sin väg mot Kiyosu borg belägrade och besegrade Imagawa två gränsfort, Washizu och Marune, den tidsåtgången innebar att han inte skulle nå fram till Kiyosu borg under dagen, han valde att slå läger i Okehazama dalgången, sitt högkvarter förlade han till byn Dengaku och han skickade iväg sin befälhare Matsudaira Motoyasu, den framtida shogun Tokugawa Ieyasu, att logistiskt förstärka den egna borgen Odaka inför det förestående angreppet på Kiyosu borg. Dalgången var trång och det behövdes material till att sätta upp bivackerna så Yoshimoto beordrade manskapet utspritt upp och nedför dalgången. Runt sitt eget högkvarter vid Dengaku behöll han mellan 3 000 och 5 000 man. Eftersom Oda Nobunaga såg sig tvungen att lämna ungefär halva manskapet kvar för att bevaka Kiyosu borg, hade han således betydligt färre män att tillgå, och jämfört med hela Imagawas armé, endast en tiondel.

Nobunagas rådgivare som Hayashi Hidesada, Morikawa Yoshinari och Kawajiri Hidetaka avrådde honom från att attackera, de menade att det var ett rent självmordsuppdrag att ge sig på en fiende som var tio gånger större. Bättre då att fylla på förråden i Kiyosu borg och ta sina chanser via nattliga räder. Nobunaga lyssnade noga på dem och utbrast: ”Precis så tänker fursten Imagawa, han kommer aldrig att se den överraskning som väntar honom”. Med halva manskapet red Nobunaga ut ur borgen, fyra timmar senare nådde han fram till Atsutata, där det fanns ett mindre tempel och där han, trots sin anti-religiösa inställning, bad för framgång i striderna. Som tack tog han fem mynt och kastade upp dem i luften som ett offer till krigsguden. En av hans kaptener upptäckte att alla fem landade med framsidan uppåt, detta måste onekligen vara ett gott omen, menade han. Nobunaga tog det till intäkt för att han skulle fortsätta till Zensho-ji, ett befäst tempel med översikt över dalgången. Mörkret hade börjat falla och lägereldarna tändas, det gav Nobunaga insikten att trupperna var spridda över ett stort område och eldarna var flest och som intensivast runt Dengaku, det var inte svårt lista ut att det var där som Imagawa befann sig.

Oda Nobunaga beordrade sina kaptener att placera så många banér som möjligt runt Zensho-ji, han ville förvirra fienden med att hans egna trupper skulle vara befästa där. I själva verket begav han sig av till en plats som heter Kamagatani, en dal alldeles mitt emot den där Imagawa befann sig. Krönikorna förtäljer att det regnade och stormade kraftigt, sannolikt har det också varit åska i luften, ett inte ovanligt sommarfenomen i centrala Japan. Ovädret skall ha maskerat deras uppmarsch, sannolikt underlättades det också av att Imagawa släppt på disciplinen och tillåtit manskapet att fira deras intag av de två gränsforten, så saké flödade, musik spelades, danser framfördes och fågel grillades. Kort sagt, uppmärksamheten riktad mot närområdet var begränsad. Själv satt Imagawa Yoshimoto i sitt härförartält och räknade örontroféer som tagits från fienden. Han uppfattade störande ljud och irriterade sig, steg ut ur tältet med avsikten att beordra manskapet att lugna ned sig. Det gick då upp för honom att han var under attack av Odas trupper.

Imagawa drog sig bort från sitt tillfälliga högkvarter, medveten om att vakterna misslyckats med sin uppgift och att det med säkerhet var Odas primära mål. Ungefär 100 meter bort hamnade han mitt i stridigheterna, Mori Shinsuke attackerade honom med sin naginata men Yoshimoto kunde parera med sin katana och lyckades även skära sin motståndare i knät. Men bakom ryggen på honom hade Hattori Koheita smugit upp och högg med ett kraftigt svep huvudet av Yoshimoto, 41 år gammal avled mannen som trodde sig kunna bli en ny shogun. Därmed försvann också allt ledarskap, slagfältet var rörigt, nattens mörker försvårade för Yoshimotos kaptener att finna sitt manskap. Slaget varade inte mer än ett par timmar, samtliga högre befälhavare utom två hade dödats. De två kvarvarande fick beskedet att återvända och berätta för alla vad som händer den som försöker sig på att angripa Oda Nobunaga. Med 2 500 man till sitt förfogande hade han besegrat en armé på 25 000 man, och därmed erhållit i runda tal 18 000 nya soldater som svor Oda klanen sin trohet.

Slaget blev en viktig vändpunkt och kom med säkerhet att förlänga Ashikaga shogunatets livslängd med 30 år. För Imagawa klanen innebar det slutet som regionalt maktcenter. Alliansbröderna i dagens Yamanashi och Kanagawa fick aldrig någon möjlighet att bidra, slaget var på många sätt över innan det ens hunnit börja. Veckor av belägring ersattes av en blixtattack nattetid med ett svårslaget överraskningsmoment. Rollen som maktcenter i Tokaido övergick till Oda klanen och Matsudaira Motoyasu, imponerad över Nobunagas taktiska finess att kringgå de främre trupperna för att slå direkt mot Imagawa arméns hjärta och hjärna, dess befälhavares högkvarter, ingick en hemlig allians med Oda som skulle bära honom ända till posten som grundare av rikets tredje shongundynasti.

Nobunaga själv insåg segerns PR-mässiga värde och var inte sen att underblåsa den mytbildning som hastigt uppstod. Han gav exempelvis gärna intrycket att Imagawa hade omedelbar tillgång till hela sin armé och inte de 3 – 5 000 man som var förlagda till området runt Dengaku. En sak hade han emellertid helt rätt i, han hade bevisat att en disciplinerad attack med en armé som förstod den taktiska fördelen av att följa en upplagd krigsplan och lyda de order som gavs på slagfältet var överlägsen den odisciplinerade ”var man för sig” princip som fortfarande rådde hos Imagawa. På så vis kom Oda Nobunaga och slaget vid Okehazama att för all framtid påverka japansk krigsföring.

För den som vill läsa mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.