Sexfingrad kanpaku

Från 1590 var Toyotomi Hideyoshi Japans envåldshärskare. Det var en kortlivad session, endast åtta år. Historien om Hideyoshi är den om den fattige bondesonen som klättrar upp till högsta toppen på samhällets stege. Det är en berättelse som får Askungens levnadssaga att framstå som lika upplyftande som en avslagen lättöl.

Azuchi-Momoyama perioden

Perioden är en av de kortaste indelningarna, den sträcker sig över 32 år i den periodindelning bloggen genomför. Som vanligt finns det alltid lite olika synpunkter på var gränserna skall dras, men här blir det 1568 till 1600. Som brukligt är perioden geografiskt kopplad. Azuchi (安土) är adressen i Shiga prefektur där Oda Nobunaga byggde sin storslagna borg, och Momoyama (桃山) är Persikoberget i Kyoto där Toyotomi Hideyoshi huserade i sin Fushimi borg. Perioden cirklar således kring två specifika personligheter, mannen som inledde Japans enande efter sönderdelningen under Muromachi perioden, och mannen som fullföljde den, men inte klarade av att hålla fast vid den. Ett annat namn för samma period, och på många sätt mera korrekt, är Shokuho jidai (織豊時代) efter första tecknet i Oda och Toyotomi. Men det var också en period när théceremonin fick sitt verkliga fotfäste i japansk kultur.

Osaka borgs historia

Osaka-jo (大阪城) är kanske Japans mäktigaste och mest praktfulla borg, men det som står idag är till största delen uppbyggt efter andra världskriget. Helt efter ursprungliga ritningar och med dåtidens hantverksmässiga skicklighet och öga för detaljer. Däremot är borgområdet mindre än det ursprungliga. Osaka betyder ”Stora Backen” och borgen ligger på toppen av den. Men från början var det ett tempel, känt som Ishiyama Honganji (石山本願寺). Abboten Renyo styrde sekten Jodo Shinshu (浄土真宗), eller Sanna Rena Landet, en buddistisk sekt bestående av krigarmunkar som motsatte sig samurajernas arrogans. Han var en av Oda Nobunagas besvärligaste fiender och det behövdes många försök innan han lyckades betvinga sekten och jaga bort dem från berget. Efter hans bortgång blev det arvtagaren Toyotomi Hideyoshi som fick överta berget och han ansåg det vara den perfekta platsen att styra Japan ifrån.

Toyotomi Hideyoshi och Japans slavhandel

En av bloggens flitigare läsare, Göte Svanholm, inkom med några frågor angående slavhandel på 1500-talet i Japan. Inledningsvis var bloggen förvirrad, slavhandel förbjöds nämligen redan på 1300-talet, men förekom till viss del i samband med naturkatastrofer och liknande. Bönder som inte klarade av att försörja familjen sålde på bakvägar barn till hushåll som saknade egen avkomma. Här bör man komma ihåg att få ansåg sig ha för få barn, dels var barnadödligheten stor, dels utgjorde de i förlängningen ett slags pensionssystem, som i de flesta länder vid den här tiden. Det handlade således inte om någon regelrätt handel på marknader och liknande, utan det var mer en fråga om diskreta affärsuppgörelser och de såldes aldrig vidare. Till största delen var det unga flickor eftersom pojkarna behövdes i jordbruket eller fisket.

Risets historia i Japan

Ris är världens tredje största gröda. Störst är sockerrör med 1,9 miljarder ton, därefter majs med 1 miljard ton, världens risskördar uppgår till 741,5 miljoner ton, varav 87 % odlas av asiatiska bönder. Men då sockerrör och majs primärt används till annat än mänsklig föda är ris den gröda som äts mest i världen av människor, mer än 20 % av kaloriintaget hos världens människor fås genom ris. Domesticerat ris, alltså förmågan att kvarhålla fröet på plantan när det mognat, dateras tillbaka till mer än 10 000 år sedan i Yangtze flodens dalar. Idag odlas i princip två huvudsorter indica och japonica, som namnen antyder härstammar de från Indien och Japan, men bägge kommer således från en kinesisk prototyp. Spridningen gick långsamt och de äldsta arkeologiska fynden i Japan kan dateras till senare delen av Jomon perioden, för ungefär 3 000 år sedan. Något äldre fynd finns från den koreanska Mumun perioden, benämningen på koreanskt lergods, en rimlig slutsats är därför att det kinesiska riset kom till Japan från Korea. Om det var koreaner som tog det med sig på utforskningsresor, eller japaner som tog det med sig tillbaka efter utflykter till södra Korea har vi ingen aning om. Det är dags att titta på risets utveckling i Japan.