Komeito Japans vågmästarparti

Komeito (公明党) är Japans vågmästarparti, ur svensk synvinkel är det alltid frestande att dra jämförelser till Kristdemokraterna. Bägge partier har sina rötter i fristående religiösa rörelser, bägge har med åren rört sig högerut på den politiska skalan och de bildades av karismatiska religiösa ledare under tidigt 60-tal, Komeito 1962 och KD 1964. Partiets namn betyder ordagrant ”offentlig klarhet”, det tolkas som rättvisa, öppenhet och en vilja att sätta sökarljuset på orättvisor. Partiets namn har sina rötter i Komei seiji renmei (公明政治連盟), Alliansen för en renare öppen politik är innebörden. Alliansen bildades i slutet av 1960 när LDP suttit vid makten i fem år och man ansåg sig se tendenser till korruption inom det statsbärande partiet. Under sin inledande existens var Komeito ett mittenparti som tog lika mycket avstånd från de konservativas USA vurmande som Socialistpartiets Moskvaflirter.

Atsuta – Limousinen du aldrig hört talas om

Japansk bilindustri hade en besvärlig start i början av 1900-talet. Det fåtal fordon som producerades var dyra, instabila och de var beroende av att licensiera det mesta som gick in i en bil, huvudsakligen från Tyskland och delvis från USA, men generellt ansågs tyska fordon överlägsna. Låga volymer i kombination med dyra licenser gjorde bilarna oöverkomliga för de flesta och om något hade Henry Ford visat att framgången låg i massproduktion. På Toyota Vävstolar fick de den ljusa idéen att försöka tillverka en limousin för export, målgruppen var välmående, men inte rika, amerikaner som ville bli körda av en chaufför men ansåg en Cadillac vara för dyr. Projekt Atsuta (アツタ号) såg dagens ljus.

Utvecklingen av bilen ingick i ett större projekt som benämndes Chukyo Detoroitoka Koso (中京デトロイト化構想) där Chukyo är ett gammalt namn för Nagoya (Centrala huvudstaden är den ordagranna betydelsen) sedan den i en svensk mun något otympliga Detrotisering och slutligen projekt, sålunda en plan för att överföra Detroits produktionsmetoder till Nagoya där Toyota hade sitt huvudkontor. De må ha föredragit tysk produktionskvalité men amerikansk effektivitet vägde tyngre eftersom japansk idoghet rimligen gav tysk kvalitetsavkastning.

Projektet var det praktiska svaret på en fråga som ställts i Nationalförsamlingen, en parlamentariker ville veta vad som gjordes för att få fram en fungerande inhemsk biltillverkning. Detta vid en tid då Toyoda Kiichiro hade funderat på att diversifiera företaget bort från att enbart tillverka mekaniska vävstolar. Efter den Stora Kantojordbävningen 1923 stod det klart att behovet av effektiva transporter var enormt och det kunde endast lösas med import, Japan fick på kort tid ett stort handelsunderskott som de ville lösa med importsubstitution. Första steget var att få fram egna insatsprodukter för transportsektorn. Lösningen blev Atsuta som skulle konstrueras med insatsprodukter som påminde om dem som satt i tyska fordon. Delarna plockades isär i minsta detalj och studerades minutiöst.

Fem företag ingick i projektet, förutom Toyota var det, Nihon sharyo (日本車輛, Japanska chassi), Okuma tekko (大隈鉄鋼, Okuma stål), Okamoto jitensha jidosha (岡本自転車自動車, Okamoto cyklar och fordon) samt Aichi tokei denki (愛知時計電機, Aichi klockor & elektronik). Var och en med en tydlig specialitet användbar i biltillverkning, vad som saknades var erfarenhet. Projektet påbörjades 1930 och i april 1932 kunde presentera Atsuta. Toyota gick vidare med konceptet och utvecklade Kiso coach (キソコーチ号) en buss anpassad efter japanska trafikmönster och med tåliga stötdämpare för att klara det dåliga japanska vägunderlaget. Emellertid sammanföll det hela med Japans övergång till militär produktion. Kriget mot Kina i Manchuriet hade inletts så det blev endast ett fåtal fordon producerade och bussarna blev kom aldrig ut ur modellstadiet.

Utifrån dagens moderna perspektiv är det anmärkningsvärda att företagen utvecklade Atsuta med en budget på 4 000 000 yen, i dagens yen motsvarar det 2,6 mrd yen eller knappt 17 milj USD. För de pengarna går det inte ens att utveckla en ny växellåda idag. Problemet för gruppen var att Atsuta på marknaden kunde säljas för 7 500 yen, men den kostade 9 200 yen per exemplar att tillverka, en förlust för varje sålt fordon på 1 700 yen, eller drygt fyra månadslöner för en bilarbetare. Produktionsmetoden de tagit fram klarade helt enkelt inte konkurrensen, men Toyoda Kiichiro ansåg att Atsuta rent tekniskt stod sig väl mot konkurrenterna, problem var att få ned produktionskostnaderna till samma nivå de uppnått i USA och Europa. Bilen var 4 610 cm lång, 1 715 bred, med en hjulbas på 3 073 cm och vägde 1 690 kg. Motorn var på 3 940 cc med 85 hk.

Han var övertygad att Toyota Vävstolar hade förmågan och erfarenheten att på egen hand få fram sådana produktionsmetoder, de hade trots allt klarat av det i tillverkningen av vävstolar och spinnerimaskiner. Det var tillräckligt för att han beordrade att de skulle etablera en fordonsdivision. Kriget kom dock emellan, först det mot kineser och amerikaner, sedermera Koreakriget, och till vissa delar Vietnamkriget. Fördelen för familjen Toyoda var att de fick storskaliga militära ordrar som innebar att de inte behövde fokusera på sådant som bekvämlighet eller bensinsnåla motorer. De kunde lägga ingenjörernas energi helt och hållet på att utveckla effektivare produktionsmetoder.

Socialistpartiets vilda historia

Två semantiska särdrag för japanska organiserade socialister är att de alltid har insisterat på att ha med Nihon, alltså Japan, i partinamnet. Samtidigt har de alltid underlåtit att ha med ordet demokrati eller minshu samt arbetare eller rodosha i sitt partinamn. Inte så att de skulle vara odemokratiska eller emot arbetare, men de har valt att framhäva det japanska och socialistiska. Bloggen har vid några tillfällen frågat ledande partiföreträdare hur det kan komma sig att de avviker på det här området jämfört med sina europeiska kolleger och de var samtliga förvånade över frågeställningen. Tydligen hade den aldrig föresvävat dem. Bloggens personliga teori, även om den blir svår att leda i bevisning, är att socialism är ett barn av västerländsk filosofi och lite av en främmande fågel. Det har därför varit viktigare att understryka att de är japanska och för att tilltala en population som bestod mer av fiskare och jordbrukare än industriarbetare ville de inte integrera ordet arbetare i partinamnet. Japanska företag var redan från början patriarkala och införde tidigt bonusar så den som arbetade hårt belönades rikligt och språket saknar ett bra ord för utsugning.

Var kom grymheterna ifrån?

Den som besökt Japan slås snabbt av deras artighet och välvilja, ifall man glömt telefonen eller börsen på Starbucks eller Mos Burger upptäcks snabbt någon som kommer springande med det samtidigt som de ber om ursäkt att de inte upptäckte det tidigare. Mitt i natten när ingen trafik förekommer står de lydigt och väntar på grön gubbe. När parkeringsautomaten gått sönder lägger de avgiften ovanpå automaten och pengarna ligger kvar tills tömmaren anländer och automaten blir fixad. Det kan vara svårt att förlika den bilden med berättelser om brutala grymheter utförda av japanska soldater under andra världskriget. Folk som är så vänliga, hänsynstagande och omtänksamma kan ju rimligen inte ligga bakom sådana atrociteter? Kan vi vara offer för propaganda?

LDP:s historia

Populärt kallas de Jimin-to (自民党) men rent formellt är partiets namn Jiyu minshu-to (自由民主党) som betyder Liberaldemokratiska partiet och brukar därför på engelska kortas ned till LDP. Som namnet antyder tillkom partiet genom att Liberala och Demokratiska partierna slogs samman till ett nytt stort icke-socialistiskt parti. Detta för att möta den framväxande socialismen efter andra världskriget. En reaktion på den högernationalistiska militarismen som dominerade Japans politiska liv från inledningen av 30-talet fram tills förlusten i augusti 1945. Förståsigpåare brukar säga om LDP att det inte är liberalt (det är konservativt), det är inte demokratiskt (partiordföranden med de närmsta medarbetarna har stor makt) och det är inte ett parti (det är en samling fraktioner). Då partiet från 1955 har varit lika statsbärande som SAP varit sedan 1936 kan det vara värt att känna till partiets historia och dess funktion i Japans politiska liv.