Var kom grymheterna ifrån?

Den som besökt Japan slås snabbt av deras artighet och välvilja, ifall man glömt telefonen eller börsen på Starbucks eller Mos Burger upptäcks snabbt någon som kommer springande med det samtidigt som de ber om ursäkt att de inte upptäckte det tidigare. Mitt i natten när ingen trafik förekommer står de lydigt och väntar på grön gubbe. När parkeringsautomaten gått sönder lägger de avgiften ovanpå automaten och pengarna ligger kvar tills tömmaren anländer och automaten blir fixad. Det kan vara svårt att förlika den bilden med berättelser om brutala grymheter utförda av japanska soldater under andra världskriget. Folk som är så vänliga, hänsynstagande och omtänksamma kan ju rimligen inte ligga bakom sådana atrociteter? Kan vi vara offer för propaganda?

Taira no Kiyomori 1118 – 1181

Var han den siste hovregenten eller den förste militärhegemonen? Historiker tvistar fortfarande om hur de bör kategorisera honom. Förvisso inrättade han Japans första samuraidokoro (侍所) med ansvar för förvaltning av krigare, men samtidigt samlade han hovtitlar och lade på hög för att försäkra sig sin ställning inom Kyotos elit. I krönikorna framställs han som brutal envåldshärskare, men de skrevs av de som besegrade honom. Den beskrivningen skall därför ställas i relation till hur hans vasaller uppfattade honom samt de realiteter han konfronterades med när han steg i graderna. En av de mest fullödiga källorna till Taira är Heike monogatari (平家物語), Sägnen om huset Taira. Exakt när den utkom är oklart, men Fujiwara no Sadaie nedtecknade en kopia 1240, så den började troligen skrivas ned i närtid efter hans bortgång 1181, men fullföljdes inte förrän Minamoto Yoritomo tillträtt som shogun 1192.

Japans nya försvarsdoktrin

Den 16 december 2022 presenterade regeringen Kishida, tre nationella säkerhetsdokument på tioårsdagen av att Abe Shinzo hade skaffat LDP 294 mandat i det nyss avhållna valet. Det första är ett politiskt strategidokument (engelsk snabböversättning här) som tydligt aviserar att Japan fortsatt ser den ekonomiska utvecklingen som intimt kopplad med den nationella säkerheten, en mer än 100-årig lång tradition. Det andra är ett militärt strategidokument (engelska) där behovet av framtida satsningar tydliggörs och det tredje är ett planeringsdokument (japanska) från intendenturförvaltningen om de konsekvenser omläggningen får för materialanskaffningen. Strävan är att Japans försvarsutgifter skall uppgå till 2 % av BNP inom fem år. Det innebär en budgetförstärkning på 43 biljoner yen, ca. 315 mrd USD med nuvarande växelkurs. Japanerna talar om att de behöver bli en ”normal nation”, implicit att §9 i författningen har gjort dem ”onormala”.

Hideyoshis koreanska äventyr del 1

När samtliga daimyo i riket hade svurit trohetseder till Toyotomi Hideyoshi och riket stod enat från Matsumae i nordost till Satsuma i sydväst hade det naturliga varit för Hideyoshi att konsolidera sin makt. Men den enda förändring av större slag han genomförde var att överlämna Sagami och därmed Hojoklanens tillgångar såsom Odawara borg till Tokugawa Ieyasu mot att Hideyoshi fick fördela Mikawa, Sunpu, Owari och Kai till sina egna vasaller. Detta var högst sannolikt en del av den uppgörelse som Hideyoshi och Ieyasu kommit fram till några år tidigare i Kyoto. Hideyoshi insåg att Tokugawa Ieyasu var en av ytterst få daimyo, kanske den ende, som kunde mäta sig med honom såväl politiskt som militärt. Det var därför naturligt att han ville skapa en säkerhetszon, eller buffert, mellan honom själv och Ieyasu. Tokugawa däremot såg potentialen i östra Japan, Hojo hade inte utvecklat regionen till dess fulla potential utan huvudsakligen fokuserat på försvarsanläggningar. Istället för att flytta in i Odawara borg valde Ieyasu att slå läger i ett litet obetydligt fiskesamhälle kallat Edo, idag kallar vi det Tokyo. I ett tidigare inlägg beskrevs hur Japan fick storsmisk i Korea, i denna artikel gås hela processen igenom mera i detalj.

Choshu – det kokande hatets revansch

I två tidigare artiklar har bloggen beskrivit kollapsen för shogunatet mellan 1858 – 68. I del 1 förklaras hur ett antal faktorer utanför shoguns kontroll samspelade för att skapa den perfekta stormen, och i del 2 hur stormen utvecklades till en okontrollerbar tyfon. Där framkommer det att allt som behövdes för att få shogunatet på knä var att två provinser, Satsuma och Choshu, samarbetade mot det målet. En rimlig fråga är då hur klarade två så pass perifera spelare av den uppgiften. Förvisso gick åsikterna isär inom shogunatet, men självbevarelsedriften borde ändå innebära att de kunde slå tillbaka mot de avsevärt mindre motståndarna. För att bättre förstå hur detta gick till behöver vi veta mer om de två domänerna, i denna tar vi upp Choshu. Satsuma behandlas i en senare artikel.