Slaget om Okinawa våren 1945

Med tanke på den ”speciella militära operation” enligt rysk nomenklatur, oprovocerat anfallskrig enligt andras definitioner som för närvarande pågår i Ukraina kan det ha viss bäring att ta en närmare titt på historiens största kombinerade land, luft och sjökrigsslag. Operation Iceberg var kodnamnet för Slaget om Okinawa som skulle kräva mer än 100 000 offer, en alldeles för stor del av dem var oskyldiga civila. USA behärskade redan farvattnen runt Japan och luftutrymmet ovanför dem. Det fanns emellertid inga indikationer på att Japan var redo att kapitulera och amerikanerna började ställa in sig på ett långvarigt utdraget gerillaliknande krig på de japanska öarna, det var fortfarande oklart när de skulle bli färdiga med sina atombomber och president Roosevelt var vid allt sämre hälsa. Vägen in i Japan byggde därför på etablerandet av ett brofäste på Ryukyu öarna. Japanska militärstrateger var fullt medvetna om den taktik som behövdes, men hade svårigheter att transportera trupp till öarna.

Södra och norra hovens konflikter

I den japanska historieskrivningen förbises ofta det som kallas nanbokucho jidai (南北朝時代) eller ”södra och norra hovet epok”. En tid när det japanska kejsarhuset var delat mellan två olika familjefraktioner. I den mer officiella historieskrivningen framställs kejsaren ofta som en ättling rakt tillbaka i en obruten kedja, nuvarande kejsaren är officiellt den 126:e i raden. Verkligheten är som alltid lite mer komplicerad än den ”propagandabild”, om man nu vill kalla det så, som de vill framhålla i de officiella kanalerna. För att förstå tudelningen behöver vi kort gå tillbaka till Nara perioden. Istället för en son, var det en broder som övertog tronen. Kejsarna kallas Tenmu (天武天皇) och Tenji (天智天皇), under lång tid avlöste linjerna varandra, inte riktigt varannan gång, men tillräckligt regelbundet för att det upplevdes som en tradition inom hovet. Det gick så pass långt att det även uppstod konflikter inom Fujiwara klanerna om vilka av deras döttrar som skulle giftas bort till de olika prinsarna eftersom de ville försöka upprätta en direkt relation till tronarvingen. Morfar intog nämligen en alldeles speciell roll inom hovet och det gällde att försvara den positionen. Bilden illustrerar just hur uppdelat riket var under den här perioden.

Togo Heihachiro – mannen som besegrade tsarens flotta

Han skulle bli den förste japanen på Times omslag, det skedde den 8 november 1926, nästan två år innan kejsaren skulle hamna där. Det hade naturligtvis Togo Sanetomo (även Kichizaemon) ingen aning om när hans fjärde son kom till världen den 27 januari 1848, en solig dag vilket innebär att temperaturen bör ha legat runt 15 grader. Han och hustrun Hori Masuko tillhörde en framträdande samurajfamilj inom Shimazu klanen. De gav gossen namnet Nakagoro (仲五郎) som indikerar att han borde vara femte sonen, kanske hade Masuko haft ett missfall, de var inte ovanliga vid den här tiden. Namnet Heihachiro (平八郎) tog han i samband med sin genpuku vid 14 års ålder, helt i enlighet med väl inrutade traditioner. Namnet kan tolkas som ”fredlig gosse”. Samma år deltog han i Satsuei senso (薩英戦争) på engelska känt som ”Bombardment of Kagoshima” när Storbritannien utkrävde kompensation för Namamugi incidenten. Kort därefter ingick han i provinsens styrkor som deltog i Boshin kriget och där fick han smak för flottan när han deltog i striderna om Hakodate, de shogunlojalas sista utpost.

Vart är världen på väg? – del 1

Intresset för Japans historia innebär med automatik att jag får i mig en hel del historisk materia som rör Korea och Kina. Det är oundvikligt och mycket av materialet är sådant som inte tas upp i den europeiska (detta inkluderar även den amerikanska) historieskrivningen kring östra Asien. Av den enkla anledningen suger jag också i mig en hel del material som rör europeisk och amerikansk historicitet. Dessutom var historieundervisningen helt fokuserad på den västerländska utvecklingen på den tiden det begav sig. Nästan all historisk forskning börjar i den lilla skalan, någon intresserar sig för den egna hembygden och beskriver hur den utvecklades. Detta jämförs senare med närliggande bygder och ett mönster utkristalliseras. När nationalstaten utvecklades blev historieskrivningen en nationell angelägenhet, kungar ville efterlämna en hjältebild och anställde krönikörer. Vid läsningen av dessa är en källkritisk granskning historikerns främsta instrument. Med utvecklingen av stora fartyg förändrades de mellanstatliga relationerna till annat än krig, handel utvecklades, nya kulturer och språk behövde förstås. Kontinenter varseblevs (”upptäcktes” är en tydlig indikation på en eurocentrisk historiesyn), imperialism växte fram. Idag talar vi om en multipolär värld och framtidens historieforskare kommer sannolikt att skriva Mars historia. Men dit är det fortfarande ett bra tag. Så hur kommer det se ut i det kortare perspektivet? Ur historien försöker vi skapa oss en uppfattning om vart vi är på väg. En överambition som vi lider av sedan Metusalems dagar. Något slags karta inför framtiden skänker oss en falsk trygghet och bloggen skall inte förneka läsekretsen den känslan. Räkna dock med att det är en annan bild än den gängse. Ämnet är så pass omfattande att det delas upp i ett flertal artiklar. Låt oss börja med de stora penseldragen.

Är Japan nästa nukleära stat?

Nästan alla nu levande japaner har i skolan fått lära sig om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, att Japan är världens enda nation som fallit offer för användningen av kärnvapen. Därför beskrivs också Japan som en nation som lider av ”nukleär allergi”, det tog exempelvis lång tid innan det byggdes kärnkraftverk och det krävdes en amerikansk övertalningskampanj som inleddes 1954 för att övertala Japan att satsa på nukleär energi. Officiellt har det aldrig vidimerats men sannolikt har USA i skuggan av det framväxande kalla kriget önskat tillgång till förädlat uran i regionen, samtliga reaktorer som började byggas under 70-talet gjordes med ritningar från General Electric och Westinghouse, franska, svenska och brittiska reaktorbyggare göre sig ej besvär. Annorlunda uttryckt hade USA full kontroll över Japans nukleära utveckling. Väl medvetna om det intima samarbetet kunde japanska politiker därför i lagen om kärnkraftsutveckling skriva in att den var helt avgränsad till fredliga syften. Så länge de inte själva upparbetade uranet för militära syften stod de inte heller i skottgluggen. 50 år senare ser dock världen väldigt annorlunda ut och frågan är då om inte Japan gör sig redo för att skaffa egna kärnvapen? I den här artikeln tittar vi närmare på faktorer som kommer påverka utvecklingen.