Immaterialrättsliga konflikter

Den 29 januari 2024 hittades Ashihara Hinako (芦原妃名子) avliden tillsammans med ett avskedsbrev, polisen bedömde snabbt att det handlade om ett självmord, men hennes fans visade snabbt på Twitter (X) att det låg något betydligt mer komplicerat bakom. Hinako, vars riktiga namn är Matsumoto Noriko (松本律子) föddes i januari 1974 och var sålunda 50 år när hon begick självmord. Hennes karriär som mangaka hade gått upp och ner, men sedan hon 2017 började teckna Sexy Tanaka-san gick karriären rakt upp. Hon hade en stor fanbas, både bland män och kvinnor. Nihon terebi, ett nationellt privat tv-nätverk, hade beslutat att göra en live action serie som sändes mellan oktober och december förra året och då upptäckte hon att manusförfattarna hade gjort stora ingrepp i hennes protagonist, Tanaka Kyoko (田中京子), som hon inte uppskattade. En häftig Twitterdebatt uppstod, men den 28 januari lade hon upp ett meddelande om att hennes avsikt inte hade varit att ”attackera” och bad om ursäkt samtidigt med att hon raderade alla gamla inlägg och försvann under radarn. Nästa dag hittades hon död.

Japans andra konjunkturcykel?

Utifrån betraktat framstår Japans ekonomiska utveckling efter andra världskriget som en 60 år lång konjunkturcykel. De första 30 åren, 60-, 70- och 80-talet är högkonjunkturen, dubbelsiffriga tillväxttal, enorma överskott i handelsbalansen, full sysselsättning men ingen inflation. Ingen begrep hur, det tog lång tid innan västekonomer fick upp ögonen för utvecklingen. Särskilt amerikanska ekonomer kliade sig i huvudet eftersom Japans agerande inte överensstämde med deras kapitalistiska teorier. Sedan vände det, fastighetsbubblan – de hade inga investeringsalternativ – fick pyspunka, strukturrationaliseringar blev det nya modeordet, arbetslösheten steg, deflation blev vardagsmat, hemlösa samlades i parkerna, byggnaderna med nattsuddarnas favorithak mörklades. 90-, 00- och 10-talet var lågkonjunkturens tidevarv där innovationsförmågan dog sotdöden, japanska företag blev sinnebilden av Peters princip.

Komeito Japans vågmästarparti

Komeito (公明党) är Japans vågmästarparti, ur svensk synvinkel är det alltid frestande att dra jämförelser till Kristdemokraterna. Bägge partier har sina rötter i fristående religiösa rörelser, bägge har med åren rört sig högerut på den politiska skalan och de bildades av karismatiska religiösa ledare under tidigt 60-tal, Komeito 1962 och KD 1964. Partiets namn betyder ordagrant ”offentlig klarhet”, det tolkas som rättvisa, öppenhet och en vilja att sätta sökarljuset på orättvisor. Partiets namn har sina rötter i Komei seiji renmei (公明政治連盟), Alliansen för en renare öppen politik är innebörden. Alliansen bildades i slutet av 1960 när LDP suttit vid makten i fem år och man ansåg sig se tendenser till korruption inom det statsbärande partiet. Under sin inledande existens var Komeito ett mittenparti som tog lika mycket avstånd från de konservativas USA vurmande som Socialistpartiets Moskvaflirter.

Japans nya konservativa parti

Japan har fått ett nytt parti. Det i sig är kanske inte direkt upphetsande. De sista 30 åren har det bildats sex nya som fortfarande sitter i Nationalförsamlingen. Dessutom mer än 35 som på olika sätt gått i graven; upphört eller amalgamerats. Skillnaden denna gång är att partiet bildats utanför parlamentarikernas krets. Japan har fått ett ärkekonservativt parti, tills vidare kallar de sig Nihon hoshu-to (日本保守党), Japans konservativa parti. Det saknar viss klatsch på japanska så sannolikheten att de byter namn någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid får betraktas som hög. Partiet har populistiska inslag och är uttalat anti-LGBTQ. För en dryg vecka sedan höll de sitt första torgmöte utanför Umeda station, vi skulle nog kalla det Osaka C. De samlade så många intresserade att polisen tvingades skingra dem efter en halvtimme då ansamlingen utgjorde en trafikfara. Även arrangörerna förvånads över det stora intresset och nu tolkas det som att de har potentialen att bli en ny kraft i japansk politik.

Hur ”modernt” är Japan egentligen?

När svenska medier, särskilt de eteriska, skall göra reportage om och från Japan fastnar de, oavsett upphovsman, i samma tröttsamma troper. De rör sig inom några km² som avgränsas av Roppongi, Akihabara och Shinjuku. Ingen har den språkliga kompetensen att röra sig utanför denna säkra zon, och de vill inget hellre än att visa upp en hypermodern postapokalyptisk kontrast till en gråmulen svensk stabil trygghet. En procent av Tokyos befolkning, som utgör tio procent av Japans, och som utgör en tangent på den ena extremen skall framvisas som representativ. Eller lite drygt 2 ‰ av landet. Det är som om Bjurholm och Dorotea skulle representera Sverige i utländska media.