Den japanska kärlekens historia

Det japanska skriftspråket har ett antal tecken, 愛, 恋, 惚, 情, 艶, 戀 och色 som kan översättas till kärlek i en eller annan form. Varje tecken har naturligtvis sin egen betydelse och syftet är inte att här gå igenom dem i större detalj, utan de presenteras för att antyda hur komplex japanens roll till kärlek är. Samtliga industrialiserade västländer har de senaste decennierna genomgått något av en kärleksrevolution sedan 68-rörelsen först förde kärleken på tapeten. Deras föräldrageneration åsåg spektaklet med skräckblandad förtjusning, medan generationen före dem hade en tendens att fördöma det som pågick. 68-generationen saknade erfarenhet av krig och vad de gjorde, utan att de insåg det eller hade avsikten, var att de blandade ihop passion med kärlek. Generationerna före dem såg det som självklart att passion var efemär, kärlek bestående. Vi har nu ett flertal generationer som tycks mena att livslång passion är ett slags rättighet och att seriell monogami är vägen dit. Partnerbyten, antingen inom äktenskapets ram eller utanför, har blivit normerat. I Japan ser det däremot lite annorlunda ut.

Den okände 1700-tals japanologen

Under Japans sakoku era (鎖国時代) som i stort sammanfaller med Edo perioden tillskrivs Europas kunskap om Japan till tre herrar, Engelbert Kaempfer, Carl Petter Thunberg och Philipp Franz von Siebold. Det fanns en fjärde, som ur vissa aspekter är både värdigare och intressantare, men som av olika anledningar föll i glömska, nämligen Isaac Titsingh. Han föddes i Amsterdam 1745 och avled i Paris 1812 och han befann sig i Japan kort tid efter Thunbergs avkortade visit. Hans verk Mémoires et anecdotes sur la dynastie régnante des Djogouns, souverains du Japon utkom postumt 1820 och tilldrar sig speciellt intresse eftersom han försökte förlita sig på japanska primärkällor, medan de andra nyttjade interlokutörer för sina framställningar.

Reflektioner över The Tinder Swindler

För några dagar sedan tittade jag på Netflixdokumentären The Tinder Swindler och eftersom jag för ett tag sedan beskrev Japans Tinderkultur blev det naturligt att dra en del jämförelser som läsekretsen möjligtvis skulle vilja ta del av. Det finns nämligen likheter men också skillnader mellan hur en sol-och-vårare, den här sortens bedrägerier har en mer än 100-årig historia (Raskenstam någon?), agerar gentemot skandinaviska kvinnor och hur de lurar de japanska. Bloggen är bekant med två damer som råkat ut för samma sak, en tog ut nytt huslån för att täcka upp de 10 milj yen, ungefär 800 000 kr hon blivit lurad på, den andra han sätta stopp vid 2 300 000 yen eller 180 000 kr. Det kan därför vara intressant att jämföra tillvägagångssättet med det som Cecillie Fjellhøy, Pernilla Sjöholm och Ayleen Charlotte utsattes för.

Edo periodens byliv

Vi vet ganska väl hur samurajen levde under Edo perioden, likaså har vi en skapligt stabil bild av stadsbornas, hantverkarna och köpmännens, leverne. Den vita fläcken på den historiska kartan har varit byarna, historiker har varit mindre intresserade av dem och primärkällor är begränsade i sitt omfång. Eftersom bönder, fiskare och timmermän utgjorde över 80 % av befolkningen är den verkliga bilden av Japans historia därför minst sagt bristfällig. På senare år har historiker allt mer intensivt börjat söka efter byarnas räkenskaper, dagböcker (få från 1600-talet, betydligt fler från 1800-talet), skriftväxling och mötesprotokoll i lokala arkiv där de stannat. Det finns tankar om att digitalisera dessa och göra dem tillgängliga över nätet och de senaste åren har en del prover lagts ut för den hugade. Som exempelvis bloggen. Bilden är långt ifrån färdig ännu, men det kan vara intressant att stanna upp och ta en ögonblicksbild av det vi fått fram. I framtiden kanske vi får anledning att revidera den.

Konsekvenser för den japanska nationalsjälen

I en av årets första artiklar tog bloggen upp insikter i den japanska nationalsjälen, detta med tanke på att den blir tydligast när en kris står för dörren eftersom reaktionen primärt är intuitiv. I den försökte jag höja ett varningens finger för att de japanska restriktionerna, som inte var jämt fördelade, kunde komma tillbaka och bita dem i nacken. I en internationaliserad värld är en isolationistisk politik dömd att misslyckas, det är bara att granska länder som Iran, Kazakstan eller Nordkorea för att förstå resultatet. Japan har historiskt försökt minimera umgänget med utlänningar och på det egna territoriet ansträngt sig att göra deras existens så besvärlig, eller åtminstone kostsam, som det är möjligt utan att utsätta sig själva för sanktioner eller motåtgärder. På det individrelaterade planet har det de senaste dagarna börjat inkomma allt starkare reaktioner grundade i långvarig frustration över Japans instängdhet.