Tokyos stadsdelar del 6 Roppongi

Ingen del av Tokyo vrålar gaijin mer än Roppongi (六本木), de sex träden. Roppongi är vad Yokohama var runt sekelskiftet, den plats där utlänningarna, särskilt när de inte behärskar japanska, eller vantrivs i deras sällskap, har hittat sin egen myrstack. Här återfinns ett stort antal ambassader, inklusive den svenska, och ett av Tokyos lyxigaste hotell; Hotel Okura. Roppongi ligger inklämt mellan Azabu, också ett populärt område för västerlänningar, primärt för bostäder, och Akasaka som är nattklubbsområdet för politiker och bättre bemedlade. Roppongi är en magnet för yngre gaijin som vill roa sig tills solen går upp.

De japanska epokerna del 11; 898 – 931 Shotai, Engi & Encho

I samband med att kejsare Daigo (醍醐天皇) tillträder tronen sommaren 898 byts epoknamnet till Shotai (昌泰) som kan tolkas som den ”klara friden”, med en ny kejsare på tronen såg yin och yangtydarna fram emot bättre tider. Sannolikt ett uttryck för att de skulle vara fria från Yozei och hans mentala problem.

Akuto – 1200-talets banditligor

I kontakten med komonjo (古文書), medeltidens officiella dokument, stöter vi på ett begrepp som dyker upp ungefär i mitten av 1200-talet, för att sedan komplett försvinna 100 år senare; Akuto (悪党), ”ondsint parti” men i praktiken banditliga. De var på intet sätt unika i att skapa problem för centralmakten, bara några decennier tidigare hade klosterkejsaren Go-Toba försökt sig på ett uppror, men det är den enda gruppen som får utstå shogunatets totala moraliska förkastelse i sättet de omnämns. En del historiker, inte minst de som omsluter marxistiska teorikonstruktioner ser dem gärna som ett proto-bushidan, alltså ett slags föregångare till sengoku periodens samurajklaner, då de menar att de var involverade i en kamp gentemot överhögheten; ett slags japansk Robin Hood liga. Medan andra gör gällande att de var rationellt egoistiska och ägnade sig åt att berika sig själva. Eftersom de primärt återfinns i den officiella dokumentationen är det föga anmärkningsvärt att de samlas under epitetet banditligor, men kan det också finnas skäl att se dem som frihetskämpar?

Ashikaga Yoshiharu – den bildsköne 12:e shogun

När Ashikaga Yoshiharu som tioåring tillträder som den andre dynastins 12:e shogun den 6:e dagen i den 7:e månaden 1521 står det redan klart att dynastin närmar sig fallrepet. Kanske är det för att hans tillträde skedde mitt på sommaren när träden slagit ut i full blom som hovfunktionären Washio Takayasu i sin dagbok nedtecknar att han hade ett ”underskönt ansikte” (御容顔美麗也) när han på väg från Harima anländer till Kyoto och staden samlats för att ta emot honom. Han är inte den som satt längst men han lyckades med konststycket att inneha ämbetet i 25 år under Japans kanske mest omvälvande period. Han var shogun från 1521 till fem år före sin död 1550. Det innebär att han var verksam under en period då fäderna till de krigare och provinsfurstar som dominerar slutperioden under Sengoku eran slog sig fram på slagfälten. Klaner som Oda, Takeda, Uesugi, Mori, Date och Ukita var på uppgång, medan Ashikaga var på väg nedåt. Japanska historiker är djupt fascinerade av stamtavlor – en del finner även svar på sina frågor om fram- och tillbakagång i dem – så deras beskrivningar av 1500-talets utveckling fokuserar på paradigmskiftet utifrån de framgångsrikas perspektiv. Det betyder självfallet inte att det som skedde inom shogunatet blir mindre intressant.

Shintohelgedomarnas historia

Det är sällan en läsare stöter på ordet shinto i svensk litteratur, en sökning på Libris avslöjar 13 verk på svenska (trots att några titlar var på engelska), i realiteten återfanns två originalverk, varav det ena behandlade konst, och det andra, Selfrid Ershamamars Shinto, gudarnas väg, utkom 1959. Ämnet verkar inte intressera och då är det inte heller så konstigt att terminologi och uppfattning distorderas. Det vanligaste irritationsmomentet är att jinja (神社) och jingu (神宮), deras helgedomar, slås samman till Shintotempel och därför i fortlöpande text refereras till som tempel. Irritationen består i att i Japan så är tempel buddistiska medan helgedomar är shintoistiska. Ordet helgedom innebär en omedelbar association till Japans religiösa ursprung, medan ordet tempel leder tankarna till den på 500-talet importerade indiska religion som nådde fram till Japan via Kina och Korea. Det finns därför all anledning att utreda skillnaderna mellan de olika institutionerna inom shinto och deras relation till det omkringliggande samhället.