Råttans bloggår 2020 till ända

Nu kan vi äntligen lägga skitåret 2020 till handlingarna. Ironiskt nog har det för bloggen inneburit ett produktivt år, det har inte precis vimlat av alternativa sysselsättningar. Trots löften om motsatsen när året inleddes har bloggen lagt upp 164 artiklar, denna betraktelse – årets sista – är den 165:e, inte riktigt en varannan dag, men kortar vi ner året till elva månader så hamnar vi där. Likaså utlovades en ansträngning att skriva kortare artiklar; i själva verket blev de i snitt 200 ord längre. En kraftigt bidragande orsak till den anomalin var ett antal artiklar om den japanska periodiseringen. Nara, Heian, Kamakura, Muromachi, Azuchi-Momoyama, Edo och Meiji perioderna har presenterats ingående och snittade nästan 3 000 ord per artikel. Snittläsningen är erbarmliga 22 sidvisningar eller 0,007 besökare per ord, men det bekräftar endast tidigare trender. Ju mer intressant en artikel är rent historiskt desto mindre intresse.

Japan och Kinas ensidiga relation – del 6

1912 avled kejsare Meiji, i väst kallad Mutsuhito, hans 33 år gamla son Yoshihito tog över och blev kejsare Taisho (大正天皇) eller ”Stora rättvisan” som epokens namn betyder. Han var en klen ung man, såväl fysiskt som mentalt. Den politiska ledningen gjorde allt för att hålla honom borta från allmänheten, många i ledarskapet hade shogun Tokugawa Iesada i färskt minne fortfarande och den skam de kände när han presenterades inför utländska sändebud. Konstitutionen från Meiji stipulerade att ministrarna för armén och flottan skulle plockas från de aktiva rullorna, i realiteten hade det aldrig utgjort något politiskt problem, då kejsaren var mån om att inhämta premiärministerns råd och tips. Men under den nye kejsaren inledde de väpnade styrkorna ett avancerat korridormygel — för att använda en studentikos term — bakom ryggen på politikerna. Japan var på väg att militariseras.

Wagyus historia

Förr var det vanligt att tala om Kobe biff, numera är de flesta medvetna om att det är ett av många varumärken för wagyu (和牛) som i all sin enkelhet endast betyder ”japansk ko”. Det är fyra raser som hamnar inom denna definition för nötboskap; de är kuroge washu (黒毛和種) Japansk svart som är den helt dominerande med nästan 90 % av beståndet, akage washu (褐毛和種) Japansk brun som ligger på över 8 %, Nihon tankakushu (日本短角種) och mukaku washu (無角和種) som är korthornig och hornlös japansk ko med sammanlagt mindre än 2 % av beståndet. Svartkons stamfader är Tajima-ushi (但馬牛) där Tajima är den äldre benämningen på Hyogo prefektur där Kobe återfinns, därav det populära namnet i väst. Cirka 99,9 % av alla svartkor kan spåras till Mikata-gun Kami-cho Ojiro-ku (美方郡香美町小代区) i Hyogo. Den som är intresserad av själva köttet och dess olika företräden, rekommenderas ett besök på Japan Gourmet Guide. Här tittar vi närmare på korna och kanske främst myterna kring dem och hur det kan komma sig att härstamningen är så exakt.

Sengoku perioden

Sengoku perioden, eller sengoku jidai (戦国時代) på japanska är en flitigt återkommande term på bloggen, trots det har den ännu inte presenterats fullödigt. Det är avsiktligt. Den tillhör nämligen inte de periodiseringar som indelar den japanska historien i olika epoker, den är gemensam med andra hälften av Muromachi perioden och hela Azuchi-Momoyama perioden, och lite på hur man väljer att definiera det hela, kanske även de första 15 åren av Edo perioden. I diskursen om japansk historia är den dock helt omistlig. Den definierar framväxten av det tidigt moderna och därmed fallet av det medeltida. För att förstå varför den förekommer flitigt är det således först nödvändigt att förstå de epokindelningar som normalt används för att indela Japans historia. Termen betyder ”Stridande staters epok” eller därmed jämställda derivat och kommer ursprungligen från en kinesisk benämning Zhànguó Shídài som betyder exakt samma sak. Den följer på Höst- och vårperioden i den kinesiska historieskrivningen och som brukligt är historikerna inte överens om vilka årtal som skall användas, men använder man 475 f.Kr — 220 f.Kr så hamnar man åtminstone i rätt härad. Således 100 år längre än den japanska, men i övrigt är likheterna påtagliga.

Den japanska varvsnäringens historia

Bloggen har alltid funnit det lite förunderligt att ingen svensk ekonom, historiker eller journalist närmare har granskat den japanska varvsnäringens utveckling. Vi förlorade trots allt en hel industrisektor, en dominerande sektor dessutom, till utvecklingen i Japan. En enkel blogg kan naturligtvis inte ge annat än små smakbitar, indikationer, ögonblicksbilder. Skall vi verkligen förstå vad som skedde krävs det år av efterforskning, grävande i arkiv, inte minst då dåtidens inblandade mer eller mindre alla gått ur tiden. Som nämnts i tidigare inlägg har Japan en sorgfällig örlogshistoria, ändå lyckades de komma ikapp och förbi stolta svenska varv som Kockums, Arendalsvarvet, Eriksberg, Uddevallavarvet, Götaverken, Öresundsvarvet och exempelvis Karlskronavarvet. Som synes fanns det gott om varv, även inhemskt var marknaden satt i konkurrens, ändå räckte det inte till. Hur kom det sig att japanska varv klarade sig bättre i konkurrensen? Det tar denna artikel en närmare titt på.