歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Den förste kejsaren av den nya stammen – Meiji och hans tid

27 kommentarer

Ett tidigare inlägg tog upp den siste kejsaren av den gamla stammen, detta behandlar hans son. Den första av den nya stammen. Han föddes den 3 november 1852 och fadern gav honom namnet Sachinomiya, han tog sig namnet Mutsuhito i samband med att han blev vuxen men för japanerna och omvärlden är han känd under sitt postuma namn, Meiji, ungefär ”upplyst styre”. Hans tid omfattar såväl gyokuza, ”juvelsätet” som var den upphöjda tatami plattform som kejsaren satt på innan de tog fram Krysantemumtronen åt Meiji som lämpligare för en kejsare som förväntades ha samröre med såväl utländska sändebud som statschefer. Han var samtida med inte mindre än tre svenska kungar, Karl XV, Oscar II och Gustaf V. Han träffade ingen av dem, men Oscar II förärade honom Serafimerorden 1881.

Hovet förde sedan lång tid tillbaka dagliga anteckningar över kejsarens aktiviteter, men dessa var av bokföringskaraktär. Vi vet således när den unge Sachinomiya för första gången steg utanför kejsarpalatsets murar i Kyoto, men inget om hur det påverkade honom eller hur han reagerade. Fadern var en flitig brevskrivare så därför vet vi mycket väl vad han ansåg om utlänningarnas ankomst och vad som borde göras med dem. Sonen däremot efterlämnade inga skrifter, inga brev, inga dagböcker. Istället får vi förlita oss till beskrivningar av folk i hans närhet. Och de är motstridiga. Några hävdar att han var en klen sjuklig gosse, andra att han var en enastående sumobrottare. Inget av hans fem syskon blev äldre än tre år.

En kammarherre uppger i sina memoarer att kejsaren dagligen nogsamt läste ett dussin japanska och utländska tidningar ingående. Men det finns inga indikationer på att han studerade främmande språk. Samtidigt uppger en annan kammarherre i sina memoarer att kejsaren på sin höjd sneglade på rubrikerna för att så småningom helt sluta bläddra i tidningarna. Vilken bild är sann? Att en lakej höjer sin herre till skyarna gör både herren och lakejen mer intressanta, det är således en fullt mänsklig reaktion att förgylla sina beskrivningar. Men varför göra motsatsen? Fanns det kvardröjande animositet hos den kammarherre som påstår att han sneglade på rubrikerna? Är de ett uttryck för kvardröjande hämndlystnad? Det är frågor omöjliga att besvara.

Redan innan lille Sacchan som han kallades inom familjen, hade hunnit fylla ett år hade Kommendör Matthew C. Perry anlänt med sina ”svarta skepp”. Detta skulle totalt kullkasta nationen och få faderns blodtryck att rusa i höjden. Komei hade själv aldrig träffat någon västerlänning och skulle heller aldrig göra det. Faktum är att Meiji är den första japanske statschef som någonsin kom i kontakt med västerlänningar. Jesuitprästerna under 1500-talet gjorde flera ambitiösa försök, men släpptes aldrig i närheten av kejsarpalatset i Kyoto. Den första kungligheten han träffade var Drottning Victorias andre son, Prins Albert även känd som Hertigen av Edinburgh. 25 år gammal var han kommendör på fregatten HMS Galatea och angjorde hamn i Tokyo på vägen hem från Hawaii. Han beviljades audiens med den ännu tonårige kejsaren. Man kan bara spekulera i vilka intryck han avrapporterade till sin monark vid hemkomsten till London.

Det första statsöverhuvud han mötte var egentligen inkognito i Japan. Kung Kalakaua av Hawaii var på en världsomsegling 1881 i ett försök att rekrytera arbetskraft till de starkt framväxande ananasplantagerna. Via den amerikanska legationen anhöll han om audiens inför Meiji för att framföra sitt örikes behov. Uppenbarligen fick han gehör då Japan 1885 upplöste det emigrationsförbud som låg då man var rädd att mista arbetskraft. Runt 1920 uppgick japanska immigranter, på Hawaii kallade Kepani, till 43 % av befolkningen, numera ligger den siffran strax under 17 %. Medverkade Meiji till denna omläggning? Diskuterade han frågan med den nya politiska ledningen? Vi vet inte. Vad vi vet är att Kalakua, trots sin anonyma ambition, behandlades som en fullvärdig statschef, med korslagda japanska och hawaiianska flaggor längs gatorna i Yokohama och kungens delegation fällde öppet tårar när en militärorkester i full vigör framförde Hawaiis nationalsång. Kalakua hade planerat att stanna tre dagar i Japan, huvudsakligen för att fartyget skulle bunkra, men då utrikesminister Inoue Kaoru ville göra största möjliga affär av den rojala visiten med baler, Kabuki och No föreställningar beslöt kungen att förlänga sin vistelse. Han var till och med så nöjd och imponerad över japanernas civiliserade förhållningssätt att han på stående fot lovade att stryka klausulerna om extra-territorialitet i vänskapsavtalet med Japan. En viktig symbolseger för japanerna som ville ha bort det i alla sina bilaterala avtal med västländerna.

Vi tänker oss att födas in i en kunglig familj är ett liv av lyx och privilegier. 1800-talets japanska kejsarfamilj må ha varit sakralt upphöjda men i profana termer var det ingen lyx. Mest tydligt blir det i betraktandet av den läkarvård kejsarfamiljen erhöll. Via Kaempfer, Thunberg och Siebold hade västerländsk skolmedicin introducerats till Japan. Det fanns ett mindre antal utövare och de flesta var knutna till daimyo eller shogun medan resten studerade i Nagasaki. Men vid hovet i Kyoto var det fortfarande Yin-yang siare, buddistiska vismän och blandare av kinesisk örtmedicin som verkade. Längst i norr på palatsområdet står en obetydlig, närmast förfallen, liten tvårums kåk. En s.k. natalhydda där Meiji föddes. Hygieniskt närmast en katastrof och vid nio månaders ålder så drabbades både moder och barn av infektioner. Hög feber och kräkningar försökte de bota med hjälp av böner, gåvor och amuletter. Med tanke på att ingen av Meijis tre äldre syskon levt länge var kejsaren och hovets känslor i svallning. Det skulle dröja tills han som vuxen och varit installerad som kejsare i Tokyo i flera år innan han fick träffa sin förste läkare.

När han skulle fylla sex hade Japan beslutat att öppna hamnar i Shimoda och Hakodate förutom den i Nagasaki åt amerikanska och ryska handelsfartyg (lägg märke till att de ville hålla dem på behörigt avstånd från Edo). Kraven från Storbritannien och Frankrike att erhålla samma privilegier var omedelbara. Åsikterna gick starkt isär om hur den rådande situationen skulle hanteras. Shogunatet hade inbjudit såväl daimyo som hov att bidra med åsikter och hade skickat ut japanska översättningar av de amerikanska kraven. Ambitionen var att nå nationell enighet, goda gärningar går naturligtvis aldrig ostraffade så resultatet blev istället nationell söndring. Japan kastades in i sitt första inbördeskrig på 250 år, men det var inte fullskaligt utan inledningsvis mer av gerillakaraktär. Kejsare Komei var personligen involverad i att legitimera upprorsmakarna genom att bevilja dem audienser i Kyoto. Hur medveten Meiji var om den här utvecklingen vet vi lite om, men i den poesi han producerade som vuxen och tog upp sin barndom var mörker och skuggor framträdande särdrag. Möjligen ett uttryck för att osäkerheten kring utvecklingen även nådde innanför palatsväggarna.

Samtidigt med att shogunatet föll och upprorsmakarna från Kyushu, specifikt Satsuma och Choshu (förvisso på gränsen till Kyushu) tog över den politiska makten avled Komei, endast 37 år gammal. För den konspiratoriskt lagde, eller även för den enbart skeptiske, verkar tidpunkten ovanligt lämplig. Men man bör då ha i åminnelse att hans förfäder fem generationer bakåt också gick av daga tidigt, endast en av dem nådde 50 års ålder. Resultatet blev under alla omständigheter att Meiji tillträdde som Japans 122:a kejsare enligt den traditionella längden. Flyttade från Kyoto, som därmed upphörde som Japans formella huvudstad, till Tokyo, Östra Huvudstaden som Edo döpts om till för att bättre återspegla dess nya status. Han flyttade in i shoguns borg, kallad Edo borg i folkmun, men det formella namnet Chiyoda-jo, de ”tusen generationernas risfält” blev den etablerade beteckningen.

Det nya styret förstod intuitivt att det gamla, närmast federala, feodalsamhället måste ersättas av nationell sammanhållning och då behövdes en förenande symbol. En roll som tidigare shogun upprätthållit föll nu på en tonårings axlar. Enligt de olika kammarherrarnas memoarer råder det viss samstämmighet om att den unge Meiji hade en instinktiv känsla för den roll som förväntades av honom. Japan fick exempelvis nu sin första nationella armé och Meiji lade ner stor entusiasm i inspektioner och tal till soldaterna. Den helt överhängande prioriteringen för det nya styret var att undvika kolonialisering. Under kampen mot shogunatet hade stridsropet varit sonno joi, ära kejsaren förvisa barbarerna. Men de hade snabbt kommit till insikt att de saknade militär förmåga att genomdriva en återgång till det ”slutna rike” som japanerna drömde om. De spelade skickligt ut européerna mot amerikanerna och höll ryssarna på behörigt avstånd i norr medan de byggde upp sin armé och köpte in pansarbåtar från holländarna. Meiji fick därför också ansvaret att underhålla de utländska sändebuden och fick därmed rollen som Japans civiliserade ansikte mot omvärlden. En viktig funktion då imperialismen motiverades med att man ville civilisera primitiva folkslag. Japanerna hade här en för dem avskydd vapendragare på sin sida. Jesuiterna på 1500-talet hade i sina skrifter hem till Europa framhållit japanernas civiliserade samhälle, precis som de tre europeiska läkarna som författat böcker om sin tid i Nagasaki.

Om den anländande västerlänningarna hade svårigheter att förstå sig på japanerna var det inget gentemot japanernas problem gentemot västerlänningarna. Fostrade i konfucianska traditioner såg japanerna relationerna som förhållandet mellan härskare och vasall, det var deras rike, här härskade de. Det var utlänningarna som sökt sig hit och propsat på att bli emottagna, därmed var det en självklarhet, ur japanskt perspektiv, att de var att betrakta som vasaller. Men västerlänningarna irriterade sig väldeliga på deras språkbruk och deras arroganta attityd. Svängningen kom egentligen först efter andra världskriget, förlusten mot USA innebar att de såg sig själva som vasaller i relation till den nye världshärskaren på andra sidan havet. Fram till dess var den japanska attityden att om västerlänningar var så besvärade av deras attityd så var det enkelt att undvika den genom att lämna landet. Den här dikotomin placerade den unge Meiji kejsaren incidis in Scyllam cupiens vitare Charybdim. Väl medveten om den japanska inställningen, inte minst från sin egen far, samtidigt med att han kanske förmedlade det viktigaste intrycket av alla till dessa utlänningar var det viktigt för honom att hitta en lämplig balansgång.

Hans förutsättningar var inte de bästa. Traditionen bjöd att kejserliga barn överlämnades till kvinnor inom hovet som tog hand om amning och uppfostran, lille Sachinomiya utgjorde inget undantag, hans mormorsmor Nakayama Tsunako tog på sig ansvaret. I realiteten innebar det att kejsarbarn uppfostrades av obildade vidskepliga kvinnor starkt fostrade i kejsarhovets konservativa traditioner. Hans utbildning ingick därför i en flera hundra år gammal tradition. Det första han fick lära sig var kalligrafi, en graciös penselföring var väsentlig för en japansk kejsare som förväntades skriva mängder av poesi under sin levnad. Man kan undra varför, eftersom de närmare 100 000 verser han författade skrevs ned på små papperslappar som senare renskrevs av hovets kalligrafer. De få som existerar i hans egen hand är allt annat än lättlästa. När penselföringen ansågs godkänd övergick han till att studera de konfucianska klassikerna. Den första han gav sig i kast med var inte helt oväntat Xiaojing (孝経 kineserna använder det klassiska tecknet 經) eller ”Klassikern om barnets pietet”. När han memorerat den tre gånger var det dags för Daxue (大學) eller ”Stora läran”. Mellan 1860 och 1864 studerade han enbart Konfucius Analekter innan han 1865 övergick till Mencius läror.

Urvalet och utbildningens inriktning återspeglar väl den kulturella och akademiska skuldbörda gentemot Kina som Japan bar på. Om något trodde man snarare på utvecklandet av en fruktsam relation med det dynastiska Kina. Det kom därför som en veritabel nationell chock för Japan när de fick klart för sig hur England förnedrat Kina i opiumkriget. Shogunatet vidtog extraordinära åtgärder för att nyheterna inte skulle nå palatset i Kyoto. Inte minst efter att Jan Hendrik Donker Curtius, den siste chefen för holländarnas faktorie i Nagasaki och landets förste ambassadör i Japan 1857 till shogunatet brevledes framfört sin bedömning att om Japan inte ändrade sin arroganta hållning till västmakterna löpte de en påtaglig risk att gå samma öde tillmötes som kineserna. Japanerna förstod mycket väl att det var ömsesidigt vinstgivande med handel, vad de inte kunde förstå var hotet om annihilering ifall man valde att frångå denna handel. Varför måste det ske under hot? Men då Holland under 250 år funnit sig i de japanska restriktionerna, även om de flera gånger framfört sina önskningar om lättnader hade de aldrig kopplat hot till dem, så tog shogunatet Curtius ord på stort allvar. Så stort att de föredrog att kejsaren inte informerades om brevets innehåll.

Sachinomiya växte således upp utan mycket vetskap om vad som skedde utanför palatsmurarna. Det var först när han var tonårig kejsare som han kom i kontakt med ämnen som historia, matematik och geografi. Vi vet inget om hans reaktion på den förnyade kontakten med verkligheten, men den har rimligen varit omvälvande då den är så kontrastrik till förhållandena han växt upp under. Palatset som skulle följa det trankila och stillsamma, status quo fick icke rubbas. Det förklarar sannolikt också hans stora personliga intresse för kontakter med andra rojala personligheter och hans frustrationer över de gåvor han fick att överlämna till dem. Gåvoutbyte hade en lång tradition inom kejsarpalatset, Sachinomiya överlämnade rutinmässigt gåvor när han fick träffa sina biologiska föräldrar, men det var sådant som en låda färsk fisk (en lyx i Kyoto som låg en god dagsresa från kusten), små sötsaker eller en ask med thé. Jämfört med lådor med champagne, rödvin, juveler, pärlemorbestyckade revolvrar och liknande tedde sig de japanska gåvorna futtiga i sammanhanget. Det gick inte gärna att frakta en låda nyfångad torsk tillbaka till USA.

Problemet var naturligtvis att Japan var fattigt, inte minst på utländsk valuta. Men via sina kontakter med Holland lyckades man uppta lån som snabbt investerade i att utveckla infrastrukturen, främst i flottan och kustvärnet men också i sådant som järnväg och telegraf. Man inledde också bygget på det som skulle bli kronprinsens palats, Togu gosho (東宮御所) men som idag används som gästbostad vid statsbesök och numera går under namnet Akasaka Palatset. Ett storslaget bygge i nybarock stil som tydligt visar hur engagerade japanerna var i att emulera västvärlden för att undvika kolonialisering. För 13 år sedan öppnade man en ny gästbostad i Kyoto som helt går i japansk stil. Också det ett slags tydlig markering att man inte längre känner ett behov att emulera västvärlden.

Sachinomiyas två sista år i Kyoto var turbulenta. Komei skrev till sin närmsta rådgivare, Prins Nakagawa att han oroade sig för pojken utbildning, han var snutig inför sin far. Kanske inte så ovanligt för en modern 13-åring, men aldrig förekommande inne på det trankila palatsområdet. En av de viktigaste frontalfigurerna under omställningen till Meiji styret var hovmannen Iwakura Tomomi som försatts i intern exil strax norr om Kyoto för sin medverkan i sonno joi rörelsen. I ett brev till kejsare Komei 1866 uppmanade han kejsaren att ge upp sitt liv i ”pölar av saké och skogar av kött” till förmån för politiskt ansvarstagande. En tydlig indikation på att det politiska tumultet tärde hårt på kejsarens emotionella stabilitet. Han har beskrivits som i ett sinnestillstånd de sista tio åren i livet pendlande mellan vrede och ursinne. Tydligen har pauserna från detta varit lika våldsamma. Även om lillprinsen inte delade bostad med sina föräldrar spred sig oron över kejsarens tillstånd genom hovpersonalens skvaller, och om inget annat blev det klart för gossen när fadern insisterade på att han även borde utbildas i de martiala konsterna. Problemet med dem var att de var brutalt anakronistiska. De saknade helt relevans för modern krigsföring, något som även kejsaren kom att inse.

Meiji kejsarens sista år i Kyoto slutade i ett av den japanska historiens stora mysterier, det finns några stycken. Kejsare Komei var känd som hälsan själv. Anmärkningsvärt med tanke på hur många av hans syskon som gick bort, för att inte nämna de egna barnen. Som synes av brevet från Iwakura hade han uppenbarligen inga svårigheter med skörlevnad. Den 10 januari utsåg han Tokugawa Yoshinobu till ny shogun, han skulle bli den siste i Tokugawa dynastin, och det skulle också bli kejsare Komeis sista officiella ämbetshandling. En knapp vecka senare var han åskådare på en föreställning av kagura, en shintoistisk dansföreställning och ceremoni. Han hade tidigare konsulterat palatsets läkare som ansåg att han inte drabbats av annat än en lättare förkylning och att det inte fanns anledning att utebli. Men under föreställningen blev han så pass illamående att han beslöt lämna. Två dagar senare var han futonliggande med hög feber. Då upptäcktes det att en ung page tidigare varit sjuk i smittkoppor, läkarna oroade sig för att gossen kunde ha smittat kejsaren, trots att han sedan flera månader tillbaka var friskförklarad. Snart kunde han endast svälja små mängder ljummet vatten, men sedan vände det och han blev piggare. Men den 30 januari slog det om, han kräktes våldsamt och drabbades av diarré, och läkarnas anteckningar anger att han blödde ur ”de nio kroppshålorna”.

Tokugawa Iemochi var endast 20 år när han avled månaden före och kejsaren var 36 år gammal. Dödsfallen låg så nära i tiden, under en period av stora omvälvningar, att det inte tog lång tid innan spekulationerna om oegentligheter bakom dödsfallen kom i svängning. Sjukdomsprocessen under smittkoppor påminner mycket om vad som sker vid arsenikförgiftning, och det hade inte varit första gången som en kejsare giftmördats. Varför skulle den unge pagen endast smittat kejsaren och ingen annan han kom i kontakt med? Läkarnas journaler är tomma från den 31 januari där det rimligen borde funnits sammanställningar och en fullständig genomgång av behandlingsmetoderna. Av en del tolkas det som ett avsiktligt försök att dölja fakta.

Sir Ernest Satow, den förste europeiska diplomaten som behärskade japanska skriver i sin A Diplomat in Japan att han redan i februari 1867 mötte några handelsmän i Hyogo (dagens Kobe) som var övertygade om att han förgiftats. Så även bland vanliga japaner hade ryktena om något mystiskt kring Komeis död spritt sig. Och Satow erkänner också att kejsarens död knappast kunde komma vid en mer opportun tidpunkt. Även den unge kronprinsen måste ha hört dessa rykten och insett att faderns politiska ambitioner i längden orsakade honom mest besvär i form av dåligt humör och kanske även livet.

Ett av den unge kejsarens första problem han tvingades bli delaktig var de ”dolda kristna” som visade sig när franska prelater etablerade en kyrka i Nagasaki och spred Frälsarens ord. Det skulle visa sig att över 3 000 kristnade japaner i största lönndom hållit sin tro vid liv i 250 år. Utan hjälp av skrifter, präster eller lärde hade de samlats i grottor och andra undanskymda platser för gudstjänster. De hölls på en totalt obegriplig form av latin, men de franska prästerna rördes av deras envetna tro trots att det var förenat med dödsstraff. Enligt lag var utövandet av kristendom fortfarande förbjudet, även om Yoshinobu tillåtit utlänningarna att bygga kyrkor för eget behov var de förbjudna att sprida sina ”irrläror” till japanerna. När de dolda kristna trädde fram ur sina grottor hade shogunatet plötsligt ett delikat problem att hantera. Kommissarien i Nagasaki valde att följa lagarna enligt gammal tradition och fängslade de kristna japanerna. Men de var så många att det inte fanns plats till dem i Nagasakis straffkolonier. Han fick hjälp av shogunatet att fördela ut dem till kringliggande domäner. Det brittiska sändebudet Parkes, ökänd för sitt hetsiga humör, flög i taket och krävde att de omedelbart skulle friges. Några av Yoshinobus främsta rådgivare lyckades så småningom lugna ned honom och förklara att de var bakbundna av existerande lagar. De skulle framföra Parkers önskemål till ett kejserligt råd under ledning av Meiji personligen för vägledning.

Rådgivarna var naturligtvis medvetna om att de mest konservativa och anti-kristna japaner som existerade i landet var just kejsarens rådgivare. Flera av dem höll brandtal som gick ut på att vanligt dödsstraff var otillständigt mild behandling. Vad kejsaren själv tyckte vet vi inte. Från denna punkt framåt i protokollföringen utelämnas kejsarens inlägg. Det finns däremot dagboksanteckningar bland de olika kammarherrarna, men då de är diametralt motsatta blir de svåra att luta sig mot. Men det finns ett kejserligt dekret från den här tiden, närmare bestämt november 1867, som, åtminstone formellt, uttrycker kejsarens känslor för shogunatet.

Minamoto* Yoshinobu med lånad auktoritet från gångna generationer och stöd av styrkan hos sitt banditpack har missbrukat de godsinta och lojala samt framvisat olydnad inför kejserliga direktiv. I slutändan struntar han i att han förvridit bortgångne kejsarens dekret och kastat folket i fördärvets ravin, denna penetrerande ondska hotar omkullkasta Gudarnas Rike. Vi är folkets Far och Mor. Misslyckas Vi slå ned denne förrädare vilka ursäkter kan vi framföra till den bortgångne kejsarens ande? Hur kan Vi till folket framföra Vår innerliga bot? Häri ligger Vår sorg och indignation. Det är oundvikligt att Vi måste bortse från sorgeperioden.**
Verkställ Vår önskan att slakta den förrädiske undersåten Yoshinobu. Ett snabbt genomförande av denna storslagna gärning ger folket möjlighet att åter njuta freden i bergen. Detta är Vår önskan, genomför det omgående.

Ord och inga visor, näppeligen författade av en tonåring och intressant nog, inte heller undertecknad av Meiji. Istället är det tre seniora rådgivare som undertecknat dekretet. Vad det bekräftar är att ynglingskejsaren var i händerna på sina seniora rådgivare som ideologiskt anslutit sig till upprorsmakarna som agerade under kejsarlojal flagg. I själva verket var de anti-shogun sedan århundranden tillbaka och mer än något annat måna om domänernas självständiga ställning. Mer än något annat upprördes de av shogunatets monopol på utrikeshandel. Satsuma hade via sin kontroll över Ryukyu fått smak på inkomsterna från import av kinesiskt siden och ville ha mer. Importen som anlände i Nagasaki omlastades i Shimonoseki (Choshu domän) för vidare transport till Osaka, Sakai och Edo, så även där var man medvetna om rikedomarna det medförde. I så motto blev hovet och kejsaren ett bondeoffer i stridigheterna mellan shogunatet, som krampaktigt försökte hålla sig kvar som centralmakt, och domänerna i väst som ville ersätta dem med en kejsarmakt som de indirekt kontrollerade.

Shogunatet var militärt försvagat och hade tidigare övertalats att överge en straffexpedition gentemot Choshu domänen. Daimyo i andra provinser läste detta som ett svaghetstecken samtidigt som centralmakten tvingades till fler och fler eftergifter i förhandlingarna med européer och amerikaner. Det xenofoba hovet uppmanade lojalisterna att gå till handling och efter två större slag stod det klart att shogun inte längre kunde fullgöra sina uppgifter. Tokugawa Yoshinobus svar på kejsarens dekret var därför att ”lägga sina maktbefogenheter i kejsarens händer”. När de sista shogunallierade besegrats tillkännagav kejsare Meiji den 3 januari 1868 att hans maktbefogenheter återställts. Han stod nu formellt som envåldshärskare av Japan.

Alla områden som tidigare kontrollerats av Tokugawa klanen återlämnades till kejsaren och upprorsmakarna i Satsuma, Choshu, Tosa och Hizen gjorde likaledes. Därmed blev det moraliskt omöjligt för andra daimyo att sitta kvar på sina domäner, så även de överlämnade sina markområden till kejsaren. Ironiskt då dessa tozama daimyo slagits för sitt oberoende och fortsatta existens mot den centraliserade makten. Men när de väl tagit makten insåg de att det var endast om de agerade gemensamt och i enighet gentemot västerlänningarna som Japan kunde leva kvar som oberoende nation. Likaså hade de samlats under stridsropet joi men när de väl kom till makten insåg de att framtiden låg i samarbete, inte antagonism, med västerlänningarna. Upprorsmakarna kom således i praktiken att genomföra allt det de ville förhindra shogunatet från att driva igenom.

Den nya regeringen var emellertid monumental oförberedd på alla praktiska delar av politisk maktutövning. Efter närmare 700 år av ceremoniell existens hade de aldrig behövt befatta sig med praktisk administration, det var shogunatets domän. Under det första året fick de anhålla hos shogunatets olika avdelningar om att genomföra kejserliga dekret. De nya unga samurajer från Satsuma, Choshu, Hizen och Tosa som nu samlades runt kejsaren insåg svårigheterna och också det pinsamma i att shogunatet i princip administrerade det som officiellt skulle vara kejsarmakt. De ansåg att det behövdes en storslagen symbolisk gest för att inför folket visa att en ny tid anlänt. Okubo Toshimichi som skulle bli en av tidens framträdande ledare föreslog med stor iver att kejsaren borde flytta till Osaka. Borgen var värdig en kejsare, staden styrdes av handelsmännen och stod fri från samurajernas kotterier. Det skulle utgöra en tydlig signal till folket att alla nu var delaktiga i nationens väl och ve.

Hovaristokraterna motsatte sig förslaget närmast vildsint. Huvudsakligen beroende på att de inte hade lust att omlokalisera sig och sina familjer ungefär 50 km. Samtidigt med förslaget om flytten till Osaka pläderade Okubo för att kejsaren personligen skulle leda en expedition mot Yoshinobu som för första gången satt sin fot i Edo borg efter att han avsagt sig ämbetet som shogun. Närvaron där innebar att han fortfarande utgjorde samlingspunkt för de krafter som motsatte sig ”kejsarmakten”, alltså i realiteten Satsuma, Choshu m.fl och som slagit sig samman i det de kallade Norra Alliansen. Den unge kejsaren accepterade förslaget som i realiteten innebar att en av hans kusiner skulle leda expeditionen, om än i hans namn personligen. Det kan tyckas vara hårklyverier, men rent praktiskt innebar det att ifall shogunlojala styrkor övervunnit dem hade de varit i position att begära kejsarens abdikation till förmån för någon av kadettgrenarna. Kejsaren satte således sin egen person i spel genom beslutet. Om det var han själv personligen eller om det var Iwakura Tomomi som låg bakom tvistar historikerna fortfarande om, men under alla omständigheter tillkallades ministrarna (de hade ännu inte status som ambassadörer) från de europeiska legationerna för att av kejsaren personligen bli informerade om beslutet. Uppenbarligen måste syftet varit att försäkra dem om att oavsett utgången så skulle det inte påverka deras status i Japan. Konsekvensen blev också att både England och Holland i sina rapporter hem till respektive huvudstäder meddelade att shogunatet fallit och inte längre hade möjlighet att återhämta sig. Léon Roches, den franske ministern var den ende som fortfarande lojalt ställde sig bakom Tokugawa shogunatet, även om han också började tvivla på riktigheten i sin lojalitet.

När Yoshinobu dragit sig tillbaka till släktborgen i Sunpu och Norra Alliansen besegrats, en kampanj som underlättades av svårigheterna med att få fram moderna vapen i tid, gällde det att snabbast möjligt ena nationen bakom kejsaren. Metoden för det var att stärka shinto på bekostnad av buddismen. Under de senaste 400 åren hade buddisttempel och shinto helgedomar slagits ihop till gemensamma enheter, ofta tjänstgjorde präster från bägge religionerna, men de såg alla ut som buddister, med enfärgade kåpor och rakade huvuden. Från hovet utgick en begäran att shintoprästerskapet skulle klä sig i traditionella dräkter och låta håret växa ut. Under alla år med militärstyre var kejsarpalatset och Ise Jingu de enda platserna i hela riket där shinto ritualerna följts till punkt och pricka.

Egentligen är det anmärkningsvärt att militären kunde pådyvla folket en så långt driven synkretisering mellan religionerna som de lyckades genomdriva. Grunderna är diametralt motsatta. Shinto ser det jordiska som det upphöjda, det ljusa och levnadsglada, medan yomi, (黄泉) eftervärlden är prövningarnas och mörkrets tidevarv. Medan buddismen menar att livet styrs av våra materialistiska behov som vi behöver frigöra oss för att i eftervärlden gå en ljusare framtid tillmötes och därmed återfödas som en högre stående varelse. En cykel som pågår tills vi når fullständig insikt om existensens efemära villkor.

För att i görligaste mån samla nationen promulgerade kejsare Meiji den 6 april 1868 De Fem Kejserliga Ederna, på japanska Gokajo no Goseimon (五箇条の御誓文) vid en ceremoni som helt följde shintoistiska ritualer. Genom att framhålla Japans egen endogena religion ville såväl kejsaren som hans rådgivare understryka att detta var ett självpåtaget löfte som gick ut på:

  1. Rådplägnadsfullmäktige skall etableras vitt omkring och beslut fattas efter offentlig överläggning.
  2. Samtliga klasser, hög och låg, skall förenas i att kraftfullt genomföra statliga angelägenheter.
  3. Den vanlige medborgaren, såväl som civila och militära tjänstemän, står fria att söka sin egen väg.
  4. Onda sedvänjor från det förflutna skall upphöra och allt skall baseras på rättvisa lagar i naturen.
  5. Kunskap skall sökas världen igenom och därigenom stärka fundamentet för kejserligt styre.

Beskedet var tydligt; det förgångna ligger bakom oss som nation, vi måste nu se framåt och förkasta allt det som hörde till den klanuppbyggda feodala militärtotalitarianismen. Skall vi klara det krävs det att samtliga medborgare deltar kraftfullt och att vi införskaffar de kunskaper vi uppenbarligen saknar. Med tanke på att de Fem Ederna syftade till att inleda en ny period är språkbruket arkaiskt och mindre välbildade japaner hade inledningsvis svårt att ta det till sig. Men det spikades upp på anslagstavlor vid infarten till byarna tillsammans med en modernare förklarande text för att försäkra sig att alla förstått och tagit budskapet till sig. Det arkaiska språket skulle visa att det byggde på gamla etablerade traditioner.

Om språkbruket var arkaiskt så var innehållet, inte minst utifrån ett konfucianskt perspektiv, desto mer modernt för att inte säga liberalt. Det normala var att det nuvarande bröt mot etablerade goda traditioner. Det skall också nogsamt noteras att det inte gavs exempel på ”onda sedvänjor”, tolkningsföreträdet för vad som skulle betraktas som onda sedvänjor valde man att behålla själva. Det skulle delvis skapa förvirring men också en del motsättningar då nya förslag som ogillades snabbt definierades som en del av en kedja i gamla onda sedvänjor. Samtliga närvarande hovaristokrater och daimyo skrev under ett dokument som hyllade kejsarens framsynthet och att de skulle genomföra de Fem Ederna även till priset av sina egna liv. Daimyo som av olika anledningar inte haft möjlighet att närvara skrev under det när de väl hade möjlighet att avlägga visit i Kyoto, totalt skrevs det under av 767 individer.

Kort tid efteråt skrev Meiji ett brev till folket som offentliggjordes på anslagstavlor och lästes upp av budkavlelöpare. Sammanfattningsvis gick det ut på att shogunerna hållit kejsaren i hög vördnad och därmed isolerat institutionen från folket så att kejsaren förblev okunnig om ”sina barns” tillstånd. Hans intention var att komma ut bland barnen och hålla sig informerad om tillståndet i deras leverne. Det skulle inte ta lång tid innan han gavs möjligheten, medan Saigo Takamori befann sig i Edo och förhandlade om överlämnandet av Edo borg till kejsarens armé, begav sig Meiji iväg till Osaka, normalt en dagsresa, men med kejserligt entourage krävdes det en extra dag. Det var första gången på 700 år som en kejsare gav sig utanför Kyoto. Han fick se havet, ta emot saluter från såväl sin egen som den franska flottan och med egna ögon betrakta hur ”barnen” levde. Efter sex veckor i Osaka återvände han till Kyoto.

I och med att Edo borg överlämnats till kejsaren uppstod frågan vad de skulle göra med den. Den stod som en symbol för gamla ”onda sedvänjor” och en kejsare bakom palatsmurarna i Kyoto kunde också betraktas som en symbol för det förgångna, då han i vördnad av militärstyret hållits isolerad och oinformerad om tillståndet i riket. Det var en debatt som skulle dra ut på tiden längre än de inblandade parterna egentligen önskade. De hade nämligen ett problem med betydligt viktigare symbolik att hantera. Kejsarens kröning.

De oroliga tiderna medförde att den sköts på framtiden vid flera tillfällen, de senaste 700 åren hade den begränsats till familjemedlemmar och högt uppsatta hovfunktionärer. Iwakura Tomomi var övertygad om att ceremonierna under den perioden sinifierats och bad därför ceremonimästarna att nogsamt gå igenom dokumentationen för att skaka fram de traditionella ritualerna som föregick Kinas inflytande. Även detta drog självfallet ut på tiden. Där kejsaren tidigare hade krönts klädd i kinesiska regalia valde man istället att klä honom enligt traditionerna i shinto och man beslöt att kejsarens födelsedag skulle vara nationell helgdag. Ett beslut som de facto dateras tillbaka till 775, men som för länge sedan fallit i glömska. Genom att återuppliva dessa gamla kejserliga traditioner kunde man kring kejsaren skapa en nationell symbolik. Samma strävan som bytet av nengo hade. Det beslöts att det skulle vara ett nengo under en kejsare, därav översättningen till ”regentperiod” på andra språk. Man lade fram ett flertal olika förslag och kejsaren valde att dra lott, resultatet blev Meiji, ett uttryck från I Ching där det står ”den vise vänder sig mot syd, lyssnar till världen och vänd mot ljuset regerar han. Meiji (明治) betyder ”upplyst styre” och även om han inte kunde veta det då, så var det namnet han skulle bli känd under för eftervärlden.

Flera månader tidigare hade det beslutats att byta namn på Edo till Tokyo. ”Östra huvudstaden” syftade inte på att det var den nya huvudstaden utan på att Meiji regerade över ”länderna i väster och öster inom de fyra haven” och namnet Edo var så starkt förknippat med Tokugawa och deras 15 shoguner att det ansågs nödvändigt att ändra namnet, just som ännu ett exempel på att man övergav gamla tiders ”onda sedvänjor”. Och redan dagen efter kröningen tillkännagavs det, på Iwakuras insisterande, att kejsaren skulle avlägga en visit i sin östa huvudstad. Kyotoborna var måttligt entusiastiska, de misstänkte att det var en manöver för att flytta kejsaren till Tokyo, och därmed byta huvudstad. Medan rådgivarna ansåg att Edoborna stod vilse utan en stark benefaktor när Tokugawa inte längre gav dem något stöd. Kejsarens närvaro var väsentlig för att lugna ned upproriska stämningar, menade de.

En annan orsak, som de inte diskuterade lika högt var att Edo var Japans största och mest eleganta stad, men efter Tokugawas fall hade shogunatets tjänstemän, samtliga daimyo med familjer och entourage av soldater och tjänstefolk återvänt till sina domäner. Edo löpte risken att bli världens största spökstad. De centrala statsdelarna runt borgen där alla herrgårdarna tillhörande daimyo låg var övergivna, lämnade vind för våg när de inte längre behövde närvara vid shogunatet. De europeiska legationerna i Kyoto ledsagade kejsaren på sin resa till Tokyo och även de slogs av det spökliga centrala Edo. Även om Kyoto varit huvudstat sedan 794 hade den reella makten varit koncentrerad till östra Japan, Kamakura under Minamoto och Edo under Tokugawa och under Ashikaga går det väl att argumentera för att en allians mellan domänerna i Kai, Sagamihara och Shinano var det verkliga maktcentret. Med dagens termer de prefekturer som omger Tokyo. Att lämna det åt sitt öde var att längre fram inbjuda till uppror och konflikter.

Saigo Takamoris förslag var att samla ihop de shogunlojala styrkorna och använda dem i en kampanj mot Korea, motiverad med att rädda de ”koreanska bröderna” undan de anstormande utlänningarna. Outsagt låg säkert en kalkylerad avtrappning i deras styrka om de tvingades ut i strid mot västerländska vapen på mark utanför Japan. Kejsarens rådgivare avslog propåerna unisont och Saigo skulle leda ett slutligt uppror av unga samurajer från Satsuma mot kejsarens styrkor som i slutändan kostade honom livet.

Det beslöts att Meiji skulle avlägga en ny visit i Tokyo 1869. Vid den förra hade han delat ut kopiösa mängder saké till Tokyoborna, något som gjorde Kyotoborna misslynta när de fick kännedom om den kejserliga generositeten. För att undvika kritik vid den andra resan gjorde han om företaget i Kyoto efter sin ankomst. Han ville också minska avståndet mellan regent och undersåte, före avresan beslöt han att Fukiage trädgården i Tokyo borgen skulle öppnas för allmänhetens tillträde under tre dagar. Det var första gången vanliga japaner beretts tillträde och anstormningen var så kraftig att tre personer blev ihjältrampade. Kejsaren skickade de drabbade 100 ryo var, en ansenlig summa vid denna tid, för att bistå dem med begravningskostnaderna. En helt otänkbar gest bland hans företrädare och ett bevis för att han ville att ”hög och låg” skulle behandlas likvärdigt.

Stämningen i Kyoto var så antagonistisk inför en eventuell flytt av huvudstaden till Tokyo att hovet i slutändan valde att smyga på dem sitt beslut. När Meiji skulle fara deklarerades det klart och tydligt att han förväntades återvända till Kyoto i april eller maj påföljande år. Men när det sedan offentliggjordes att kejsarinnan, han hade gift sig med Ichijo Haruko den 11 januari 1869, skulle följa efter utbröt på nytt oroligheter i staden. Men hovfunktionärerna lugnade dem med att kejsaren skulle utföra sin Daijo e (大嘗会), en ritual som endast utförs en gång under en kejsares livstid, i Kyoto påföljande vinter. Men den 15 maj 1871 meddelades det att på grund av olika omständigheter skulle ceremonin istället genomföras i Tokyo. Nio dagar senare skickades ett speciellt sändebud till kejsare Komeis grav för att meddela den avlidne kejsaren att den nye kejsarens bördor var så tunga att han tvingats uppskjuta återvändandet till Kyoto. Detta kan tas som det officiella datum som Tokyo blev ny huvudstad, men någon proklamation gjorde aldrig, men det skulle dröja till 1877 innan Meiji, med undantag för några kortare besök inkognito, återvände med pompa och ståt till den gamla huvudstaden. Vid denna tidpunkt hade emellertid samtliga statliga funktioner flyttats till Tokyo och de nationer som haft legationer i Kyoto hade också flyttat dessa till Tokyo. Bytet av huvudstad skedde under kamouflage. Därmed var också symboliken fullständig. Den nya regeringen hade tagit över shoguns palats och stad. Japan befann sig därmed till fullo i den moderna tidsepoken.

* Tokugawa hade uppgett släktskap med Minamoto, därför användes det namnet inom hovet.
** Hovet förväntades iaktta ett års sorg efter en kejsares bortgång.

27 tankar om “Den förste kejsaren av den nya stammen – Meiji och hans tid

  1. Ping: Kejsaren var Japans bäst bevarade hemlighet | 歴史館

  2. Ping: Go Daigo kejsare med makt | 歴史館

  3. Ping: Himlens regent står över det politiska | 歴史館

  4. Ping: Från provinser till prefekturer | 歴史館

  5. Ping: Sista slaget japaner emellan del 1 | 歴史館

  6. Ping: Den förste rebellen var rojalist | 歴史館

  7. Ping: Kejsarna och deras eror | 歴史館

  8. Ping: Homosexualitetens historia i Japan | 歴史館

  9. Ping: Japans (brist på) örlogshistoria | 歴史館

  10. Ping: Avslutningsshogunen | 歴史館

  11. Ping: SO-rummets historierevisionism | 歴史館

  12. Ping: Den ultimata sammanställningen av japanska huvudstäder | 歴史館

  13. Ping: Geishans historia | 歴史館

  14. Ping: Nordiska pionjärer i Japan | 歴史館

  15. Ping: Grundutbildningens historia i Japan | 歴史館

  16. Ping: Oita prefektur | 歴史館

  17. Ping: Hundens bloggår avslutas | 歴史館

  18. Ping: Valfångstens historia i Japan | 歴史館

  19. Ping: Shugo daimyo eller sengoku daimyo? | 歴史館

  20. Ping: Japanska skoluniformers historia | 歴史館

  21. Ping: Buddhismens historia i Japan | 歴史館

  22. Ping: Fujiwara Mototsune – politiskt inflytande i tusen år | 歴史館

  23. Ping: Från Tsushimas horisont | 歴史館

  24. Ping: Shinsengumi – Tokugawa styrets sista utpost | 歴史館

  25. Ping: Japanska tideräkningens historia | 歴史館

  26. Ping: Japanska turismens historia | 歴史館

  27. Ping: Maeda klanens herrgård i Edo | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.