Kanjis forntid, nutid och framtid

2018-11-01 av rekishikan 17 kommentarer

Av de fyra stora originella civilisationerna, Mesopotamien, Egypten, Hindus och Gula Floden (Kina), är det endast den sista vars skriftspråk fortfarande är i bruk. Kanji (漢字), Hanzhi på kinesiska och Hanja på koreanska betyder ordagrant Han-tecken. De kan således betraktas som de mest lyckade och avancerade eftersom de hängt med så länge, och till skillnad från exempelvis hieroglyfer, fortfarande är i bruk. Det har de gjort för att de – och det kan vara lite svårt för västerlänningar att smälta – är betydligt mer flexibla än vi inser. De har helt enkelt anpassat sig till tidens utveckling på ett sätt som inte ens alfabetet klarat. Anledningen till det är att det inte enbart är det äldsta levande skriftspråket, det är också det som har fler tecken än något annat, det existerar mer än 100 000 skrivtecken, dessutom ett litet antal som egentligen inte existerar. Men mer om det senare. När något nytt dykt upp som behövt ett ord, har man helt enkelt skapat ett nytt tecken för att uttrycka det. Det innebär också att det är något av ett Sisyfos jobb att lära sig dem och därför är det endast världens näst mest använda skriftspråk. Efter det latinska alfabetets 5 miljarder användare är det 1,5 miljarder som förlitar sig på de ideografiska tecknen.

I arkaisk latin saknades bokstäver som G, J, U, Y och Z (som användes i G:s ställe). Då bokstäverna är fonetiska, de representerar ljud i språket, räckte det latinska alfabetet inte alltid till när det kom till andra språk. Men då det var de skriftlärdes språk på medeltiden, anpassades skriften till fonemen. Så i svenska fick vi Å, Ä och Ö, i andra språk kom det istället Á, Č, Đ, Ë, Ĝ eller exempelvis Ĩ och Ľ för att markera fonetiska skillnader mot den underliggande bokstaven. Det är ett bekymmer som i kanjiländer inte uppstår. Varje tecken har sin egen betydelse och läsning, ibland multipla läsningar. Men då människans förmåga att konstruera ljud är begränsad dras de istället med ett annat problem, ett gediget förråd av homonymer, tänk Polen och pålen. I skrift är det uppenbart vilken som är vilken, likaså i meningen ”jag köpte pålen i Polen” eftersom motsatsen framstår som absurd. Ordet kosoku kan skrivas 高速, 拘束, 光速, 校則 eller exempelvis 梗塞 och betyder då 1) ”snabb/hög fart”, 2) ”tygla/inspärrad/kvarhållen”, 3) ”ljusets hastighet”, 4) ”skolregler” och 5) ”infarkt/blodpropp”. Det innebär att meningen 高速で走り、光速の速さで校則違犯になり梗塞してしまった betyder ”jag rusade fram på motorvägen i ljusets hastighet, bröt skolans regler och fick blodpropp”, en logisk om än extrem sats som inte blir begriplig utan tecknen. Förutom dessa fem finns det ytterligare fem som är mindre frekventa. Även den som är ovan vid att betrakta skrivtecknen ser ganska snabbt att de inte liknar varandra, så när en text läses utgör de inget problem, men i samtal blir kontexten viktig. I kinesiska löses det genom deras system med toner, men de existerar inte i japanska. Viss skillnad kan göras via betoning, men fem, och ännu mindre tio, likadana ord med endast tre stavelser har begränsat antal valmöjligheter för betoningen.

Myten förtäljer att Cangjie, en byråkrat hos kejsare Huang Di, ”den gule kejsaren” var den som skapade skrivtecknen. Detta borde då ha skett på 2 600-talet f.Kr. och det finns efterlämningar med grova förenklingar av tecknen, men det saknas kontext så det är svårt att veta huruvida det var skrift eller någon form av semiotisk markering. Men från 1100-talet f.Kr. finns det på ben karvade läsbara satser. Således har det funnits såväl sändare som mottagare av skrivna missiv. Skriftspråket kunde användas för att meddela sig över långa sträckor, de som behärskade det kunde expandera sina riken. De som inte gjorde det uppfattade det högst sannolikt som något magiskt.

Den äldsta referensen till de kinesiska skrivtecknen i Japan är en ämbetsstämpel som överlämnades till ”Kungen av Na” år 57. Det innebar dock inte att Japan omedelbart började anamma de kinesiska skrivtecknen. Det skulle dröja några sekler. Istället var det en legendarisk lärd vid namn Wani från kungariket Paekche på Koreahalvön som under 400-talet skickades som sändebud till kejsare Ojin (応神天皇) och hans hov för att introducera konfucianism och kanji. Men det verkar ha gått trögt, istället anställde hovet koreaner och kineser vid hovet att hantera skriftväxlingen med fastlandet. Med andra ord har behovet av skriftspråk för inhemsk administration inte varit påtaglig. I Kina finns missiv från 400-talet som anlänt från Japan och textens utformning tyder på att den författats av någon med kinesiska som modersmål.

Någonstans under den här processen har en eller flera personer insett att skriftspråket kunde vara lika användbart för inhemska mål som det var för utrikes relationer. Därmed behövdes det såväl infödda skriftlärde som en anpassning av skriften till det egna språket. Precis som latin var Europas gemensamma språknämnare så intog kinesiskan samma roll i Östasien. Missiven mellan Japan—Kina—Korea var samtliga skrivna på kinesiska. Den första kvinnliga kejsaren Suiko skickade ambassader till Kina med stort inslag av buddistmunkar och andra lärde som där förväntades insupa allt om det kinesiska skriftspråket. När de återvände insåg de också att kinesisk skrift var dåligt anpassat till japansk grammatik och semantik. Men värst av allt, det var svårhanterligt rent fonetiskt eftersom tonerna saknades.

Grammatiskt saknar japanska språket prepositioner, istället används postpositioner, småord som styr upp meningens betydelse. Det är stor skillnad mellan ”i vattnet”, ”på vattnet” och ”under vattnet”. Japanskans postpositioner, på japanska kallas de joshi (助詞) ”hjälpord”, och i japanska läroböcker benämns de oftast lättsamt för partiklar, är grammatiskt rudimentära då de anger relationen mellan ord. Således existerar det inte postpositioner som motsvarar ”på”, ”i” eller ”under”. Alla tre uttrycks med hjälp av postpositionen no skrivet の vars funktion är att separera, men ändå koppla samman två substantiv (bland flera funktioner, men det är vad som sker i exemplet här). Således blir ”på vattnet” på japanska mizu no ue eller 水の上, ”i vattnet” blir mizu no naka 水の中 och ”under vattnet” mizu no shita 水の下, det är således de påföljande substantiven 上 中 och 下 som anger befintligheten, inte postpositionen i sig. En konsekvens av detta är att i skrift går det utmärkt, i de här angivna exemplen, att utelämna postpositionen och istället skriva 水上, 水中 men inte 水下 då det kolliderar med existerande ord och läsaren skulle undra om skribenten inte visste att vattenmelon som liksom tecknen uttalas suika skrivs med katakana. Det är således en praktisk och inte en teoretisk begränsning.

Kanaskrifterna existerade inte vid den här tiden. Istället löste skribenterna problemet genom att använda vissa tecken utifrån deras fonetik och inte semantik. Vi kallar denna skrift för Man’yogana (万葉仮名) eftersom det äldsta extanta exemplet på användningen återfinns i Man’yoshu (万葉集), en poesiantologi som dateras till 759 och anses innehålla poem så långt tillbaka som från år 600. Av de då cirka 90 postpositioner, konjunktioner och liknande grammem som användes i klassisk japanska använde skribenterna minst 900 olika tecken. Det rådde således ett milt språkligt kaos. Och den läsare som eventuellt verkat som lektör på ett bokförlag eller redigerare på en tidning har säkerligen erfarenhet av att skribenter är högst ovilliga att få ändringar gjorda i sina mästerverk till texter. Det skulle krävas en tålmodig buddistmunk för att få ordning i oredan. Kukai (空海) var munken som ur olika kanji utvecklade hiragana och katakana, gemensamt ofta benämnt kanaskrift. Dessa var strikt fonetiska och kunde därmed ta på sig alla de olika grammatiska roller som olika kanji tidigare motvilligt utfört. Från 900-talet och framåt blir japanska därmed skriftligt mer hanterbart och såväl läs- som skrivförmågan sprids gradvis till stora delar av populasen.

Hovet i Kyoto höll regelbundna poesitävlingar där alla som kunde erbjöds att skriva och läsa upp sina verser. Japan fick en rik och växande litteratur, att behärska många kanji var ett tecken på bildning och de lärde började sammanställa uppslagsverk. I Europa uppfattar vi gärna Diderot som encyklopedins fader, men de existerade 500 år tidigare i Japan, Chiribukuro (塵袋) som märkligt nog betyder skräp- eller dammpåse kom ut någon gång i mitten av 1200-talet. Skriftspråket hade förändrats från att inledningsvis användas som ett administrativt instrument för att kontrollera befolkningen, vidare till att fungera som underhållning för den njutningslystnande överklassen till att sprida kunskap i de breda folklagren. Ju mer kanji spreds till folket desto besvärligare upplevdes mängden. Att behärska alla dessa tecken var i realiteten en livsuppgift, något för specialiserade akademiska kufar, inte för hårt arbetande bönder, hantverkare eller soldater. Det fanns ett alltmer uppenbart behov av att strama upp användningen.

En speciell egenhet med de kinesiska skrivtecknen i Japan är att de har två grundläggande och helt väsensskilda läsningar, kunyomi (訓読み) är tecknets kunläsning eller originalbetydelse på japanska, exempelvis är det kuruma för 車 som betyder fordon. Medan onyomi (音読み) är dess onläsning, en approximerad kinesisk läsning av samma tecken, i det här fallet sha således läses 乗用車 som joyosha och betyder personbil, medan 自動車 läses jidosha och betyder automobil. I just detta exempel är onläsningen lätthanterad eftersom det endast existerar denna enda läsning av sha för tecknet. Munkarna från 600-talet och framåt som studerade skriften i Kina gjorde det geografiskt utspridda och plockade därför med sig hem olika dialektala uttal för tecknen. De flesta tecknen har ett kunyomi, undantag existerar men de är inte överdrivet många, medan de flesta har ett flertal av varandra oberoende onyomi.

I japanska förekommer företrädesvis tre slags onläsningar, de är goon (呉音) eller Wu-läsning, alltså kanji som inhämtats från klassisk kinesiska sådan den uttalades i Wu-distriktet, eller östra Jiankang och detta uttal är det äldsta. Det andra benämns kan’on (漢音) och är Han-läsning som kom till Japan via Tang-dynastin under 700-talet och är således yngre. Den tredje har namnet toon (唐音) och är Tang-läsning som först introducerades till Japan från ungefär senare 900-tal ända fram till 1700-talet. Även om Japan var avstängt uppehölls viss handel med Kina och dessa tog med sig böcker till Japan där kanji de inte kände till återfanns och därför fick de Tang-läsningen. Många ord med Tang-läsning skrivs i modern japanska med hiragana, men några är så pass vanliga i språket att de normalt skrivs ut med sina kanji. Exempelvis är Peking (北京) ett typiskt exempel på Tang-läsning, med Wu-läsning hade det uttalats hokkyo och med Han-läsning hokkei men med Tang-läsningen blir uttalet pekin.

Som om detta inte var nog hade Japan behov av tecken för företeelser som inte existerade i Kina eller det fanns behov att särskilja då man annars skulle få mer än en kunläsning, och därmed dubbla betydelser. Ett klargörande exempel är hataraku som betyder arbeta och skrivs 働く som då bör jämföras med ugoku som betyder att röra sig och skrivs 動く. Skillnaden är 亻 som representerar en människa, således en människa i rörelse. På kinesiska är det 動 som används för arbete och förr i tiden var det sannolikt ingen skillnad på att röra sig och att arbeta. Men när behovet uppstod löste således japanerna det genom att skapa ett helt eget tecken. Dessa kallas kokuji (国字) ”rikets tecken” och mera specifikt wasei kanji (和製漢字) ”japansktillverkat kanji” för de japanska, eftersom koreanerna uppvisade likartat beteende. I japanskan finns det uppskattningsvis 3 300 sådana här tecken, men i modern japanska är det ett drygt hundratal som fortfarande används.

Huruvida skapandet av dessa tecken satte fart på kreativiteten finns ej dokumenterat, men i nästa steg började japanerna att ändra i vissa tecken. Ursprungligen skrev man shiboru 榨る som betyder vrida ur, mjölka, trycka ur. Men 木 till vänster i tecknet betyder träd, och det saknade logisk association till ordets betydelse, så man ändrade tecknet till 搾る där 手 som betyder hand har ersatt trädet. Denna sortens tecken benämner japanerna itaiji (異体字), på svenska har vi av förklarliga skäl inget ord för detta, men det skulle kunna översättas som ”abstraherad glyf”. Vissa ändringar gjordes av renodlade estetiska skäl, dessa tecken innehåller således samma delar men placerade på annat sätt, kinesiskans 咊 blir i japanska 和 (fred, stillhet), 鵞 blir 鵝 (gås) och 枩 blir 松 (tall). Japanerna ansåg deras sätt att skriva tecknen för mer symmetriskt och välbalanserat. I andra fall byttes den del av tecknet ut som antyder fonemet, exempelvis blir 綫 till 線 på japanska eftersom uttalet sen, från samma läsning av hela originaltecknet 泉 och därför applicerades det på linjer som är betydelsen för 線. Likaså 歎 som istället skrivs 嘆 som betyder stöna och då ansågs munradikalen 口 lämpligare för att antyda betydelsen. Och i åter andra fall har man valt att ersätta komplicerade tecken med väldigt många streck till enklare tecken eftersom de är frekventa i språket och det blir en ren effektivitetsvinst genom att dra ned på antalet streck, 龍 till 竜 (drake) är kanske det tydligaste exemplet.

Således genomgår kanji en gradvis förändring och anpassning till japanska behov. En grafisk adaptation till japansk estetik, omvandlingen till kanaskrift, men också tydligare betydelse, en fonetisk expansion som medger en utvidgad semantisk sfär och egen inhemsk konstruktion där de tillgängliga kinesiska tecknen inte räckt till. Samt en ansträngning att reducera antalet streck i tecknet så att det både blir enklare att skriva och komma ihåg. Det är ungefär som om vi skulle förenkla å till ° eftersom det inte gärna kan förenklas till a. Sedan har den självpåtagna isoleringen från 1630-talet fram till 1850-talet också bidragit till att de aldrig presenterades för alternativ. Det fåtal holländska böcker som togs in i landet var avsedda för en exceptionellt liten grupp experter. De vittnade alla om hur besvärligt de ansåg alfabetet vara, c uttalas inte längre på samma sätt när det står bredvid h eller k och varför använder de ibland bara ett e men i andra fall skriver de ee? Utifrån japanskt perspektiv synnerligen förvirrande, för att inte säga normlöst.

Inställningen skulle emellertid förändras. När Japan öppnades upp 1858 kom insikten att de släpade efter utvecklingen i väst. En viss grupp lade skulden på kanji. De lade märke till att Korea och Vietnam redan övergivit tecknen (med ett begränsat antal undantag i Korea) en utveckling de uppfattade som mera progressiv. Japan fick det som kallas kanji haishiron (漢字廃止論), ”kanjis upplösningsdebatt” fart under vingarna. Kamo Mobuchi och Motoori Norinaga hade redan innan amerikanernas ankomst börjat kritisera skriftspråkets begränsningar. Argumenten uppfattades som abstrakta och världsfrånvända, men efter öppnandet togs de upp till debatt i förnyat ljus. 1866 föreslog Maejima Hisoka till shogun Tokugawa Yoshinobu att Japan helt borde förkasta kanji till förmån för alfabetet, men Yoshinobu var lite för upptagen med att försöka rädda sitt shogunat från undergång för att ha tid med den debatten.

Men det hade andra, 1869 inleddes en debatt om ett nationellt utbildningssystem, i samband med det föreslog Maejima att skolan endast skulle använda hiragana i utbildningen för att på så vis inleda en övergång till ett fonetiskt skriftspråk. Han fick stöd för sina idéer från flera olika håll och det dröjde inte länge innan de fanns ett flertal organisationer som ville ersätta kanji med något annat. Problemet var att de inte var överens om vad det skulle vara, eller hur det skulle gå till. De som var motståndare till förändringarna, huvudsakligen de som redan tagit makten, kunde därför stillsamt luta sig tillbaka med en senbei i handen och betrakta skådespelet. Det inledde emellertid en process som skulle leda till nationell reformering av kanji och dess användning.

Från 1910 och framåt inriktades diskussionerna mindre på att ersätta kanji med fonetisk skrift och istället reformera tecknen genom att reducera antalet en litterat person ansågs behöva behärska. Det var som ett resultat av ett konkret förslag som Miyake Setsurei m.fl. lagt fram året innan. Det gick ut på att plocka bort kanji som var lätta att blanda ihop med andra tecken, att behålla dem för ord med många och långa stavelser, att plocka bort dem med fonem som var enkla att sammanblanda eller svåra att känna igen. Därmed leddes de in på en väg som säger att språket är ett nationellt ansvar som staten bör ta. I ett första försök skulle tecknen hållas på en nivå av ungefär 3 000, därav 1 200 för småskolan, 501 för mellanskolan och 355 för gymnasiet och därefter 857 i den högre utbildningen. Under 20-talet vidtog man ett nytt effektiviseringsförsök och reducerade användningen till 2 600 tecken. Det beslöts också att hädanefter skulle katakana användas för utländska lånord. Den ironiskt lagde kunde då framhäva att i så fall var det kanske lika bra att göra sig av med kanji eftersom de allra flesta orden som skrevs med två eller flera kanji var inlånade från Kina och i vissa fall Korea. Men med lånord syftade de enbart på orden från västerländska språk.

Efter förlusten i andra världskriget fick kritikerna på nytt luft under vingarna. Shiga Naoya, en av landets främsta romanförfattare, föreslog på största allvar att japanska skulle förbjudas och ersättas med ”världens vackraste språk”, nämligen franska. Det föll inte precis i bördig jord. Språk är viktigt för nationalkänslan och för ett relativt homogent folk som japanerna är det näst intill oumbärligt. Det skall till hot om annihilering för att tvinga fram en sådan förändring. Och de var nära under några dagar i början av augusti 1945. Svaret blev istället att åter reformera användningen av såväl kanji som kana.

I slutet av 1946 presenterade regeringen en lista över Toyo kanji (当用漢字) eller ”kanji för generellt bruk” tillsammans med det som kallas gendai kanazukai (現代仮名遣い) eller modern kanaanvändning. Starkt förenklat skulle hiragana användas för grammatiska funktioner och inhemska ord som saknar kanji, medan katakana avgränsas till lånord utanför kinesiska, och i viss mån redan existerande inlånade ord från koreanska. Likaså plockades kanatecknen wi ゐヰ och we ゑヱ bort och ersattes med redan existerande i いイ och e えエ. Inom grammatiken beslöts – med tanke på att man eftersträvade förenklingar, lite ologiskt kan tyckas – att ha は skulle fortsatt användas som wa, att he へ fortsatt uttalas e och wo を låta som o. Den sista är objektsmarkör i japanska och har ingen annan funktion i dagens språk, men i äldre text användes det med sitt traditionella uttal av wo, och än idag skall det användas som input på en dator för att få fram tecknet.

Listan över Toyo kanji bestod av 1 850 tecken, en kraftig reducering gentemot tidigare bruk. Samtidigt reviderades en massa besvärliga tecken till betydligt enklare tecken med färre streck. Exempelvis blev 來→来 (kommer), 鐵→鉄 (järn), 與→与 (presentera/delge/tillhandahålla) och 國→国 (rike/land), tecken som benämn shinjitai (新字体) som ungefär betyder nya glyfer. Dagens studenter bör skänka reformatorerna en tacksamhetens tanke då dessa är både enklare att skriva och att komma ihåg. Reformationens syfte var att i görligaste mån förenkla användningen av kanji så långt det var möjligt, men inga goda intentioner kommer utan vissa bakslag. Exempelvis användes 虫 för reptiler och 蟲 för insekter, tänk efter lite och logiken blir uppenbar, insekter förekommer oftast i större samlingar än reptiler. Men i reformationsivern plockades 蟲 bort och ersattes av 虫 som tidigare hade onläsningen ki men fick överta chu för att kunna användas i orden för olika sorters insekter. Reptiler, som i mångt och mycket är en term för de som ägnar sig åt det, fick i fortsättningen heta hachurui (爬虫類), ordagrant ”nagelrivande insektskategorin”.

I reformen ingick också att man skulle överge kanji för utländska geografiska namn, före reformen skrevs Sverige som 瑞典 (uttalat zuiten) men i fortsättningen skulle det skrivas スウエーデン (uttalat suueeden) och längre fram kom det att reformeras ytterligare en gång och skrivas スウェーデン (uttalat suuveeden), med undantag för Kina (中国), Korea (朝鮮) och märkligt nog USA och England vars benämningar 米国 (beikoku) och 英国 (eikoku) låg så djupt rotat och var allt för spritt för att ändras. Kina utgör här ett alldeles eget litet universum, som för västerländska användare är en anmärkningsvärt gåtfull nöt, men som japanerna själva inte har problem med, åtminstone så länge de inte behöver diskutera Kina på ett utländskt språk. Geografiska namn som Peking, Shanghai, Nanking, Taipei eller exempelvis Hong Kong skrivs med de kinesiska tecknen 北京, 上海, 南京, 台北 och 香港 och har ett igenkännligt uttal. Men i de allra flesta fall appliceras den inhemska onläsningen av de kinesiska namnen (kineserna gör precis det samma med japanska namn) så att tidigare presidenten Hu Jin-tao 胡錦涛 på japanska blir Kokinto, Mao Ze-dong som på modern förenklad kinesiska skrivs 毛泽东 skrivs på japanska 毛沢東 och det uttalas Mo Takuto där det mittersta tecknet är ett shinjitai, 沢 skrevs tidigare 澤 och så skriver kineserna det också med traditionella tecken. Likaså blir exempelvis Guangzhou, 広州 på japanska Koshu och Xinjiang, 新疆 Shinkyo. I text går det att förhålla sig till detta just tack vare tecknen, i tal blir det lätt förvirrande.

Reformen höll i 35 år, 1981 var det dags att reformera skriften än en gång för att anpassa sig till utvecklingen. Stordatorn hade kommit för att stanna och den hade det inte lätt med skrivtecknen, minnet var helt enkelt för skralt. Det var dags för Joyo kanji (常用漢字) som betyder kanji för kontinuerligt bruk (lyser det inte genom viss optimism här?) och den mest remarkabla skillnaden var att man övergick från en deterministisk lista till en rekommenderad. Ett förnuftigt beslut eftersom det är abderitiskt tro att det går att styra upp ett skriftspråk för nästan 130 miljoner människor, redan de Gaulle insåg att 246 ostar var mer än fransmännen kunde hantera. I Japans fall var det motsatsen som gällde, 1 850 tecken visade sig vara för snävt tilltaget, tidningar, läroböcker och även regeringens egna dokument öppnade upp sig för misstolkningar och förvirring. Listan över Joyo kanji utökades därför till 1 945 tecken. Och visst hade namnet Joyo kanji varit väl optimistiskt, för åtta år sedan utökades listan till 2 136 tecken, 1 006 tecken som ingår i den obligatoriska utbildningen och 1 130 i den sekundära. Därmed är vi framme vid dagens situation.

Kanji har i det tysta genomgått en av sina största revolutioner, de har digitaliserats. En process som inte varit helt smidig. I datorns begynnelse, åtminstone sedan privatpersoner kunde tillgodogöra sig dem, hanterade de data i en byte, eller åtta bits åt gången. Det innebär 64 olika kombinationer per byte (8²), det täcker mer än väl alfabetet, inklusive alla varianter som å, ä och ö, detta system benämndes ASCII. Men ASCII står för American Standard Code for Information Interchange, det var således uppbyggt för amerikanska behov, och där ingick inte sådant som å, ä och ö, däremot $, # och &. Så det räcker inte tillnärmelsevis till för att hantera kanji. I den allra första upplagan av japanska datorer kunde de i text endast hantera katakana i halv storlek. Det begränsade användningen och de var inte billiga till att börja med. Japans elektronikjättar förstod att texthanteringen måste förbättras och upplät åt ett konsortium kallat JIS som står för Japanese Industrial Standard, att presentera en lösning alla kunde ansluta sig till. Den första riktigt användbara döptes till JIS X 0208 som kunde hantera 6 355 kanji och 524 andra tecken, där ingick då sådant som hiragana och katakana. Därmed stod det klart att kanji skulle kodas i dubbel-byte och lägg märke till att när de förekommer i texten här tar de upp det fysiska utrymmet för två bokstäver.

Med tanke på antalet kanji tillgängligt enligt Joyo kanji listan så kan man tycka att detta räckte mer än väl. Och det gjorde det också för normalt bruk, men inte för den som måste producera mer specialiserade texter eller återge historiska dokument. Standarden slogs fast första gången 1978 och 0208 standarden dateras till 1990. Japans första storsäljande PC tillverkades av NEC och gick under benämningen PC-98 där de två följande siffrorna, ex PC-9801, angav modellnummer. Revideringen av standarden fortsatte, med JIS X 0212 tillkom 5 801 kanji för totalt 12 156 kanji. För att detta skulle arrangeras systematisk var JIS tvingade att flytta om kanji från den tidigare tabellen. Resultatet blev att dokument inte längre var kompatibla. Dessutom fick man in fenomenet spöktecken eller yurei moji (幽霊文字) på japanska, tecken som inte existerar – som utlovades i inledningen –  skapades för att det låg smuts på en kopiator (eller hur det nu gått till, tecknen här intill existerar alltså inte). Bloggen har själv råkat ut för detta, ett antal akademiska papper blev helt oläsliga när en ny och finare dator inhandlats. Så småningom kom det ut programvara som transformerade kanji från den gamla tabellen till den nya, men bloggen hade deadlines att möta. Det var bara att gå in och skapa nya dokument, samt svära ve och förbannelse över idioterna på NEC som inte informerade om förändringen.

Bloggens bekymmer var emellertid små jämfört med programmerarnas, för att få plats med alla kanji i JIS tabellerna hade de plockat bort tecken som användes i programmering och program som köpts in från utlandet till dyra pengar för att exempelvis hantera löneutbetalningar i kommuner och prefekturer stötte på problem när vissa koder inte kunde tydas. Microsoft och ett japanskt företag som tagit sig namnet ASCII efter teckenstandarden utvecklade det som kom att kallas Shift-JIS, därför att man skiftade om ett antal tecken i tabellerna för att få tillbaka exekutionskoderna på den plats programvaran förväntade sig att finna dem. Eftersom programmering var på frammarsch kom samtliga PC tillverkare att inkorporera Shift-JIS som teckentabell i sina system, det blev därmed den etablerade standarden för datorer i Japan. Allt verkade nu vara frid och fröjd, åtminstone på ytan. Ett stort antal kanji ingick nu i teckentabellerna och man hade funnit ett fungerande system för att expandera antalet samt anslutit sig till en gemensam standard. Men textbaserade datorprogram var, utan att så många kände till det, på väg att bli obsoleta. I kulissen lurade Steve Jobs och Apples Macintosh.

Jobs var primärt estet, men han var också buddist och japanofil, han hade sin egen personliga buddistmunk, Kobun, som han lutade sig mot för många av livets största beslut. Att åka till Japan och vandra runt på olika buddisttempel var närmast en obligatorisk löneförmån för honom och det motiverades bäst genom att sälja datorer till Japan, men också inköp av insatsdelar som RAM eller hård diskar. Apple var därför snabbast med att presentera kanji till ett grafiskt gränssnitt och därmed också den som gjorde det möjligt för de som befann sig utanför Japan att skriva kanji på en dator. Systemet kallades KanjiTalk och input metoden för kotoeri (ordval), efter att först skriva in ordets fonem och sedan pressa mellanslagstangenten fick användaren fram en, eller vid homonymer, flera kandidater, därefter var det enkelt nog att välja rätt ord. Under förutsättning att man kan läsa tecknen. Och därmed närmar vi oss det som kommer att bli kanjis framtid.

I japanska skolor drillas barnen hårt att skriva kanji från första läsåret och sedan hela vägen upp i gymnasiet. Streckordningen är viktig, pennföringen likaså och lärarna är petiga. När japaner undervisar västerlänningar i språket utgår de därför ifrån att vuxen svensk har samma behov som japanskt barn. Men med tillkomsten av datorer, och inte minst smartphones, har handskrift reducerats till att fylla ut formulär. Eftersom Japan inte är lika aggressivt när det gäller att digitalisera den hanteringen och lägga ut det på webben för sina medborgare som Sverige är så gäller fortfarande handskrift. Men det är förstås en generationsfråga, om 20 år befinner de sig på samma stadie som Sverige gör nu. Inte minst eftersom Apples KanjiTalk och kotoeri snabbt fick efterföljare i Windows världen när Redmond försökte komma ifatt Cupertino. Turligt nog för Bill Gates och Paul Allen höll ledningen i Apple på att manövrera bort Jobs från sitt företag. Det gav dem andrum nog att studera ATOK.

ATOK står för det något otympliga Automatic Transfer Of Kana-kanji och ägs av JustSystems, ett mjukvaruföretag grundat av makarna Ukigawa från Tokushima på Shikoku. Makarna började tidigt intressera sig för hur man effektivt skulle kunna skriva japanska på datorn. Ungefär samtidigt med att de knäckte nöten började de stora elektronikföretagen att sälja waapuro (ワープロ, från engelskans word processor) som enkelt uttryckt är en dator reducerad till skrivmaskin. Datorerna var dyra, komplicerade och kördes ovanpå ett utländskt operativsystem, DOS kräver viss förståelse av engelska samt förmågan att stava rätt. Genom att för användaren helt dölja allt detta, och bundla ett förinstallerat ordbehandlingsprogram, sköt försäljningen i luften. Dessa specialiserade ordbehandlare kom nästan undantagslöst med ATOK som inputmetod för japanska. Fujitsu gjorde ett försök att lansera ett eget system, men det slog inte väl ut och även de installerade ATOK.

Hos Microsoft i Redmond bildade man en grupp som studerade ATOK och utvecklade det som idag är de facto standard på Windows datorer, MS IME for Windows. Med ett helt vanligt tangentbord skrivs japansk text in med alfabete som direkt omvandlar det till hiragana, skriv k-u och det står く på skärmen, fortsätt med r-u och m-a så står det くるま och därmed har man ordet för fordon så då visas en lista där 車 är det första alternativet. Nu för tiden behöver man inte stoppa efter varje enskilt ord, utan det är fullt möjligt att skriva en hel sats, med inskjutna bisatser, och under förutsättning att det är grammatiskt korrekt omvandlar programmet till kanji automatiskt. Problem kan emellertid uppstå med alla dessa homonymer, ofta kan den ur kontexten dra rätt slutsats, men inte alltid. Exemplet tidigare med homonymerna kosoku är ett bra exempel på detta, och definitivt inte om man skriver något sarkastiskt eller litterärt. Då blir det till att stanna upp och själv kontrollera teckenvalen. Eftersom det är enkelt att välja annan teckenkombination går det snabbt att korrigera. Likaså kan suffix ställa till det, Murayamashi kan vara antingen 村山氏 eller 村山市. Det förra är en person, det andra en stad och beroende på kontexten är det inte säkert att programvaran klarar att lösa dilemmat.

När bloggen inledde studierna i japanska tidigt 80-tal fanns det ett, säger ett, lexikon för kanji som kunde användas av västerlänningar. Det kallades Nelson, efter sin upphovsman Andrew Nelson, son av svenska utvandrare till Montana. Han åkte till Japan som missionär för Sjundedagsadventisterna 1918 där han samlade på sig allt material om tecknen han kunde komma över. Det skulle dröja till 1961 innan han gav ut sitt mästerverk Japanese–English Character Dictionary. Finessen med den är att det går utmärkt att leta reda på ett tecken man inte klarar av att läsa ifall man vet vad dess bushu (部首) är, det är tecknets semantiska kategorisering, ofta kallat radikal. Tecknet 志 består av två delar 士 i toppen och 心 i botten, en av dessa är radikal, den andre är fonem, men vilken är vad? Det är inte helt lätt att veta alltid, bägge kan nämligen vara det, men det hör till ovanligheterna att ett helt tecken, ett som således inte reducerats eller förenklat uppträder som radikal på toppen. Har det däremot förenklats kan det mycket väl vara frekvent. Men exempelvis 壱 som är en formell etta (1), används ofta  i viktig dokumentation som lånehandlingar eller avtal, har som synes 士 högst uppe och här är det tecknets radikal. Tecknet 心 betyder hjärta i betydelsen själ/känsla/inlevelse/förnimmelse, således är 志 betydelsemässigt kopplad till känslornas värld. Och 士 har ungefär betydelsen hedersman och uttalas shi, samurajen kallas oftast bushi (武士) på japanska som ordagrant är ”beväpnad hedersman”, följden blir att kunläsningen för 志 är kokorozashi som betyder ambition/önskan/hopp (kunläsning har nästan alltid en vid betydelse). I onläsning blir det kort och gott shi, precis som för 士 som i exempelvis 意志, det utläses ishi och betyder vilja.

När man fått klart för sig att det är 心 i botten som är radikal, och konstaterar att radikalen innehåller fyra streck, slår man upp den del där radikaler med fyra streck börjar och letar sig fram till ”hjärtat” som indikeras i en kolumn i lexikonets marginal. Därefter konstaterar man att 士 har tre streck, så då går man vidare tills man kommer till 心+3. Där får man fram en förteckning på fem tecken, nämligen 応, 忌, 志, 忍 och 忘. Och därmed är uppgiften löst. Med träning är det fullt möjligt att få upp farten, men inledningsvis är det en besvärlig process att leta sig fram, Nelson var tjock som New Yorks telefonkatalog A – M.

En australiensisk professor och svensk data – och vid denna tid – animenörd skulle helt ändra på förutsättningarna för denna mödosamma process. Jim Breen prof. emeritus, numera Research Fellow vid Monash University i Australien och expert på datalingvistik såg ämnets potential för de som studerade japanska. Japanerna själva hade gett ut elektroniska lexikon, men sin vana trogen gjorde de det i specifik hårdvara, på japanska kallad denshi jisho (電子辞書). Bloggen har själv varit nöjd användare av Canons WordTank och Casios EX Word som bygger på pålitliga japanska ordböcker som Kojien (広辞苑) och Iwanami kokugo jiten (岩波国語辞典), det är ungefär som att bära med sig Oxford English Dictionary i fickan för en engelsman eller amerikan. Problemet var naturligtvis att resultaten av sökningarna låg kvar i fickan, de gick inte att använda på datorn. Dessutom var deras marknad inte kufiska västerlänningar som önskade studera japanska, en trots allt begränsad krets, utan unga japaner som ville klara inträdesprov eller lära sig engelska. En oerhört mycket större marknad.

Breen hade utvecklat ett antal databaser över japanska språket kallade EDICT, JMDict och KANJIDICT, dessa sammanfördes så småningom till WWWJDIC i ett webbaserat gränssnitt. Plötsligt gick det att söka såväl enskilda kanji som japanska glosor på nätet. Hans databaser publicerades under Creative Commons, d.v.s. att det stod fritt att använda så länge källan uppgavs. Professor Breens teoretiska kunskaper var bättre än hans praktiska applicering, WWWJDIC lämpade sig bättre för språknördar än de som av praktiska skäl försökte lära sig japanska.

Kim Ahlström från Stockholm var i tonåren insnöad på japanska TV-spel och Neon Genesis Evangelion, en anime som helt skulle förändra genren och locka såväl äldre som västerlänningar till sådant som cosplay och otaku kultur. Hans intresse var starkt nog att han hoppade på en studiecirkel i ett ambitiöst men ack så fåfängt försök att lära sig japanska. Det ledde emellertid till att han via YFU fick studera ett år vid en skola i Tottori, på Japans baksida där man tvingas vinna eller försvinna. Kim vann och blev allt bättre på japanska med den s.k. Kumon metoden. Tillbaka efter ett år i Sverige gjorde han färdigt gymnasiet, med i bagaget hade han ett elektroniskt lexikon som tyvärr inte var byggt för svenskt vinterklimat, skärmen sprack. Sökandet efter andra elektroniska resurser ledde honom till Breens WWWJDIC, och då upptäckte han att det lexikonet kanske inte var det mest användarvänliga verktyget som tagits fram. Då han vid sidan om studierna i japanska också pluggade datorlingvistik i Uppsala intresserade han sig för att ta fram ett mera användarvänligt alternativ.

Medan han först gjorde en termin vid Nanzan universitetet i Nagoya och sedan ett år vid Tokyo Universitet för utländska språk, Tokyo gaigodai, arbetade han på att få ihop koden till en helt ny framvisning av Breens lexikon, och 2005 såg Jisho.org dagens ljus. Det är idag världens mest besökta hemsida för den som behöver veta hur ett kanji skrivs, eller vilket kanji som betyder ”ljus” eller vad telefon heter på japanska. Hemsidan har idag ungefär 600 000 unika besökare i månaden. Och detta är således en resurs som erbjuds helt gratis för alla som intresserar sig för japanska eller kanji, trots att den drar serverutgifter på runt 5 000 kr/mån. Den har hela tiden fungerat som ett hobbyprojekt och eftersom Kim Ahlström numera programmerar för OpenTable – först i San Francisco och numera London – ett program som hanterar restaurang reservationer över nätet, fortsätter han oförtrutet. Trots denna tidspress har programmet uppgraderats flera gånger.

Sökmotorn har utvecklats, det är fullt möjligt att söka via radikaler och streck, precis som gamla lexikon tillverkade av mördade träd. Numera är det även möjligt, särskilt för den som använder surfplattor eller telefoner som kan hantera elektroniska pennor, att handskriva tecken och få fram rätt kanji. En ovärderlig resurs för den som läser en text med innehåll man ännu inte är van vid. Men Kim säger själv: ”Handskriven input baseras på Zinnia som är BSD-licensierat och den är inte helt optimal.” Och det innebär en av de viktigaste insikterna man kan ha när det gäller såväl kanji som programutveckling. Det finns alltid utrymme för förbättringar.

Denna artikel försöker visa hur såväl användningen som inlärningen av kanji anpassats och utvecklats tillsammans med gällande förutsättningar och behov. De senaste decenniernas snabba tekniska utveckling har öppnat upp helt nya möjligheter och vare sig det är japanska tillverkares bärbara elektroniska lexikon, eller Kim Ahlströms webbaserade är det idag enkelt att leta upp tecken man inte behärskar eller kanske bara behöver förstå i en specialiserad text. Problem existerar emellertid, och problemet är vi. Du och jag som förväntar oss att all service vi kan komma åt på nätet skall vara gratis. Men servrar kostar, hålla sajten fräsch, funktionell och hänga med i utvecklingen kostar. Se på Wikipedia, det kanske främsta positiva exemplet vad nätet kan erbjuda, som regelbundet försöker få in medel med hjälp av donationer. En av 200 användare donerar pengar, det betyder att ni övriga 199 (jodå, bloggen avstår en slant då och då) är en samling snåljåpar och gratisåkare. Oavsett hur ni rättfärdigar det beteendet inför er själva så inser ni säkert också rationellt att det inte håller i längden. Se på tidningarna, idag ligger de flesta bakom betalvägg, trots att de även erhåller skattepengar för sin verksamhet. Ahlströms Jisho.org erhåller inte en krona, vare sig från stat eller användare, sajten har inte ens erhållit någon form av Internetpris trots den höga ambitionen och nyttan den gör. Det är ett projekt utvecklat av kärlek, till kanji, till lärande och till sina medmänniskor. Men som alla gifta par i medelåldern kan intyga, passionen tunnas ut även om kärleken består. Ger det inget i retur föredrar man att lägga sin energi och resurser på sådant som gör det.

Det sägs att man inte kan sakna något innan det slutar existera. Ifall Kim Ahlström tröttnar på att varje månad betala för servrarna, han säger att reklamen drar in precis så det täcker kostnaderna (men bloggen måste erkänna att på bloggens skärm dyker det inte upp reklam och nej, inga ad blockers installerade), men om de inte gör det längre efter införandet av GDPR, vad händer då? Släcks servrarna ned är det kört, ingenstans att enkelt slå upp kanji och få all den extra information i form av glosor, audiofiler, exempelmeningar, böjningsformer, JNLP nivå och allt annat som sajten tillhandahåller. Och häri ligger en del av farorna inför kanjis framtid. Blir avgiftsfri service ett nostalgiskt minne som vi förtäljer barnbarnen? Måste vi återgå till de mördade trädens produkter? Nätets verkliga problem är att det inte finns ett enkelt världsomspännande system för mikrobetalningar. Sannolikt skulle ingen ha något emot ifall det drogs motsvarigheten till 25 öre för att nyttja Jisho.org i tio minuter, eller om Ahlström är generös, en kvart. Det får användaren att fokusera på det som skall utföras, servrarna belastas minimalt och 600 000 månatliga användare innebär en månadsersättning på 150 000 kronor, och även om London är dyrare att leva i än de flesta städer, räcker det säkert till för att ägna sig åt projektet i större utsträckning än vad ett hobbyprojekt innebär. Alternativt att hyra in en assistent som kan hjälpa till att hålla verksamheten i trim.

Det skulle också innebära en möjlighet att utveckla appar för iOS och Android, därmed finns det heller inte längre något behov för att bära med sig elektroniska lexikon när allt ryms i ens smartphone. Just det senare har blivit det senaste stora utvecklingsmönstret för kanji. På japanska telefoner behövs endast tolv skärmtangenter för att hantera hiraganas 48 tecken samt lite punkter, komma och dakuon (濁音) för att skilja på bl.a. ha, ba och pa (は, ば, ぱ). Med andra ord har inputmetoderna också blivit enklare och enklare. Kolumnen för ma, mi, mu, me och mo (ま, み, む, め, も) ryms under ま därefter vickar man upp, ned, vänster eller höger för att få fram de andra fyra tecknen. Det är en snabb skrivmetod när man väl lärt sig hur skärmen reagerar. Säger Kim Ahlström: ”Det går mot enklare och enklare lösningar, nästa steg är fullödig taligenkänning inklusive dialekterna. Siri förstår riksjapanska utmärkt, när hon klarar Kagoshima dialekten blir hon riktigt användbar. Men den stora utmaningen är naturligtvis att blanda språkanvändning för de som är flerspråkiga. Hon har kommit en bit på vägen när det gäller engelska och spanska, men andra språkkombinationer sackar efter”.

Det blir förmodligen inte innan bloggen producerat sin sista elektron, men dagen då man till telefonen kan säga: ”Vad betyder 鹿鳴館?” och den svarar: ”Det var namnet på en social klubb i Tokyo i slutet av 1800-talet där japansk elit skulle lära sig västerländsk etikett”, lär ju komma. Räkna dock inte med att det kommer vara gratis.