En grundpelare i shogunatets politik under Edo perioden var samhällelig stabilitet, de ville till varje pris undvika det ibland till anarki gränsande tumult som rådde under Sengoku perioden. Landsförvisningen av portugisiska och spanska jesuiter och franciskaner samt påföljande förföljelse av japanska kristna var inte så mycket en fråga om anti-kristen politik som det var att etablera lugn och ordning. Iberiernas övre hand var deras tillgång på avancerad vapenteknik, när fred anlände till Japan försvann behovet och de hade inte längre någon förhandlingsfördel.
Efter att Toyotomi Hideyoshi tillträtt som kanpaku, ungefär rikskansler, införde han det som kallas heino bunri, separation av soldater och bönder. Han ville ha effektivare jordbruk och då gick det inte att bönderna även kallades in som soldater, och han ville ha effektivare arméer då han planerade att invadera Korea och Kina. Detta blev inledningen till det som kallas Shinokosho, ungefär motsvarande det svenska ståndssamhället, fast lika flexibelt som en lyktstolpe. I det svenska ståndssamhället stod bönderna på botten av pyramiden, men i Japan liknade det mer ett ruter äss, bönderna stod över hantverkare och köpmän.
Exempel på mäns frisyrer
Problemet i det japanska systemet var att social status tappade paritet med den ekonomiska statusen. När en daimyo behövde pengar att reparera en borg brandskattade han bönderna, deras flertal gjorde att de var den rikast porlande skattekällan, under tiden kunde köpmännen samla i ladorna. En del spekulerade i missväxt och kunde då sälja sitt upplagrade ris till uppskörtade priser. Bönderna med sin höga sociala status hamnade uppenbart under köpmännen på den ekonomiska stegen.
Exempel på kvinnors håruppsättningar
Shogunatet tvingades därför införa olika överflödsförordningar för att bevara stabiliteten, det reglerades vilken sorts kimono köpmän fick klä sig i och vilka material som fick användas. Däremot kunde byråkraterna i Edo inte reglera frisyrer, det fanns sedan länge en stor variation på frisyrer då de traditionellt ändrades när individen nådde en viss ålder. Köpmännen började därför efterfråga allt mer avancerade hårstilar för att kompensera frånvaron av en färgrik silkekimono. Att sätta upp en traditionell japansk frisyr är ett mödosamt arbete som kräver både tid och tålamod. Duktiga frisörer kunde därför ta bra betalt för sitt arbete, något som köpmännen uppmuntrade då det innebar att endast de rikaste risbönderna fick råd med denna service.
Frisör var också ett av dåtidens mest jämställda yrken, det var lika vanligt med både manliga och kvinnliga frisörer som på japanska kallades kamiyui och indikerar ”håruppläggare” mer än ”hårklippare”. Kamiyui no teishu kan översättas till ”frisörsmake” men det används för män som är lata och låter en kvinna försörja dem, en hårfrisörska tjänade nämligen mer än tillräckligt för att en familj skulle leva enbart på hennes inkomst. Det är få frisörer kvar som behärskar kamiyui konsten som numera begränsar sig till bröllop och geishor, även om användandet av specialperuker sprider sig finns det fortfarande de som en gång i livet vill prova på en traditionell håruppsättning som kanske är 200 år gammal. Den som välsignats med långt starkt hår kan enklast prova på en japansk uppsättning i Kyoto, men får vara beredd på att släppa ifrån sig två till två och ett halvt tusen kronor för upplevelsen.
歴史館 