歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Buddhismens historia i Japan

4 kommentarer

Av de tre stora världsreligionerna, kristendom, islam och buddhism, är islam den yngsta och buddhismen den äldsta. Siddharta Gautama levde 450 år före Kristi födelse, medan Muhammed såg dagens ljus runt 570 år efter stallet i Betlehem. Ungefär runt den tid som buddhismen anlände i Japan. Buddhismen är starkt koncentrerad till södra och östra Asien. I länder som Thailand, Kambodja, Laos och Myanmar ligger antalet följeslagare över 90 %. Gautama föddes i Indien och religionen spred sig österut, av rent geografiska skäl innebar det också att den anlände sent till Japan. I princip krävdes det nästan tusen år, något långsammare än för kristendomen att nå de nordiska breddgraderna. Detta inlägg tar en närmare titt på hur buddhismen utvecklats i Japan, var förvarnad det är 1 500 år som skall täckas.

Ankomsten av buddhismen till Japan togs upp i ett tidigare inlägg, därför hoppar vi över de första 150 åren eller så. När huvudstaden väl flyttat till Heiankyo, eller Kyoto som den numera heter, beslöt kejsaren att bygga två tempel, ett västra och ett östra, i staden. Han såg också till att de låg så långt borta från kejsarpalatset som det geografiskt var möjligt, men fortfarande inom stadens gränser. Numera vimlar det av buddhisttempel i Kyoto, men det finns en kvarleva av denna indelning. Nishi Hongan-ji (西本願寺) och Higashi Hongan-ji (東本願寺), västra och östra huvudtemplet. Båda tillhör idag Jodo shinshu (浄土真宗) eller Sanna Rena Landets Lära, grundlagt av Shinran på 1200-talet och kan sägas vara motsvarigheten till en domkyrka.

Syftet med kejsarens flytt till en ny huvudstad var att komma ifrån buddhistpräster och lekmäns allt starkare inflytande på den politik som bedrevs. Normalt sett var det kejsarens egen klan, tillsammans med några få hovaristokratiska klaner, som delade upp ämbetena sinsemellan. Men präster och munkar var skriftlärda och utan deras bistånd var det rent praktiskt svårt att driva statens affärer. Buddhisterna var inte sena att utnyttja detta beroende. I Nara hade de byggt jättelika tempel, mer imposanta än kejsarpalatset, alldeles i anslutning. Det okulära intrycket blev något av ett mene tekel ur kejsarens perspektiv. I Kyoto lät han därför bygga ett mindre tempel inom palatsområdet för den egna klanens bruk, och prästerna som tjänstgjorde där roterade regelbundet för att ingen skulle slå rot. Han och efterträdarna ansåg sig ha löst problematiken.

Under 800-talet åkte buddistmunkar som delegater i japanska ambassader till Kina för att studera. Kukai och Saicho var de mest prominenta och när de återvände till Japan bildade de två nya skolor inom buddhismen. Kukai bildade Shingon (真言宗) och Saicho Tendai (天台宗), fortfarande de dominerande skolorna inom japansk buddhism, även om de flesta utanför Japan säkert uppfattar Zen (禅宗) som mer berömd. Shingon är esoterisk buddhism från T’ang Kina, en av få kvarlevor från vajrayana skolan. Den lägger stor vikt vid mantran, enkelt uttryckte får människan frälsning och uppgår i ett högre stånd genom att flera gånger dagligen upprepa enkla mantran. Det gjorde läran populär bland den vanliga befolkningen. Tendai skolan är väldigt likartad, men fokuserade istället på Lotus Sutran och därmed även enklare att ta till sig. Kejsaren såg detta som en utmärkt väg att sprida buddhismen till de breda folklagren. Han gav dem tillåtelse att bygga tempel på berg utanför Kyoto. Därmed höll han dem på behörigt avstånd, samtidigt som han fortfarande framstod som buddhismens högste mecenat.

I mitten av Heian perioden fyllde buddhismen två tusen år, och för att förstå det behöver man vara insatt i de buddhistiska perioderna (i realiteten var den 1 450 år gammal) om den ”rätta tiden” och den ”liknande tiden”. Men när dessa 2 000 år gått var det dags för mappo (末法) eller ”väntetiden”. Under detta tidevarv var det helt omöjligt för människor att uppnå nirvana då man befann sig i fel tidsperiod. För att försvara människorna mot den laglöshet som kunde uppstå började buddhistklostren att träna krigarmunkar, sohei (僧兵) på japanska. Därmed blev de på nytt en maktfaktor i samhällsutvecklingen. Templen expanderade och anslöt omkringliggande jordbruksmark, därmed blev de också en ekonomisk maktfaktor. Det gav också upphov till Jodo shinko (浄土信仰), ibland även kallad amidism som centreras kring de tre Rena Landet Sutror och som inledde processen mot ”folklig buddhism”. Tanken var att genom en koncentration av folkets energi riktad till Buddha skulle man ta sig igenom väntetiden, som kännetecknas av kaos, oreda och förvirring både snabbare och smidigare.

Med ankomsten av Minamoto shogunatet 1185 övergick Japan till militärt styre och den politiska makten flyttade ut ur Kyoto till Kamakura, inte långt från dagens Tokyo. Militären hade andra förväntningar på templen och buddhismen än kejsarhovets idé om spridning av dess budskap till massorna. Vid den här tiden hade den japanske risbonden endast en vag förnimmelse av vad en kejsare, eller Tenno (天皇) som snarare är Himlens Regent, ägnade sig åt. Förutom hovfolk och ämbetsmän verksamma inom kejsarpalatset kom han aldrig i kontakt med sitt folk. Shogun var däremot beroende av att bygga upp något slags lojalitet från folket för att kunna hålla sig med en stor krigsmakt och därmed också en administrativ kontrollapparat för att verkställa detta. Kejsaren hade haft provinshövdingar för att samla in skatterna, men de var notoriska för att stoppa var tredje risbal i eget lager. Minamoto kom därför upp med idén att templen borde fungera som mantalsskrivare och då de inte fanns på alla platser, men där det då istället fanns shinto helgedomar inleds en process mot synkretism, buddhistiska avatarer blir beskyddare av shintoistiska gudar, religionerna vävs så sakteliga samman.

Tre munkar blev avgörande i inledningsskedet och de hade samtliga sina rötter i amadistisk buddhism. Honen (法然) skapade Jodo-shu (浄土宗) som är Rena Landet skolan, Shinran (親鸞) bildade Jodo-shinshu (浄土真宗) som är Sanna Rena Landet skolan, och Ippen (一遍) som grundlade Jishu (時宗) som är ”Tidsskolan”, som utmärker sig mot de andra genom att utövarna dansar medan de ber. Ibland sammanfattas dessa Jodo sekter också som Nenbutsu skolan (称名念仏) där nenbutsu helt enkelt är att recitera Buddhas namn, på japanska Namu Amida Butsu (南無阿弥陀仏), skall en jämförelse göras blir det ungefär som att konstant mumla ”Jesus Kristus, Guds Son som är i Himlen” i en kristen kontext. Mer förenklat än så här går det knappast att göra. Mantra och sutror är nu bortplockade, för den inre fridens skull är allt som behövs att man upprepar frasen namu amida butsu konstant.

Medan nenbutsu buddhism ansågs optimal för populasen ville den nya militära eliten ha en högre form av buddhism för eget bruk. Svaret på deras önskemål kom, som så ofta, från Kina. Chan är mer känt i världen under sin japanska läsning, Zen (禅). Ett begrepp som under 70-talet blev världsberömt via Robert M. Pirsigs bok Zen and the Art of Motorcycle Maintenance, en bok som varken handlar om underhåll av motorcyklar eller Zenbuddhism. Men den ställer ett antal metafysiska frågor som väckte ett stort intresse för Zenbuddhismen, inte minst i Kalifornien. För Kamakura periodens samurajer var det de två varianterna Rinzai (臨済宗) som introducerades av Eisai, och Soto (曹洞宗) som introducerades av Dogen och dessa kom att dominera utvecklingen av den japanska Zenbuddhismen. De fastslog att vägen till nirvana gick igenom meditation, munkar och präster förväntades spendera timmar dagligen under intensiv kontemplation. Detta tilltalade samurajen som ansåg att det skärpte koncentrationsförmågan och därmed i förlängningen stridskunnandet. Till hjälp i meditationen fick utövaren en koan (公安), ett slags gåta att fundera över. Ett av de mer kända exemplen är; ”Vad är ditt ursprungliga ansikte innan din mor och far föddes?”. Ett annat exempel är; ”Flaggan rör sig. Vinden rör sig. Två munkar diskuterade vem som hade rätt. Abboten anlände, mina herrar, ni har bägge fel, det är era sinnen som rör sig.”

Det här var också en period där det akademiska intresset för buddhismen växte fram. Munken Kokanshiren skrev Genkoshakusho (元亨釈書) 1322 som ordagrant är ”Boken om Buddha i Genko eran”. Det är den första historiska antologin om det som redan då var mer än 700 år av buddhismens inflytande i Japan. Boken ansågs så viktig att den kom att ingå i flera samlingar över sutror och det blev närmast obligatorisk läsning för alla som sökte sig till olika tempel för att bli munkar eller präster. Det är också tack vare denna insats vi vet mycket om buddhismens utveckling under de tidigare Nara och Heian erorna.

På 1330-talet föll Kamakura shogunatet och efterträddes av Ashikaga klanen som flyttade shogunatet till Muromachi, en stadsdel i norra Kyoto, som perioden tagit sitt namn efter. Det fick till följd att alla de storslagna tempel som uppstått i och runt Kamakura plockade upp sina pinaler och flyttade med. Närheten till makten prioriterades. Templen i östra Japan lämnades att förfalla, nya storslagna tempel uppstod istället i Kyoto. Lärdomarna från kejsarna vid ingången till 800-talet hade gått förlorade. Den tredje shogun i Ashikaga dynastin, Ashikaga Yoshimitsu, byggde Kinkau-ji¸ eller Gyllene Paviljongen som är förgyllt från topp till tå. Senare byggde Ashikaga Yoshimasa Ginkaku-ji, Silverpaviljongen som närmast är dess diametrala motsatts, en studie i minimalism och stram estetik. Just det senare kan sägas komma att dominera under Muromachi perioden, buddhismen erhåller en estetiskt dimension med målningar, statyer, rökelsekar, och exempelvis butsudan (仏壇), som närmast får översättas till ”hemaltare” blir populära i de bildade klasserna.

Under 1400-talets senare hälft inleds sengoku perioden (戦国時代) översatt till ”De Stridande Staternas Period”, drygt 100 år med inbördeskrig mellan olika klaner som ville utöka sina domäner och ena Japan under sitt eget styre. Många buddhistkloster utvecklas därmed till kamporganisationer, s.k. ikki (一揆) buddhism eller ”rebellbuddhism” ser dagens ljus. En av de ledande bakom rörelsen är munken Rennyo som mer eller mindre grundlägger Osaka genom att bygga ett tempel som i eftervärlden går under namnet Ishiyama Hongan-ji (西山本願寺) men redan då oftast benämndes Osaka borg och det låg på samma plats där vi idag återfinner just Osaka borg. Rennyos krigarmunkar hade möjlighet att träna sina färdigheter avskilt, de var dessutom fanatiska krigare. Övertygade som de var att en ärevördig strid innebar en återfödelse i högre stadium. I berättelser om samurajers mod och lojalitet glöms det lätt bort att de allra flesta i realiteten var legoknektar, en död samuraj var en oavlönad samuraj. Templen låg uppe i bergen och därifrån inledde de överraskningsattacker och drog sig sedan snabbt tillbaka och det var omöjligt för samurajen att förfölja dem på hästryggen. Fotsoldaterna vägrade, då man inte kunde veta vilka fällor munkarna gillrat längs vägen.

De flesta daimyo, eller provinsfurstar, insåg det hopplösa i att försöka bekämpa krigarmunkarna och ingick olika förlik med dem. Men Oda Nobunaga, herre över den lilla provinsen Owari i centrala Japan vägrade. Han ansåg dem vara ett otyg och de stod i vägen för hans vision om ett enat Japan. Allt för många sekter som splittrade allt för mycket. Därför beslöt han sig för att avsätta betydande resurser för att bekämpa all som inte betygade honom sin kompromisslösa lojalitet. Det ledde till några av de mest hänsynslösa attackerna i japansk militärhistoria. Han brände ned tempel i bergen utan en tanke på kvinnor och barn. Ryktet om hans grymhet spred sig och döda munkar var munkar som inte erhöll allmosor. För sin överlevnads skull svor abbotarna sin trohet till Nobunaga varje gång han lade nya provinser under sig.

Efterträdaren, Toyotomi Hideyoshi, fortsatte på den inslagna politiken gentemot templen och genomdrev en landsomfattande vapeninsamling. Därmed tömdes templen på sina vapen och kunde inte längre starta uppror. Han slog ihop mindre tempel till större enheter, flyttade runt abbotar och munkar så att lojaliteter upphörde. Buddhismen föll kort och gott i onåder under några årtionden. Han styrde dock inte Japan mer än i femton års tid, först när Tokugawa klanen tillträdde med den tredje shogun dynastin lade sig lugnet åter över landet. Under tiden hade kristna missionärer, i form av jesuitpräster, anlänt till Japan och börjat sprida sin monoteistiska religion. Medan Nobunaga utnyttjat dem skickligt för att utmanövrera buddhistiskt inflytande var Hideyoshi, och särskilt den tredje shogun, Tokugawa Iemitsu, klentrogna och misstänksamma. När buddhisterna uppfattade omläggningen var de inte sena att hålla sig framme och viska i öronen på ledaren och hans rådgivare.

Det lyckades så till vida att jesuiterna drevs ut ur Japan, men det gav inte buddhismen ökat inflytande. Istället inleds en process där shogunatet vill utnyttja tempel och helgedomar för sina egna administrativa syften. En ny våg av synkretism sköljer över de bägge dominerande religionerna. Shogunatet tillsätter en minister med specifikt ansvar över buddhisttempel och shintohelgedomar. Särskilt buddhismen blir föremål för direkt regleringar. De får ansvar för folkräkning, varje medborgare skall tillhöra ett tempel. De tvingar också Jodo shinshu att dela upp sig i en östlig och västlig del, därav de två stora huvudtemplen i Kyoto, för att förhindra en stark maktställning. Den jordbruksmark som tidigare utgjort många tempels inkomstkälla beslagtas och i lagstiftningen införs det att präster och munkar skall ägna sig åt bildning och utbildning (frestelsen att de redan håller på med inbillning är svår att svära sig fri från). Shogunatet har fått ett nymornat intresse för neo-konfucianska tankebanor. Flera framträdande konfucianska epistemologer får framträdande roller som rådgivare inom shogunatet. Det buddhistiska prästerskapet hänger på och inleder studier av Konfucius läror, men under 1700-talets slut svänger pendeln. Kokugaku (国学), ofta översatt till ”Nationallära”, blir en återgång till den japanska antikens rötter. Shinto återupplivas och buddhismen svarar med intensiva studier av sanskrit för att kunna gå till buddhismens ursprungliga källor. De som hela tiden nyttjats är de som anlänt via Kina och Korea i översättning på de språken.

I samband med Meiji restorationen blev det åter fritt att predika kristendomen, men även Nichiren Fujufuseha (日蓮不受不施派), en osedvanligt dogmatisk variant av buddhism som anser att alla andra läror är felaktiga och måste bekämpas och därför förbjöds i samma dekret som shogunatet förbjöd utövandet av kristendom. Men precis som kristendomen hade den överlevt som en underjordisk rörelse och kom nu upp till ytan. Nichiren buddhismen är kanske den variant som upplevt starkast tillväxt i modern tid. Soka Gakkai (創価学会) ”Värdeskapande Societeten” är en lekmannaorganisation baserad på Nichirens läror och med mer än 12 000 000 medlemmar, i princip var tionde japan är således medlem. De har ett landstäckande nät av samlingssalar, egna utbildningsanstalter inklusive ett universitet i Tokyos västra utkanter. Däremot har de inga egna tempel, de överlåts åt Nichiren buddhismen att driva.

Idag är den japanska buddhismen således en diversifierad rörelse, huvudsakligen bestående av toleranta skolor som lever i harmoni med andra buddhistiska skolor, eller sekter om man så föredrar. Men även med inslag av mer dogmatiska sekter som, lite ”ojapanskt” om uttrycket tillåts, är övertygade om att de är den enda sanna läran och alla andra är charlataner. För japanen i gemen är religion mest en fråga om ritualer och ceremonier som bör upprätthållas vid vissa specifika tillfällen. Något hårdraget ser japanens religiösa liv ut ungefär så här. Hatsumairi (初参り) är det nyfödda barnets första besök vid en shinto helgedom. Vid ungefär tre månaders ålder hålls en ritual som skall ge barnet hälsan och ett långt, rikt liv. Därefter kommer shichigosan (七五三) som är sju-fem-tre, vid tre och sju års ålder kläs flickorna upp i en kimono för nytt besök vid shinto helgedom, för pojkarna sker det vid fem års ålder. Även nu genomgås ritualer som skall försäkra dem inte bara hälsa, men även bildning. Årligen börjar de nu följa med föräldrarna på Hatsumode (初詣) som sker på nyårsafton och ungefär fram till den 3 januari. Även detta skall vara vid en shinto helgedom, men det är vanligt att många buddhisttempel också öppnar upp för denna ceremoni. Nästa stora händelse är seijinshiki (成人式) som infaller när de blir vuxna, vid 18 års ålder. Särskilt de unga kvinnorna klär upp sig i sin första ”vuxenkimono” för att avlägga helgedomsbesök, nu handlar det antingen om en bra anställning eller en pålitlig make.

Komna så långt i livet blir det ofta dags för deras första kristna ceremoni, nämligen bröllopet. Vita brudklänningar har hög status bland japanska kvinnor, men de mer traditionella föredrar en shinto ceremoni i kimono och tsunokakushi (角隠し) eller ”horngömma”, en gigantisk huvudbonad. Därefter är det i princip slut på ceremonier tills det är dags för begravning, som nästan uteslutande är buddhistisk. Då undrar säkert läsare som hängt med så här långt om det är det enda som buddhisterna ägnar sig åt? Nejdå, det finns betydligt fler ceremonier, men de är inte regelbundna till sin karaktär. I samband med inträdesprov är det vanligt att besöka tempel och skriva en kort bön om att bli antagen till en viss skola. Numera har man även nationella antagningstest, så det kan bli ett flertal besök inom en kort tidsperiod. Likaså är det inte ovanligt att man ber om hjälp av en buddhistpräst för exorcism ifall en familjemedlem uppfattas som besatt, eller huset anses hemsökt. Japan har ett växande problem med hikikomori (引きこもり), främst yngre och medelålders män som vägrar gå utanför huset om de riskerar möta någon. Då det är ett mentalt problem, något som ogärna diskuteras i Japan, finns det en del som försöker komma tillrätta med problemet genom att försöka driva ut de onda andarna.

Skall man hårdra en skillnad mellan Shinto och Buddhism, kan man säga att Shinto får hantera allt det positiva, det rena, det oförstörda. Medan buddhismen skall hjälpa och reparera, fixa det förstörda, det orena, vara en stöttepelare i motgång. Modern buddhism lägger därför också vikt vid studiet av psykologi och sociologi. En buddhistpräst behöver förstå människans psyke och interpersonella relationer, inte minst i dagens stressfyllda Japan. I japan är psykiatrin inte särskilt väl utbyggd istället blir det buddhismen som får fylla det tomrummet. Det sker inte alltid på empirisk grund.

4 tankar om “Buddhismens historia i Japan

  1. Ping: Kofun Japans gravperiod | 歴史館

  2. Ping: Wakayama prefektur | 歴史館

  3. Ping: Filosofisk överlägsenhet eller begränsad kunskapsnivå? | 歴史館

  4. Ping: Japanska krigsmunkars historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.