Alla dessa japanska dagar – del 19; brevet

Innan jag lämnade Japan hade jag packat ned ett antal saker som jag önskade lämna kvar med syftet att jag tänkt återvända. Det var två eller tre kartonger som Hiroko placerade i källaren hos sin farmors ögonklinik. Böcker, lexikon och andra tyngre saker jag inte gärna kunde släpa runt halva världen. Dessutom var vårt förhållande upplöst, även det en liten historia i sig självt. Hon ringde ett par gånger, alltid Ba-samtal (mottagaren betalar för yngre läsare). Långt före IP telefoni så det var dyra historier. Det gällde att hålla dem under fem minuter. Ett par månader efter hemkomsten ringde hon för fjärde eller femte gången. Vi pratade på som vanligt, mina föräldrar tyckte det var osedvanligt spännande att höra mig prata japanska vilket bidrog till att de troligen inte protesterade över teleräkningen. När jag sade att det var dags att lägga på så sköt hon snabbt in; ”förresten, jag har träffat en engelsman så det är slut mellan oss, hejdå”.

Slaget om Okinawa våren 1945

Med tanke på den ”speciella militära operation” enligt rysk nomenklatur, oprovocerat anfallskrig enligt andras definitioner som för närvarande pågår i Ukraina kan det ha viss bäring att ta en närmare titt på historiens största kombinerade land, luft och sjökrigsslag. Operation Iceberg var kodnamnet för Slaget om Okinawa som skulle kräva mer än 100 000 offer, en alldeles för stor del av dem var oskyldiga civila. USA behärskade redan farvattnen runt Japan och luftutrymmet ovanför dem. Det fanns emellertid inga indikationer på att Japan var redo att kapitulera och amerikanerna började ställa in sig på ett långvarigt utdraget gerillaliknande krig på de japanska öarna, det var fortfarande oklart när de skulle bli färdiga med sina atombomber och president Roosevelt var vid allt sämre hälsa. Vägen in i Japan byggde därför på etablerandet av ett brofäste på Ryukyu öarna. Japanska militärstrateger var fullt medvetna om den taktik som behövdes, men hade svårigheter att transportera trupp till öarna.

De japanska fastigheternas historia

Vi tänker kanske inte alltid i de termerna men mark är liksom fundamentet för allt välstånd. Vi behöver det för att ställa ett hus på, som kommer av material från marken. Utan plats till fabriker kan vi inte tillverka något och vi behöver vägar och järnvägar för logistiken, inte ens flygplan klarar sig utan någonstans att starta och landa. Precis som fartyg behöver hamnar för att lasta och lossa. I Sverige är vi lyckligt lottade med tillgång till enorma mängder av mark, ungefär 59 000 m² per invånare. Den som besökt Japan upptäcker snabbt att marktillgång inte är något naturrättsligt privilegium, japanen har endast tillgång till 2 750 m², av dessa är 1 980 m² otillgänglig bergsterräng. Att de således har ett annat förhållningssätt till fast egendom än vi är vana vid bör således inte förvåna.

Japans historieskrivning under 1200-talet

Formellt täcker Kamakura perioden åren 1185 – 1333, mer eller mindre 150 år, rent praktiskt kan det vara enklast att tänka på perioden som 1200-talet och därmed tolka det som den japanska medeltiden. En epok vi associerar till mörker och stagnation, på tyska kallas det konkret för Dunkle Jahrhunderte, även om historikerna numera tecknar en betydligt mera nyanserad bild av epoken än den vi andra fick nedtryckt i halsen på högstadiet. För Japans del var det mera en epok av splittring, i realiteten handlar det mycket om duala monarkier. Den västliga styrd av kejsaren och hovet i Kyoto, den östliga av Minamoto shogunerna och därefter Hojo klanen från Kamakura. Vid behov kunde den ”östliga monarken” med militär makt genomdriva sin egen vilja, men det skedde till priset av instabilitet och ett behov av att ständigt vara på sin vakt mot eventuella upprorsförsök. Japan saknade en motsvarighet till katolska kyrkan så det fanns ingen central auktoritet som motsatte sig vetenskapliga framsteg som kunde tänkas ifrågasätta deras maktställning. Något intellektuellt mörker sänkte sig således aldrig över riket, utan det var en förträfflig period för nedtecknare av historien. Det är främst sex verk som efterlämnar spår i historien och som därför kan vara bra att känna till lite mer om.

Mishima Yukios erotiska fascination med döden

Av Japans moderna författare har ingen varit mer kontroversiell än Mishima Yukio. Han avslutade sitt liv med en spektakulär seppuku på taket till japanska militärhögkvarteret i Ichigaya, centrala Tokyo den 25 november 1970, endast 45 år gammal. Till viss del, kanske främst bland hans japanska läsare, har detta avslut kommit att överskugga hans litterära landvinningar. Under senare delen av sitt liv var han besatt av driften att förena skönhet, erotik och blodig död till en sammanhängande enhet.