Nederlandse-Japans betrekkingen

Utanför relationen till Kina och Korea har Japan haft den längsta relationen med Holland. Med tanke på landets storlek, beläggning, historiska utveckling och språkliga struktur är det i högsta grad anmärkningsvärt. Mirakulöst är sannolikt ett överord, men inte med mycket. Bloggen har tagit upp olika aspekter av denna relation i andra inlägg som här, här eller här. Det kan därmed också vara på sin plats med en mer sammanhängande analytisk betraktelse. De har nämligen inte alltid seglat på lugna vatten, faktum är att det var en tyfon som startade relationen. Den 29 april 1600 seglade den stormhärjade 335 ton stora galeonen De Liefde (Kärlek) in i Usuki (臼杵湾) bukten i Bungo (豊後) provins, dagens Oita (大分県) prefektur på Kysushus nordöstliga kust. Fartygets kapten var Jacob Quackernaeck och hans lots var engelsmannen Will Adams. Till sin oförställda förvåning blev de väl mottagna, även om de inledningsvis var fångar, förvåningen var mot bakgrund av hur holländarna blivit emottagna tidigare i Kina.

Kaffets historia i Japan

Västerlänningen associerar thédrickning med Japan, med sin utstuderade théceremoni är det inte så märkvärdigt. Innebär det då att kaffe lyser med sin frånvaro? Ingalunda, men det är förvisso en bit kvar innan de når svenska och finska nivåer av kaffedrickande. De kände till kaffe redan på 1700-talet då holländarna serverade det på Dejima till Nagasaki bugyo (長崎奉行) när han kom med följeslagare för inspektioner. Några var djupt skeptiska till den svarta drycken som serverades, andra lite smått fascinerade och de var alla imponerade över den finlemmade porslinsservisen det serverades i. Även om en av dem noterade att det verkade ”affekterat”. Thunberg noterar att det inte var mer än ett par av tolkarna som kände till smaken av kaffe. Rapporterna till shogunatet innebar att shogun själv ville testa drycken så vid sina hofreis blev det att medföra bönor, kvarnar, kokkärl och kaffekoppar. Vad de ansåg om drycken vet vi emellertid inte, att de uttryckte uppskattning gentemot holländarna var ett uttryck för deras ansträngning. Då de inte verkar ha bett dem medföra det en andra gång är det frestande antaga att de inte varit stormförtjusta.

Japans och Koreas komplicerade relation – del 3

På frågan vad en korean är, har de en tendens att definiera sig själva i negativa termer. De är inte kineser och inte japaner utan en specifik homogen ras som avviker från andra i östra Asien. Därav följer att deras intresse för storskaliga DNA undersökningar är minst sagt ljumt, risken finns att de inte är fullt så homogena som de själva tror. Ingenstans är det här mer påtaglig än i dagens Nordkorea. Isoleringen bygger på att de rena och oförstörda inte får utblandas. Det har där även gått så långt att de kidnappat japanskor för att skaffa fram umgänge för medlemmar i Röda Armén som sökt asyl där, eftersom de inte vill blanda gamla ärkefienden Japans DNA med den inhemska. Lingvistiskt finns det ett band mellan japanska och koreanska, men det är inte lika starkt som mellan de skandinaviska språken, snarare som danska är relaterat till isländska. Problemet för koreanerna med den negativa definitionen är att den blir svår att fylla med konkret innehåll.

Yasuke kommer att definiera svartas ställning i Japan

Variety meddelar att Chadwick Boseman, kanske mest känd för sin huvudroll i Black Panther, skall spela Yasuke i en kommande Hollywoodproduktion. Yasuke, på japanska 弥助, var Japans enda afrikanska samuraj. Hans bakgrund är höjt i dunkel, så det ger Hollywood möjligheten att fritt tolka och använda en stor dos poetisk frihet. Vi vet ännu inte hur resultatet blir, men som nordbor är vi vana vid att se vikingar förvanskade med kohorn på sina hjälmar. Jämför exempelvis med den brittiska produktionen av Chernobyl där minsta detalj i sovjetiskt leverne på mitten av 80-talet återskapats i varje enskildhet, även de små sophinkarna som användes för familjens skräp. Hollywood är inte direkt kända för historisk följsamhet. Med detta inlägg tar bloggen pulsen på hur det är att vara av afrikanskt påbrå i Japan.

Philipp Franz von Siebolds tid i Japan

Två tyskar och en svensk kom till Nagasaki. Det låter som inledningen till en tredje rangens vits. Det är det inte. Istället handlar det om de tre européer som var de enda egentliga källorna till kunskap om Japan under Edo perioden. Den förste var tysken Engelbert Kaempfer som levde 1651 till 1716. Han var andra sonen till en präst i Lemgo som ligger i Nordrhein-Westfalen. Den som betydde mest för västs förståelse av Japan var den andre tysken, Philipp Franz von Siebold, han var också den siste av de tre som besökte Japan och kunde därför nyttja företrädarnas framsteg men också deras misstag och feltolkningar. Siebold föddes in i en släkt av läkare i Würzburg, nuvarande Bayern och följde familjetraditionerna genom att läsa medicin vid universitetet i Würzburg. Han var starkt influerad av Alexander von Humboldts böcker om Latinamerika och troligen påverkade de honom att söka sig ut i världen. Att det skulle bli just Japan var, som så ofta här i livet, ett antal slumpfaktorer som kom att samverka helt oberoende av varandra. Färdig med sin utbildning praktiserade han som läkare i Bayern, men längtan ut var stark. När han 25 år gammal fick en inbjudan från en släkting att få besöka honom i Amsterdam tvekade Siebold aldrig utan gav sig iväg så fort det var möjligt. Väl där började han diskutera sin längtan ut i världen och fick tipset att han kunde söka arbete som marinläkare. Det var alltid svårt att rekrytera folk till de öppna posterna och de längre seglatserna kunde bli försenade om de saknade läkare ombord. HOC hade slutat existera, det avvecklades den 31 december 1799, men som enda västland med förbindelser till Japan gick det Förenade Kungariket Holland in och tog över verksamheten i såväl Batavia som Nagasaki. Resultatet av förändringarna blev att de formellt var den holländska flottan som tillhandahöll fartygen som seglade på rutten, därav öppningen som marinläkare för Siebold. Han kom således att ingå i Hollands ostindiska armé som kirurg-major. Således var han den ende av de tre Dejima läkarna som befann sig på ön som militär, även om hans verksamhet de facto var vetenskapsmannens, han var också den ende som befann sig på den konstgjorda ön under två separata perioder. Första posteringen varade från 1823 – 1829, och den andra från 1858 – 1862, han kom således att totalt spendera tio år i Japan, Kaempfer spenderade två och Thunberg stod knappt ut lite mer än ett år.