歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans och Koreas komplicerade relation – del 3

3 kommentarer

På frågan vad en korean är, har de en tendens att definiera sig själva i negativa termer. De är inte kineser och inte japaner utan en specifik homogen ras som avviker från andra i östra Asien. Därav följer att deras intresse för storskaliga DNA undersökningar är minst sagt ljumt, risken finns att de inte är fullt så homogena som de själva tror. Ingenstans är det här mer påtaglig än i dagens Nordkorea. Isoleringen bygger på att de rena och oförstörda inte får utblandas. Det har där även gått så långt att de kidnappat japanskor för att skaffa fram umgänge för medlemmar i Röda Armén som sökt asyl där, eftersom de inte vill blanda gamla ärkefienden Japans DNA med den inhemska. Lingvistiskt finns det ett band mellan japanska och koreanska, men det är inte lika starkt som mellan de skandinaviska språken, snarare som danska är relaterat till isländska. Problemet för koreanerna med den negativa definitionen är att den blir svår att fylla med konkret innehåll.

De här frågorna blev särdeles akuta under 900-talet. Silla hade skapat en enad koreansk nation, men de visste inte riktigt själva vad de var, mer än att de som sagt varken var kineser eller japaner. Det var särskilt den lärda och aristokratiska klassen, känd som Yangban (両班, 양반) som ordagrant är de ”två grupperingarna”, som ägnade mycket tid och funderingar över vad det innebar att vara korean. Det fick till följd att buddismen avtog, gammal inhems tro och vidskepelse med ceremonier utförda av shamaner fick något av en renässans eftersom det uppenbart var ”unikt” koreanskt, även om det också uppvisar stor likhet med shintoistiska traditioner på Kyushu och nativistiska på Okinawa. Men det kan självfallet bero på koreansk påverkan och inte åt andra hållet.

Ett flertal historiska verk som skulle påvisa rikets enighet beställdes, tyvärr förstördes det mesta under mongolernas invasion. Häri ligger också ett av koreanernas problem när det gäller att framhäva sin homogenitet. Vare sig det är mongoler, Jurchen, Palhae eller några av de andra nomadiska folkslagen som rörde sig över stäpperna i norra Asien så sökte de sig ofta ned mot den koreanska halvön och våldtog de lokala kvinnfolken. De drog ner under vår och sommar för att sedan dra sig tillbaka när kylan anlände med hösten. Samtidigt lämnade de kvar kvinnorna som drog sig söderöver för att klara vintern och därmed blandades upp med Silla befolkningen. Det här stärkte Yangban i deras tro att de bästa för att bevara nationen koreansk var att stärka klassamhället och göra den så statisk som möjligt.

Det var i tydlig kontrast till Kina där examinationsproven var helt avgörande för möjligheten till klassvandring. I Japan var det Heian hovet som var statiskt, men utanför det var befolkningen rimligt rörlig, duktiga krigare steg i graderna, unga män som studerade buddismen kunde klättra högt. Men koreanerna föraktade krigare, de ansågs okultiverade, närmast barbariska. Något som underströks av varje ambassad som skickades till hovet i Kyoto när de återvände. I sökandet efter en egen identitet var det kinesiska skriftspråket ett ok om halsen på dem. Dels för att det var få som lärde sig läsa och skriva, men mest för att det påminde koreanerna om deras kulturella skuld till Sui och T’ang dynastierna. Japanerna hade delvis frigjort sig genom kana skrifterna framtagna av Kukai på 800-talet. Men självfallet ville inte koreanerna härma det greppet, då skulle de endast gå från kinesiskt till japanskt beroende.

Kung Sejong (世宗, 세종) tillsatte i början av det 15:e århundradet en kommitté för att utveckla ett eget skriftspråk unikt för koreanska. Idag känner vi det som hangul (항글) men i Nordkorea benämnde de det chosongul (저선글) och gör så än idag. Skriftspråket är genialt i så måtto att de olika strecken motsvarar en mora sådan den formas i munnen. För en inhemsk talare som utan svårighet kan skilja på de olika närliggande vokalljuden är det närmast en självklarhet vilka streckenheter som ingår, för en utländsk student är det en något mer omständlig process, men inte tillnärmelsevis lika besvärlig som att lära sig kanji eller hanzi. Det egna skriftspråket medförde att läs- och skrivkunnigheten närmast exploderade. Inte minst skapades stora och mångsidiga poesisamlingar.

Kulturlivet under Choson kungarna på 1500-talet växte kraftigt och det bekräftades i Yangbans sinnevärld deras förakt för allt militäriskt. Kunskaper i Konfucius Annalekter eller Mencius eponymiska verk blev helt avgörande för att stiga i graderna inom militären. I den egna sinnevärlden övergår Korea till att bli Eremitriket, ett nationellt navelskåderi som världen inte skådat sedan Neros dagar. Detta underlättades av att Ming dynastin som efterträdde mongolernas Yuan dynasti 1368 var upptagna med att återbygga Kina som en stormakt och hade fullt sjå med nomadfolken i norr. Japan var delat i två hov, ett norra och ett södra, Ashikaga shogunerna efter Yoshimitsu hade ständiga problem att få respekt för sin auktoritet. Ingen av Koreas grannar var helt enkelt särskilt intresserade i vad som skedde där. Korea var dessutom, särskilt i jämförelse med Kina och Japan, ett närmast extremt lantligt samhälle. Huvudstaden Hanseong (漢城, 한성), dagens Seoul, hade i storleksordningen 100 000 invånare, medan Mings Beijing redan hade strax under en miljon invånare och Kyoto hade drygt en halv miljon. Fukuoka som var Koreas närmsta grannstad var större än huvudstaden.

Under 1500-talet gick Japan mot en enad stat. 1588 hade Toyotomi Hideyoshi kuvat domänerna på Kyushu och provinsfurstarna i östra Japan svor honom sin trohetsed. Den gamle krigaren började skicka missiv till kungar runt om i Asien att de rimligen borde underkasta sig honom och kejsaren. Till stor irritation för Hideyoshi ignorerade de honom. 1592 samlade han sig till en stor invasion av Korea, tanken var att ta sig vidare och kuva Ming och låta Kina underkastas kejsaren och styras från Kyoto. Stridigheterna sammanfattas i denna artikel, och den som vill veta mer och ha fler detaljer rekommenderas ”Vägen till Shogun”. Både invasionsförsöken 1592 och 1597 misslyckades, delvis tack vare amiral Yi, men utan Ming styrkornas bistånd hade Korea fallit som ett korthus. Det här blev en allvarlig knäck för den koreanska självkänslan. Och bidrar än idag till anti-japanska stämningar i Korea.

Såväl kineser som japaner kunde inte lämna den koreanska halvön fort nog. De efterlämnade sig en av världens värsta miljökatastrofer. Det skulle ta mer än 30 år för de koreanska åkrarna att återhämta sig från svavelförgiftning (japanskt och kinesiskt krut), befolkningen minskade med i rundatal tre miljoner människor under 1600-talets inledande decennier. Under den här tiden utvecklade koreanerna en stark offermentalitet som lyser igenom än idag. Särskilt Nordkoreas diplomatiska agerande hämtar mycket från den här historieskrivningen, något vi återkommer till i en senare artikel. Poängen är att koreanerna utvecklade en inställning till sig själva som godmodiga och trogna konfucianer vars välvillighet missbrukades av omgivningen.

Hideyoshis invasion var också första gången som européerna kom i kontakt med Korea. Den jesuitiske prästen Gregorio de Cespedes fick medfölja den andra invasionen 1597. Han lämnade emellertid små spår efter sig och med tanke på japanernas krigiska överlägsenhet var han inte imponerad av koreanernas stridsvilja. Eftersom koreanerna sedan slöt sig inom sig själva, inte helt olikt Japans sakoku politik, blev hans intryck de enda som existerade för mer än 200 år. Trots den bittra förlusten och den förstörelse som japanerna lämnade efter sig var Korea mån om att få återta handelsförbindelserna med Japan. Tokugawa Ieyasu överlät på So klanen som kontrollerade Tsushima mellan Hakata och Pusan (釜山, 부산) att upprätthålla de diplomatiska förbindelserna och kungen tillät So att etablera en permanent ambassad, kallad Waegwan (倭館, 왜관) i utkanten av Pusan. Detta gjorde i utbyte mot att Japan, och särskilt So klanen skulle hjälpa till att hålla rent från Wako (倭寇) ”japanska” pirater. I själva verket var det internationella piratligor med stort inslag av kineser och koreaner, men de stod ofta under ledning av japanska befälhavare som tagit sin tillflykt till Taiwan där de var utom räckhåll för samtliga myndigheter. Frågan om hanteringen av dessa pirater uppkom vid varje koreansk ambassad som besökte Japan för att framföra sina gratulationer då en ny shogun tillträdde.

Korea eller Choson som de kallade sig då, skickade en första ambassad redan 1604, under ledning av munken Yu Jeong (惟政, 유정), han togs emot av So Yoshimichi på Tsushima som sammanförde honom med Tokugawa Ieyasu och hans son Tokugawa HidetadaFushimi borg utanför Kyoto. För sina insatser fick han med sig närmare 7 000 krigsfångar, tillsammans med det faktum att Tokugawa aldrig beträdde koreansk mark under Hideyoshis invasion utan framställde sig själva som ett slags motståndsrörelse medförde också att det var lättare för koranerna att återuppta de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare kom en ny ambassad och de hade med sig japanska krigsfångar som återlämnades.

Totalt under Edo perioden ankom det 12 koreanska ambassader, den sista 1811. De reste en betydligt mer omständlig väg genom Japan jämfört med holländarna på Dejima. Mellan Tsushima och Edo skulle de i princip passera varenda provins då varje daimyo insisterade på att få ta emot dem. De gjorde inte mindre än 28 uppehåll innan de nådde Edo. De holländska hofreis bestod av tre delegater från handelsstationen åtföljda av ett hundratal japaner, inklusive bärare och tjänstefolk. De koreanska ambassaderna var runt 450 personer med fler än 150 som höll diplomatisk status som sändebud för olika praktiska problem som borde lösas mellan nationerna. Där holländarna behandlades som en spännande kuriositet behandlades koreanerna med stor vördnad och intresse. Inte minst då de medförde nyheter från Kina, alltid ett påtagligt orosmoment för styrande i Japan. Japanerna beundrade hur strikt koreanerna upprätthöll det konfucianska diplomatiska protokollet. Koreanerna å sin sida hyste motvillig beundran för de stora städerna Osaka, Kyoto och Edo, då de saknade en motsvarighet.

3 tankar om “Japans och Koreas komplicerade relation – del 3

  1. Ping: Japan och Nordkorea såtare vänner än Clark Kent och Lex Luthor | 歴史館

  2. Ping: Logobrist säger en del om förhållandet till Korea | 歴史館

  3. Ping: Tre dynastier shogun – skillnader och likheter | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.