歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Yasuke kommer att definiera svartas ställning i Japan

Lämna en kommentar

Variety meddelar att Chadwick Boseman, kanske mest känd för sin huvudroll i Black Panther, skall spela Yasuke i en kommande Hollywoodproduktion. Yasuke, på japanska 弥助, var Japans enda afrikanska samuraj. Hans bakgrund är höjt i dunkel, så det ger Hollywood möjligheten att fritt tolka och använda en stor dos poetisk frihet. Vi vet ännu inte hur resultatet blir, men som nordbor är vi vana vid att se vikingar förvanskade med kohorn på sina hjälmar. Jämför exempelvis med den brittiska produktionen av Chernobyl där minsta detalj i sovjetiskt leverne på mitten av 80-talet återskapats i varje enskildhet, även de små sophinkarna som användes för familjens skräp. Hollywood är inte direkt kända för historisk följsamhet. Med detta inlägg tar bloggen pulsen på hur det är att vara av afrikanskt påbrå i Japan.

Sannolikt härstammade han från trakterna av Mocambique där Portugal höll en koloni och deras handelsfartyg bunkrade upp innan de for vidare till Goa i Indien. Afrikanen blev personlig tjänare till Alessandro Valignano från Neapel som utnämndes till jesuiternas Visitör i Asien endast 34 år gammal. Han verkar ha varit närmare 190 cm lång då ”folk vände sig om efter honom i Europa, och han drog till sig folksamlingar i Asien”. Huruvida han tog med sig afrikanen själv till Goa, eller han redan befann sig där framgår inte tydligt ur skrifterna. Men herrarna verkar ha kommit bra överens. Valignano förefaller ha varit en genuin anti-rasist, i senare skrifter ger han uttryck för sin bestörtning när han noterade jesuiternas bristfälliga kunskaper i japanska språket och deras rasistiska attityder gentemot japanerna. Han kritiserade hårt sin företrädare i Japan, Francisco Cabral, och skrev ”han betraktar japanska sedvänjor som abnormala och talar nedlåtande om dem”. Så även om Yasuke formellt varit hans slav har han sannolikt behandlats mer som en värderad trotjänare.

Den 27 mars 1581 beviljades Valignano en audiens med Oda Nobunaga till vilken hans afrikanske trotjänare medföljde. Nobunaga skall ha blivit stormförtjust och i hans officiella krönika för dagen finns anteckningen 切支丹国より、黒坊主参り候 (kirishitan kuni yori, kuro bozu mairi gotoshi) eller ”från de kristna länderna anlände en svart munklärling”. Med tanke på hur lite i övrigt som finns i de japanska texterna om honom är det tydligt att för Nobunaga var det en storartad händelse. Det står också skrivet att han ”har styrkan hos tio packbärare i bergen”. Uppenbarligen måste han inför Nobunaga på något sätt visat upp sin fysiska styrka. I japanska filmer eller tv-serier om Nobunaga sker det ofta i formen av att han lyfter upp en krigare i var arm så högt att de blir lätt panikslagna. Men det finns alltså inget historiskt underlag för att det skedde på detta vis.

Det står också i krönikan att han var ”svart som en ko”. Detta tas lätt som intäkt för ett rasistiskt nedlåtande uttryck, inte minst med tanke på att japanska svordomar eller perjorativer tenderar till att vara djurrelaterade. Men uttrycket var vid denna tid ett normalt idiom för att beskriva den svartaste av nyanser. Lacklådor som vi idag skulle beskriva som ”pianosvarta” var vid denna tid ”kosvarta”. I ett senare missiv hem till Europa beskriver Luis Frois att afrikaner hade anlänt till Kyoto och folksamlingar uppstod hastigt varhelst de gick och folk kastade sten på varandra för att komma fram och få en bättre blick. Nobunaga själv skall inledningsvis ha varit tveksam till afrikanens kolsvarta hy och beordrade honom ta av sig på överkroppen och beordrade några tjänarinnor att tvaga honom, övertygad om att det dolde sig en vit man i förklädnad.

När han fick motsatsen bekräftad blev han så fascinerad att han inledde förhandlingar med Valignano att få erhålla afrikanen. Jesuiten insåg att han här hade ett förträffligt tillfälle att flytta fram Jesuitordens position i Japan. Från denna stund framåt är han således känd som Yasuke, det namn Oda Nobunaga förärade honom. I Sonkeikaku bunko (尊経閣文庫) som är Maeda klanens krönikor finns Yasuke omnämnd och där beskrivs hur han hade eget hus, bar svärd vid höften och emellanåt fick förtroendet att bära Nobunagas attiraljer. Av det kan vi dra slutsatsen att han fått status som samuraj, om än ett steg nere på statustrappan. Vi vet däremot inte om han också tog den traditionella samurajfrisyren. I deras krönika står skrivet under anteckningarna för den 11 maj 1582 上様御ふち候、大うす進上申候、くろ男御つれ候、身ハすみノコトク、タケハ六尺二分、名ハ弥助ト云 som är ”Fursten (Nobunaga) bringade sin Gudsgåva (present från jesuiterna) när han återvände hem, med en kropp svart som bläck, han var sex shaku och två delar lång och svarade till namnet Yasuke”. Sex shaku och två delar motsvarar 182 cm, med tanke på att Nobunaga var 152 cm var det en påtaglig skillnad, men det är tveksamt att de skulle ha mätt honom, utan det är sannolikt en okulär besiktning då han befunnit sig i sittande ställning. Då afrikaner har betydligt längre ben än japaner är det således inte osannolikt att han kan ha varit närmare 190 cm än 182, under alla omständigheter är det inte underligt att japanerna fascinerades av hans storlek och styrka.

Femtio år senare var såväl portugiser som afrikaner borta från Japan, med ett mindre undantag i Nagasaki. Även holländarna hade kolonier i Afrika, såväl på västkusten, Kapstaden som Mauritius, emellanåt medföljde de som uppassare på fartygen mellan Batavia och Nagasaki, men de vistades huvudsakligen ombord på fartygen. Det existerar emellertid en del illustrationer gjorda i Nagasaki på grupper av holländare på promenad genom staden där afrikaner håller parasoller åt dem eller bär deras bagage. Men ingen av dem stannade, på handelsstationen i Dejima återfanns Opperhofd, en bokförare och läkaren samt ett per reguljära sjöbusar på permanent basis, men tjänstefolket var japaner som pådyvlades holländarna av kommissarien i Nagasaki. Han gjorde det dels som tjänster åt folk han kunde behöva hjälp av men en del tillhörde tolkskrået då kommissarien kunde behöva underrättelser som holländarna kanske höll inne med gentemot japanerna. De flesta upptäcktes ofta snabbt av holländarna som kunde skifta språk till tyska eller franska inbördes varvid spionerna blev mäkta förgrymmade, tappade koncepterna och avslöjade att de var någorlunda kapabla i holländska.

Under dessa inledande skeenden bör man således notera att afrikaner behandlades kristet av européerna i Japan och japanerna själva fick således aldrig något intryck av att de skulle vara underlägsna eller mindre värda även om de huvudsakligen fyllde rollen som tjänstefolk och det har konsekvenser ända in i dagens samhälle. Nästa gång de stötte på dem var det som afro-amerikaner ombord på Perrys svarta skepp. De var mässpojkar eller matroser, det fanns fortfarande slavar i sydstaterna men de som medföljde fartygen var ”fria negrer” som de kallades vid denna tid. Detta var första gången folk inom shogunatet kom i kontakt med svarta och en av deras första åtgärder var att rådfråga de historiska dokumenten. Av den anledningen var de först övertygade om att de plockats upp i Afrika, kanske som något slags gåvor till shogun?

När väl Japan öppnats anlände det nya västerlänningar varje vecka i jakt på äventyr och nya affärsmöjligheter. Nästan ingen tillhörde samhällssegment som höll sig med stor tjänstestab, dessutom var japansk arbetskraft oerhört billig jämfört med den där hemma. Det kom således inte med några från Afrika och länderna där var fortfarande kolonier utan någon egen utrikesrepresentation. Den första egentliga kontakten mellan japaner i gemen och svarta skedde vid ockupationen efter andra världskriget. Bland soldaterna fanns det afro-amerikaner även om de var i påtaglig minoritet. Först förvirrades japanerna, få förstod hur sammansatt den amerikanska befolkningen var. Men det uppstod allianser mellan japanska kvinnor och svarta soldater, men nästan samtliga valde att flytta med sina män till USA när tjänstgöringen var färdig. En del av dem utsattes för rasistiska påhopp av andra japanskor, men de flesta gjorde det av nödvändiga ekonomiska skäl. Japan var sönderbombat, USA frodades. Löftet om ett bättre liv blev avgörande.

Ockupationen avslutades 1953, men Okinawa utgjorde ett undantag, det kvarstod under amerikansk överhöghet till 1972. Det innebar också att prefekturen bar den tyngsta bördan av amerikanska militärbaser och således hade den största närvaron av afro-amerikaner. På huvudön är det därför inte ovanligt att stöta på haafu som har en afro-amerikansk far och en japansk moder. Japan har numera minst lika god standard som USA och soldater, även efter de lämnar det militära har tillgång till baserna och deras amerikanska faciliteter. Betydligt fler väljer därför att stanna på Okinawa då det ger dem möjligheten att avnjuta tre olika kulturer, den amerikanska (på någon bas), den japanska och den okinawianska.

En som vet hur det är att växa upp som barn av den kombinationen är Miyamoto Ariana Mamiko från Sasebo, en amerikansk flottbas på Kyushu, där hon föddes 1994. 2015 valdes hon till Miss Nagasaki och därefter Miss Universum Japan och fick representera Japan i Miss Universum tävlingen i Las Vegas. Detta resulterade i stort rabalder på sociala medier i Japan. Många menade att hon inte kunde göra Japan rättvisa eftersom hon inte var en ”ren” japanska. Och därmed kommer vi osökt in på frågan om diskriminering gentemot svarta i Japan. För den förekommer, men inte av slaget att de skulle vara underlägsna individer, utan just om de skall representera Japan i officiella sammanhang. Ett bra exempel är Jerome Charles White Jr., i Japan mer känd som Jero. Hans mormor var japanska, modern halv-japanska och afro-amerikanska, medan fadern var afro-amerikansk och även om han växt upp i Pittsburg hade han ett starkt intresse för japansk kultur och dess språk. Mormodern lärde honom sjunga enka (演歌) en musikgenre som är oerhört populär bland äldre japanska kvinnor.

Sedan Misora Hibari gick bort 1989 har genren våndats i sina dödsryckningar. Jero som uppträder i hip-hop mundering, normen är kimono både för män och kvinnor, var en frisk fläkt och japanskorna älskar honom. I detta fall representerar en afro-amerikan, med visst japanskt påbrå, således traditionell japansk kultur som befinner sig i svårigheter. Som har ett stort behov av att finna en ny röst och intresse hos yngre generationer. Jero var helt enkelt genrens Holden Caulfield eller om man så vill, räddaren i nöden. Eftersom han inte representerat Japan utåt har han också undsluppit kommentarer om ”renhet” och ”äkthet”. Detta är en mycket tydlig illustration av dikotomin mellan uchi (内) och soto (外), det inre som man själv tillhör och det yttre eller andra. Svarta, likväl som vita, är i Japan gaijin (外人) lägg märke till att även om det betyder utlänning så finns det dolda aspirationer i teckenvalet på ”utböling”, eller med andra ord alla som inte är japaner är per definition de andra, de som inte tillhör. Således diskriminerar de inte utifrån relativa statusvärderingar visavi dem själva, utan istället utifrån att andra helt enkelt är annorlunda. Ur det perspektivet har det således inte heller varit någon skillnad mellan att vara vit och svart i Japan, för deras del faller man helt enkelt in under kategorin avvikande.

Men i mitten på 90-talet hände något. Plötsligt blev västafrikaner, huvudsakligen nigerianer, ett allt vanligare inslag i Tokyos stadsbild. De sökte sig till Japan för att studera eftersom ett studentvisum berättigade dem att arbeta halvtid, eller 20 tim/vecka. I realiteten är det svårt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden, men samtidigt kan de använda det som utvisningsskäl för individer som är icke-önskvärda då arbetsgivaren inte riskerar påföljd. Polisen gjorde en serie jätterazzior mot koreanska och kinesiska kriminella 2002 och det lämnade ett vakuum på marknaden som nigerianerna var snabba att fylla. Plötsligt syntes de nattetid i Kabukicho, Shinjukus ökända nattkvarter, och Roppongi, utlänningarnas favoritnöje. Där delade de ut flygblad, försökte locka in kunder till sina barer och körde en del klassiska ”bait n’ switch” genom att locka med något de inte erbjöd. De flesta kommer från Igbo folket och är således storväxta, inte minst i Japan. Till och med polisen drar sig för att gå in i handgemäng med dem så de ofta tvingas ta till vad som av domstolarna kan uppfattas som övervåld.

Men trots den allmänt sett negativa bilden japanerna har av nigerianer finns det förvånansvärt många succéhistorier. Bobby Ologun är en tarento som förekommer flitigt på tv och numera leder ett eget program. I fotbollsligan finns det inte mindre än fem spelare av nigerianskt påbrå. Likaså finns det sportsmän inom friidrott, basketboll och baseboll. Intuitivt kan detta initialt uppfattas som positiva symboler för fungerande integration, det kan vara naturligt att som svensk dra paralleller till Martin Dahlin, John Lundvik, Kayo Shekoni eller Henrik ”Henke” Larsson och utgå från att japanernas reaktioner är likartat positiva och stöttande för deras framgångar. Men som de nämnda personerna säkert kan vittna om är det en blandad kompott. Inte minst har Osaka Naomi fått känna av att bli ”whitewashed” a sin sponsor Nissin eftersom de föredrar att visa upp henne som en betydligt mer ljushyad tecknad figur. För Japans del tillkommer också den fysiska dimensionen, de svartas framgång blir en påminnelse om japanernas fysiska tillkortakommanden. Detta märks inte minst på sociala medier där termen kuronbo, det närmsta japanskan kan komma till ”nigger”, dyker upp i vart fjärde, femte inlägg. Nu skall självfallet inte sociala medier uppfattas som att det avspeglar samhällets generella attityder, anonymiteten ger större utlopp för de som är ovilliga att anpassa sig till en politiskt korrekt retorik. Och även om Japan i jämförelse med Sverige svårligen kan betraktas som politiskt korrekt, så finns det samma tendens att lägga band på sig i det offentliga samtalet. Månatligen tvingas någon politiker löpa gatlopp för att munnens motor kört på högvarv.

Även om de av afrikanskt påbrå ännu är en liten minoritet, ungefär i storlek med de från Nepal, i Japan är det en ständigt växande grupp. Bland unga är svart kultur, särskilt den inom musiken, hip-hop. rap, soul, reggae osv synnerligen populär. Ibland går de till överdrift i sin hyllning genom ”blackface” och liknande. Det bottnar i okunnighet om dess uttryck för att pressa ned den svarte mannen i USA, de gör det som ett homage och blir rejält förvånade när det slår bakut med negativa reaktioner. I dagens värld är media omedelbart tillgänglig runt hela världen, det som de själva ser som en hyllning uppfattas i andra länder som nedlåtande och rasistiskt. Häri ligger ett specifikt japanskt problem, deras kunskaper i engelska är så pass uselt att få bemödar sig om att följa annat än japanska medier, även på de sociala. Därmed isolerar de sig också från omgivningens reaktioner och det är först när de studsar tillbaka, på japanska, till dem som de inser problemet. Så snabbt som nyhetscyklerna numera rör sig innebär det också att de alltid är sist på bollen, och som bekant är det också de som förlorar matchen.

Därför blir det så viktigt när Yasuke, eller vad nu den slutliga titeln blir, ”Yasuke African Samurai” ligger förmodligen bra till, kommer upp på vita duken. Den kommer att sätta tonen för hur frågan om svartas situation i Japan kommer att diskuteras. Blir historieförfalskningen allt för påträngande så blir följden troligen att viktiga frågor sopas under tatamin allt för lätt med hänvisning till ”fake news” som det numera kallas. Det är bara att hoppas att filmbolaget, Lionsgate, tar in konsulter i både japansk medeltidshistoria och modern nutidssociologi så det blir någorlunda acceptabelt. Men Hollywood föredrar förmodligen att lägga pengarna på stunt co-ordinators. Personligen såg bloggen gärna sin polare Kawahara Sabu i rollen som Oda Nobunaga, men att japanerna endast talar japanska, vilket onekligen var dagens sanning på 1500-talet, i filmen är sannolikt en utopisk dröm.

För den som vill lära sig mer om erfarenheterna av att vara svart i Japan finns en YouTube kanal som heter The Black Experience Japan som har den utmärkta fördelen att den inte enbart fokuserar på den afro-amerikanska erfarenheten – något som är vanligt på kanalerna med denna sortens innehåll – utan är mer inkluderande och delar med sig av afrikanska, jamaicanska och exempelvis brasilianska erfarenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.