Den japanska dansens historia

Arkeologer har upptäckt stenar som sannolikt har använts av stenåldersmänniskor för att skapa musik. Med musiken kom rytmen och vi har som bekant svårt att sitta stilla till den. Dansen användes från början för att glädja och hylla gudarna, antagligen för att det var vad som skedde med människorna. En antroposofisk gudsuppfattning var ingen nyhet som skapades av kristendomen. Utvecklingen i Japan har varit snarlik även om det ännu inte upptäckts vad man tror kan ha varit musikinstrument hos de tidiga jomon människorna. Den japanska dansen betecknas numera Nihon buyo (日本舞踊), en gång i tiden var det naturligtvis endast buyo som är sammansatt av två tecken som bägge betyder dans. Det första (舞) är mai som syftar på dans i en cirkulär rörelse. Det andra (踊) är odori som syftar på dans i hoppande rörelser. Den förra var ursprungligen individuell och framtagen för konstnärligt framförande. Den senare var kollektiv och ett uttryck för deltagande. I den här artikeln skärskådar vi hur dessa former fusionerades till att bli den stilistiskt koreograferade japanska dansen vi känner igen från Noh teatern och kabuki.

Kabukis historia

I ett tidigare inlägg presenterades Izumo no Okuni, grundaren av kabuki som teaterkonst. Fyrahundra år senare är det fortfarande en populär, om än något mera elitistisk, konstform i Japan. Den är också lika representativ för japansk kultur som exempelvis Shakespeare för brittisk litteratur, Puccini för italiensk musik eller Le Corbusier är för schweizisk arkitektur. Den har utvecklats från att framföras på flodbanken längs Kamo floden som rinner igenom Kyoto till att de främsta skådespelarna i genren utnämns till ”levande kulturskatter” med garanterad livslön från japanska staten. 2008 erkändes teaterformen av UNESCO som kulturellt världsarv. Häng med på en kulturhistorisk resa.

Kan Japan bli permanent medlem av FN:s säkerhetsråd?

Sverige sitter för närvarande med i FN:s säkerhetsråd. Det gör vi med ungefär 20 års mellanrum. Någon av de nordiska staterna är emellertid väldigt ofta med, det går sällan mer än några enstaka perioder utan att någon av de nordiska länderna har en plats bland de icke permanenta länderna. Säkerligen föreligger inget dokumenterat avtal länderna emellan, förståelsen är så självklar att det helt enkelt inte behövs. Nästa nordiska land som kommer att ta plats blir sannolikt Finland – om inte Island tillåts ett inträde – och det kommer att ske någon gång mellan 2025 och 2028. Det europeiska land som oftast sitter med är Tyskland. Bland de asiatiska länderna är det Japan och Indien som oftast har en plats runt det cirkulära bordet.

Ricky Gervais fungerar inte i Japan, men det är inte hans fel

Bloggen har i tidigare inlägg försökt förklara skillnaderna mellan humor i Japan och den vi har i den judeo-kristna västvärlden. Ricky Gervais har turnerat världen runt med sin ståupp show Humanity som släppts på Netflix. Gervais som skapat succéer som The Office, Extras och Derek är allmänt erkänd som en tänkande komiker, skämten är sällan ytliga utan han ger sig gärna i kast med existentiella frågor och är helt orädd när det gäller kontroverser. Hans form för humor går inte hem i Japan och detta inlägg skall försöka förklara varför. En förklaring som inte har ett skvatt med språkförbistringen att göra.

Göra karriär som underhållningsartist i Japan

Den japanska underhållningsvärlden liknar ingen annan, men så har den också sina rötter i kabuki och geisha underhållning. Bloggen har tidigare beskrivit hur japanska underhållare är världskändisar i Japan, japanerna är fullt övertygade om att de är lika kända utanför Japan, men det omvända förhållandet råder också. Big in Japan är en fras som beskriver många artister som lyckas stort i Japan men sällan några andra ställen, ofta till stor frustration för dem själva. Det förvånar säkert många att Bon Jovi och Queen slog igenom stort i Japan långt innan resten av världen tog dem till sig.