Läkekonstens synkretism i Japan

Österländsk medicin har av den västerländska läkekonsten oftast betraktats över axeln. Anledningen är enkel, språkförbistringen medförde att man inte förstod sig på den och därmed automatiskt ansåg den underlägsen. Det innebar också att man inte förstod att den vilade på flera tusen års empirisk historia. Medicinerna och behandlingsmetoderna var beprövade, de som inte fungerade hade övergetts, olika behandlingsskolor jämfördes, nya metoder utvecklades kontinuerligt. Sedan några decennier tillbaka går det att skymta en viss förändring i inställningen. Unga, nyutexaminerade medicinare söker sig gärna ett studieår i Japan eller Kina för att lära sig mer om akupunktur, moxtibustion eller örtmedicin. Redan idag förekommer det anestesi med hjälp av akupunktur istället för läkemedel. Japan var redan tidigt öppet för västerländskt medicinskt inflytande och det medförde att deras medicinska synkretism förenade det bästa av både den västerländska och kinesiska traditionen.

Nagano prefektur

Nagano prefektur är naturligtvis mest känd som platsen för vinterolympiaden 1998. För välbärgade Tokyobor är det platsen dit de flyr för att undkomma heta och fuktiga somrar, ungefär som Österlen eller Falsterbo för stockholmare. Det är en av ett fåtal prefekturer utan egen kustlinje, i gengäld är det en av Japans bergigaste prefekturer, insprängd i de japanska alperna är det också en av de mest nederbördsrikaste, särskilt på vintern då snön väller ner. Det bär därför också namnet Yukiguni (雪国) efter Kawabata Yasunaris eponyma roman, som betyder just Snörike. Kombinationen berg och rikliga snöfall innebär naturligtvis också att det är en populär plats för vintersport. Platser som Karuizawa, Hakuba, Ryuo, Madarao och Nozawa är kända bland seriösa skidåkare även utanför Japan.

Tokugawa Ieyasu främst bland förstlingar

Samtliga shoguner i Tokugawa dynastin har presenterats i ett alldeles eget inlägg, utom grundaren Tokugawa Ieyasu, förrän nu. Men han förekommer i ett stort antal artiklar här på bloggen, han omnämns i åtminstone vart sjätte inlägg. Men ibland mer i förbiseende, en bisats till något annat resonemang. Det kan således vara hög tid att presentera honom i en mera komplett beskrivning. Att inte veta vem Ieyasu var är som att inte veta vem Gustaf Wasa var, eller George Washington eller rent av Winston Churchill. För likt Wasa var han urfadern i den främsta av dynastier, och som Washington enade han nationen och etablerade ett bestående styre och precis som Churchill var han en vältalare som var rätt man för rätt tid. Än idag tar japaner hans namn i sin mun med vördnad och när en av dagens politiker visar sig otillräcklig blir kommentaren ofta ”han var ingen Ieyasu, inte”.

Rökelsens historia i Japan

I Japan vet man direkt när man befinner sig i närheten av ett buddist tempel, doften av rökelse tränger igenom det mesta. Ursprungligen betecknades det som kunko (薫香) vars egentliga betydelse är ”väldoft” och som beskrivning får det betraktas som adekvat. Företeelsen kom till Japan med koreanska buddistmunkar på 500-talet, innan det fanns skriftliga källor i Japan, men koreanerna kan berätta om ett flertal munkar som hade rökelse med sig i bagaget när de for över Tsushimasundet. Buddismen mottogs med viss skepsis men deras rökelse fascinerade. Senare anteckningar visar att man hade lukttävlingar inom hovet som gick ut på att man genom doften skulle analysera innehållet. Historiker antar att den traditionen sannolikt går tillbaka till 600-talet, kanske även slutet av 500-talet.

Japanernas homogena myt

Japanerna beskriver sig själva som tan’itsu minzoku (単一民族) ett ”enhetligt folk”, oftast översatt till en homogen nation. De anser sig vara unikt lika och väldigt avvikande från andra folkslag. I extremfallen slår det över i att andra folkslag inte är människor, de är barbarer. Uttrycket har lingvistikhistoriska rötter i kinesiskan där alla andra folkslag de kom i kontakt med var någon form av barbar, något som anammades av japanerna. De enda folkslag som bevärdigades med tecknet för människa (人) var kineser och koreaner. De buntades ihop som tojin (唐人) eller Tang människa, beroende på att det var under Tang dynastin som de första kontakterna med fastlandet etablerades. Men vid den här tiden såg sig inte japanerna som nationsmedborgare, de refererade till sig själva utifrån geografisk belägenhet. Tamura no mono (田村の者) var någon som bodde i byn vid risfälten, Yamamura no mono (山村の者) däremot kom från bergsbyn och Kawamura no mono (川村の者) var bosatt i en by vid floden. Dessa benämningar blev så småningom deras efternamn. Stöter du på någon med liknande namn vet du att deras släkt härstammar från en sådan by. Lojaliteterna befann sig hos den egna byn ursprungligen, det var först framåt 1500-talet då provinserna växte sig starka och oberoende som de började identifiera med något större än den egna byn.