Tokugawas relationer med Kina

Enär Japan och Kina, var för sig, under inledningen av 1600-talet var fullt upptagna med interna angelägenheter, i kombination med att såren satt djupt i den kinesiska självbilden efter Hideyoshis härjningar på den koreanska halvön, gick de bilaterala relationerna i träde. När Tokugawa stabiliserat sin maktposition höll de rådslag inom shogunatet huruvida de skulle försöka återuppta diplomatiska förbindelser med Stora Ming, eller Daimei (大明) som de benämndes i Japan. Framgångarna mot de kinesiska härförarna i Korea medförde en omvärdering av kinesisk militär förmåga som tidigare hölls i högsta vördnad. Kulturellt ansåg de inte heller längre Kina lika överlägsna som de varit under T’ang dynastin. Trots detta insisterade Kina på tributrelationer för att upprätthålla chimären av en sinocentrisk värld. Reaktionerna på Ashikaga Yoshimitsus investitur som Kung av Japan mer än 200 år tidigare hade tydligt visat på att japansk självständighet och värdighet stod i så hög kurs att allt annat än en relation byggd på jämlikhet varit en omöjlighet.

Stilmedvetna Edobor

Som bekant var Edo världens första miljonstad redan under tidigt 1700-tal, mer än 100 år innan Europa urbaniserades. Ville man synas i mängden krävdes det drastiska åtgärder, det krävdes bjärtare färger på en kimono för att sticka ut i mängden, mer avancerade obi knutar än grannen och elegantare hårkammar och klämmor än de prostituerade i Yoshiwara. Något alla inte hade råd med och då krävdes det andra lösningar. Ett exempel på en sådan lösning kallar de shiri hashori (尻端折り) som ordagrant betyder ”kantuppvikt i rumpan”. De tog helt enkelt underdelen av en kimono och vek upp fållen bakom benen, upp i skrevet och fäste kanterna under sin obi. Det skapade illusionen av att de gick omkring i kortbyxor. Från början handlade det mest om att undvika gatans damm på den nedre delen av sin kimono, men över tid utvecklades olika slags vikningar, influerade av origami skapade de kreativa kreationer. Detta var dessutom vid en tid då det ansågs osedligt av kvinnor att visa fram huden, men att undvika damm på sina dyra kläder ansågs legitimt och därför skapades det allt mer exponerande vikningar bland de prostituerade när de gav sig ut på promenader utanför Yoshiwaras palissad.

Kinesisk oförmåga – japansk kris

Under slutet av 1700-talet blev europeiska fartyg större, kunde tryggt segla längre oceanresor och bära med sig större laster. Grunden för det brittiska imperiet lades under första hälften av 1800-talet när deras handelsarmada var världens största och efter att de förlorat kronjuvelerna i ett befrielsekrig, de amerikanska kolonierna, satte de blickarna österut. Först Indien och därefter Kina. Efter första opiumkriget slöt de ett fördrag med Qing dynastin om ett antal hamnar, Shanghai, Kanton (Guangzhou), Ningpo, Fuzhou och Amoy (Xiamen) öppnades upp för brittisk handel. De erhöll Hong Kong som sin permanenta bas i området.

Ii Naosuke – kortlivad diktator

Hade inte Hotta Masayoshi (堀田正義) varit en klåpare är det troligt att Ii Naosuke (井伊直弼) hade ägnat resten av sitt liv åt att försöka uppnå den perfekta théceremonin. Privat ansåg han att det stora flertalet av shoguns rådgivare i värsta fall var klåpare, i bästa fall tafatta och handlingsförlamade. Klanen Ii tillhörde den eminenta grupp av fudai (譜代) daimyo som kunde komma i fråga för de högsta ämbetena inom shogunatet, samtidigt var Hikone (彦根藩) domänen som de kontrollerade var liten, som störst hade den varit 350 000 koku och när Naosuke tillträdde som den 16:e domänherren värderades den endast till 300 000. Under olika shoguner hade de emellertid innehaft statustyngda poster, sex av nio förste ministrar har burit efternamnet Ii. Historikerna är delade i två läger i bedömningen av Ii Naosuke, de som skrev före 1945 var generellt kritiska och ansåg att hans öde var självförvållat. De som tar upp honom under efterkrigstiden har varit mer förstående inför de dilemman han ställdes inför.

Edo periodens ekonomi

Den vanligaste beskrivningen av Tokugawa shogunatets kollaps fokuserar på kommendör Matthew Perrys ankomst med sina ”svarta skepp” följt av européernas ankomst till Japan. En analys som allt mer betraktas som orientalisk, eller om man föredrar eurocentrisk. Det sammanhänger delvis med att västerländska forskare har lättare tillgång till primärkällor på de egna västerländska språken men också en traditionell historiesyn som sätter det egna jaget i centrum. Andra metoder och riklig tillgång till källmaterial på japanska visar att processen redan inletts och att västerlänningarnas ankomst möjligen var en katalysator, åtminstone ett välkommet inslag i den retoriska dramaturgin, snarare än kausalitetens originalkälla. En bättre – åtminstone mer heltäckande – bild av sammanbrottet får vi genom att följa utvecklingen under 11:e, 12:e och 13:e shogunerna; Ienari, Ieyoshi och Iesada. En period som täcker 70 år, från 1787 till 1858.