歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Meisho den nionde kvinnliga kejsaren

Efter att kejsare Shotoku (称徳天皇) avled 859 år tidigare hade ingen kvinna intagit kejsartronen. 1629 blev det dags för den sjunde kvinnan, men den nionde regerande, att inta Krysantemumtronen. Hon har gått till historien som kejsare Meisho (明正天皇) ett tronnamn som förärades henne av fadern, kejsare Go-Mizuno (後水尾天皇), i regentlängden är hon den 109:e kejsaren. Det som gör henne helt unik är att hon också var barnbarn till Tokugawa Hidetada, den andra shogun i Tokugawa dynastin, och därmed barnbarnsbarn till Tokugawa Ieyasu, första och enda gången som en shogunklan placerat en av sina egna på kejsartronen. En dröm som tidigt framfördes av hennes morfars far. Läs mer

Annonser


Lämna en kommentar

Philipp Franz von Siebolds tid i Japan

Två tyskar och en svensk kom till Nagasaki. Det låter som inledningen till en tredje rangens vits. Det är det inte. Istället handlar det om de tre européer som var de enda egentliga källorna till kunskap om Japan under Edo perioden. Den förste var tysken Engelbert Kaempfer som levde 1651 till 1716. Han var andra sonen till en präst i Lemgo som ligger i Nordrhein-Westfalen. Den som betydde mest för västs förståelse av Japan var den andre tysken, Philipp Franz von Siebold, han var också den siste av de tre som besökte Japan och kunde därför nyttja företrädarnas framsteg men också deras misstag och feltolkningar. Siebold föddes in i en släkt av läkare i Würzburg, nuvarande Bayern och följde familjetraditionerna genom att läsa medicin vid universitetet i Würzburg. Han var starkt influerad av Alexander von Humboldts böcker om Latinamerika och troligen påverkade de honom att söka sig ut i världen. Att det skulle bli just Japan var, som så ofta här i livet, ett antal slumpfaktorer som kom att samverka helt oberoende av varandra. Färdig med sin utbildning praktiserade han som läkare i Bayern, men längtan ut var stark. När han 25 år gammal fick en inbjudan från en släkting att få besöka honom i Amsterdam tvekade Siebold aldrig utan gav sig iväg så fort det var möjligt. Väl där började han diskutera sin längtan ut i världen och fick tipset att han kunde söka arbete som marinläkare. Det var alltid svårt att rekrytera folk till de öppna posterna och de längre seglatserna kunde bli försenade om de saknade läkare ombord. HOC hade slutat existera, det avvecklades den 31 december 1799, men som enda västland med förbindelser till Japan gick det Förenade Kungariket Holland in och tog över verksamheten i såväl Batavia som Nagasaki. Resultatet av förändringarna blev att de formellt var den holländska flottan som tillhandahöll fartygen som seglade på rutten, därav öppningen som marinläkare för Siebold. Han kom således att ingå i Hollands ostindiska armé som kirurg-major. Således var han den ende av de tre Dejima läkarna som befann sig på ön som militär, även om hans verksamhet de facto var vetenskapsmannens, han var också den ende som befann sig på den konstgjorda ön under två separata perioder. Första posteringen varade från 1823 – 1829, och den andra från 1858 – 1862, han kom således att totalt spendera tio år i Japan, Kaempfer spenderade två och Thunberg stod knappt ut lite mer än ett år. Läs mer


1 kommentar

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst. Läs mer


1 kommentar

Konsten att stänga av ett rike

I ett tidigare inlägg påvisade bloggen konsekvenserna av att Japan isolerade sig under lite mer än 200 år. I detta är tanken att närmare förklara processen som ledde till beslutet för avstängningen. Exakt när avstängningen sker tvistar de lärde om, några menar att det var 1635 när de stängde in portugiserna på den konstgjorda ön Dejima andra att 1639 är en bättre startpunkt eftersom det var då de förbjöd nanbansen (南蛮船), de ”södra barbar fartygen” som var deras samlingsnamn på portugisiska och spanska handelsfartyg, att angöra japansk hamn. Även så skulle det dröja till 1641 innan portugiserna helt deporterades. Vid denna tid användes aldrig begreppet sakoku (鎖国), det stängda eller slutna riket. Istället talades det om heiyo no minori (閉洋の御法) eller lagen om de låsta haven. I diskussionerna mellan Tokugawa Iemitsus rådgivare användes begreppet rojo (籠城) som är ”cernerad borg” enär de knappast förväntade sig att någon skulle försöka storma och invadera Japan. Läs mer


Lämna en kommentar

Japanska köksredskapens historia del 1

I tidigare inlägg har bloggen försökt förklara varför det japanska köket skiljer sig från sin asiatiska grannar. En konsekvens av det blir att utrustningen i köket också avviker. Det viktigaste instrumentet är hocho (包丁), den mångsidiga japanska kökskniven som husmor – för i Japan är det till 98 % eller mer kvinnorna som lagar maten i hemmet, och tvärtom på krogarna – skickligt använder till allt från att skala rättika eller äpplen, till att dissekera en kyckling eller skära upp feta tonfiskbitar till en donburi (丼) eller enbart en normal kvällsvard som i Japan ofta blir en katalog över det japanska köket med en elva, tolv mindre skålar med stor variation. All denna variation i maten, medför också att utbudet på dessa köksknivar var därefter. Under Edo perioden delades de in i två huvudgrupper, debabocho (出刃包丁) var de bredbladiga som primärt användes till att skära upp olika fiskar, och yanagibabocho (柳刃包丁) en smalbladig som användes för grönsaker, frukt och sashimi. Under Meiji perioden tillkom en ny sort, nikugiribocho (肉切り包丁) för att skära kött. Läs mer