歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Kvinnorna under Edo perioden

Historien är överklassens historia, påstås det. Och aldrig, frestas man tillägga, är det mera sant än när vi studerar kvinnornas historia. Det var daimyo och hans klan som höll sig med krönikörer, en del kuge (公家), hovaristokratin, skrev ingående dagböcker precis som hatamoto (旗本) och vissa gokenin (御家人). Alla högt uppsatta i Tokugawas Japan. Inom denna snäva krets förekom det också ett antal kvinnor som var läs och skrivkunniga, en del av dem bemödade sig om att sätta sina tankar på pränt. Mycket av detta har gått förlorat, men en del har bestått. Tillräckligt mycket för att vi åtminstone kan få en inblick i hur livet fortskred för kvinnorna i de övre skikten. Ett smakprov på hur de kände och tänkte och ibland en kort kritisk viskning. Läs mer


Lämna en kommentar

De japanska lyktornas historia

På engelska används begreppet The Dark Ages om medeltiden och begreppet är både konkret, det fanns inte mycket ljus att tillgå i bostäderna, men också metaforiskt, perioden ansågs dystopisk, dominerad av katolicismens krav på absolut lydnad med böldpestens gastkramande förödelse och analfabetismens utbredelse som höll folk fjättrade i pigornas och drängarnas tjänstelängor. Även i Japan förväntades blind lydnad av de lägre stående i samhället, men de slapp undan pesten och de hade nästan alla, oavsett samhällsställning tillgång till en andon (行燈) i någon form i bostaden. Det är hög tid att titta närmare på hur japanerna hanterat ljuset genom århundradena. Läs mer


3 kommentarer

Japans och Koreas komplicerade relation – del 3

På frågan vad en korean är, har de en tendens att definiera sig själva i negativa termer. De är inte kineser och inte japaner utan en specifik homogen ras som avviker från andra i östra Asien. Därav följer att deras intresse för storskaliga DNA undersökningar är minst sagt ljumt, risken finns att de inte är fullt så homogena som de själva tror. Ingenstans är det här mer påtaglig än i dagens Nordkorea. Isoleringen bygger på att de rena och oförstörda inte får utblandas. Det har där även gått så långt att de kidnappat japanskor för att skaffa fram umgänge för medlemmar i Röda Armén som sökt asyl där, eftersom de inte vill blanda gamla ärkefienden Japans DNA med den inhemska. Lingvistiskt finns det ett band mellan japanska och koreanska, men det är inte lika starkt som mellan de skandinaviska språken, snarare som danska är relaterat till isländska. Problemet för koreanerna med den negativa definitionen är att den blir svår att fylla med konkret innehåll. Läs mer


1 kommentar

Japans internationellt mest kända person

Längst ut i Tokyos nordöstra hörn ligger en stadsdel som heter Katsushika-ku, få turister söker sig dit. Det ligger väl avsides och erbjuder få turistattraktioner. Men den var grogrund för en av de absolut mest berömda japaner som har trampat denna jord. När han föddes kallades han Kawamura Tokitaro av sina föräldrar. Den som kan räkna ut vem bloggen syftar på skall bjudas på lyxsushi i Tokyo (resekostnaderna står man själv för). Ytterligare en ledtråd är att han länge gick under namnet Nakajima Yaemon. Inte särskilt mycket hjälp? Han föddes sannolikt den 31 oktober 1760. Nu är det säkert en och annan läsare som kan lista ut det. Åtminstone den som doktorerat i konsthistoria vet vem bloggen åsyftar. Dagens blogg skall nämligen handla om Katsushika… Läs mer


Lämna en kommentar

Maeda klanens herrgård i Edo

Under sankin kotai systemet (参勤交代制) var varje provinsfurste, daimyo, skyldig att upprätthålla ett yashiki (屋敷) som ofta översätts till herrgård då det innehöll huvudbyggnad, mangårdsbyggnad, stallar, tjänstebostäder m.m. När shogunatet kollapsade övergav de sina bopålar och återvände till hemprovinserna. De flesta plundrades, några omvandlades så småningom till ambassader för länderna som etablerade relationer med Japan. Åter andra byggdes om till ministerier som uppstod i kölvattnet av den pågående moderniseringen. Under den snabba omvandlingen var det ingen som stannade upp och påpekade att en historieförstörelse pågick och att de kanske behövde dokumentera byggnaderna och vad som pågått där i över 200 år. De sista kvarvarande resterna förstördes i den stora Kantojordbävningen 1923 och fanns det kvar något så var förstörelsen komplett i Operation Meetinghouse, brandbombningarna den 9 – 10 mars 1945 som dödade 100 000 Tokyobor och gjorde en miljon människor hemlösa. Därmed fanns det inte minsta spår av dem. Men 1975 ändrades allt. Läs mer