Enär Japan och Kina, var för sig, under inledningen av 1600-talet var fullt upptagna med interna angelägenheter, i kombination med att såren satt djupt i den kinesiska självbilden efter Hideyoshis härjningar på den koreanska halvön, gick de bilaterala relationerna i träde. När Tokugawa stabiliserat sin maktposition höll de rådslag inom shogunatet huruvida de skulle försöka återuppta diplomatiska förbindelser med Stora Ming, eller Daimei (大明) som de benämndes i Japan. Framgångarna mot de kinesiska härförarna i Korea medförde en omvärdering av kinesisk militär förmåga som tidigare hölls i högsta vördnad. Kulturellt ansåg de inte heller längre Kina lika överlägsna som de varit under T’ang dynastin. Trots detta insisterade Kina på tributrelationer för att upprätthålla chimären av en sinocentrisk värld. Reaktionerna på Ashikaga Yoshimitsus investitur som Kung av Japan mer än 200 år tidigare hade tydligt visat på att japansk självständighet och värdighet stod i så hög kurs att allt annat än en relation byggd på jämlikhet varit en omöjlighet.
Därför beslöt de att inte skicka en formell ambassad till Chongzhen kejsaren (崇禎帝, av japanerna kallad Sutei) utan att tills vidare låta relationerna ske på formell basis. Via Satsuma och deras kolonisering av Ryukyu hade de tillgång till den viktigaste produkten de ville ha från Kina, nämligen deras siden. Portugiserna på norra Kyushu levererade också kinesiskt siden via sin handelsstation i Macao. Ett avbrott i de diplomatiska förbindelserna, själva förutsättningen för tributhandeln, medförde sålunda inga kommersiella konsekvenser. De tillät också privathandel i Nagasaki där ett stort antal kinesiska djonker lade till årligen, men dessa förbjöds uttryckligen att medföra officiella kinesiska representanter, något de troligen ändå inte var intresserade av med tanke på Mings ”havsförbud” (海禁) som tydligt gav uttryck för att all privat handel över havet var förbjudet. Utifrån kinesisk lagstiftning var handelsmännen att betrakta som pirater.
Det passade Tokugawa utmärkt, precis som holländarna fick kineserna i Nagasaki uppdraget att årligen till Edo inlämna en fusetsugaki (風説書) eller rapport om tillståndet i Kina, till skillnad från holländarna slapp de inställa sig i Edo för att överlämna den personligen utan den gick via Nagasaki bugyo (長崎奉行), Nagasaki kommissarierna. Ekonomiskt var det en lättnad för dem då de slapp göra i ordning tribut och entourage, men samtidigt var det sannolikt också så att de helt enkelt inte ansågs tillräckligt exotiska och saknade holländarnas underhållningsvärde för shogun och hans 
damer som tilläts närvara vid audienserna. Relationen var således inte endast informell, den var även indirekt.
Enär shogunatet förbjöd utövandet av kristendom och användandet av kristna symboler tolkas de i väst som intoleranta, men de tillät ett flertal olika kinesiska buddistiska skolor att etablera tempel i och runt Nagasaki så att sjömännen kunde uppsöka ett tempel som ”kände som hemma”, en återkommande anteckning i kinesiska dagböcker från Nagasaki. Det fanns också de som hoppade av sjömanslivet, slog sig ned i Nagasaki och öppnade butiker eller krogar. Följaktligen blev Nagasaki den plats i Japan som hade det mest internationella köket, ett stort antal av de kinesiska regionernas kök, tillsammans med vietnamesiskt och även indiskt fanns representerat. Bland de gåvor som skickades av kommissarierna till Edo fanns det ofta med några internationella rätter som kunde klara den månadslånga resan.
I västliga historieböcker är han känd som Koxinga och för att han kastade ut holländarna från Taiwan. När det stod klart att Ming hade svårt att försvara sig mot Qing vände han sig till Tokugawa och föreslog en gemensam kampanj mot manchurerna. Shogunatet måste ha lockats av tanken, via Tsushima förhörde de sig hur Korea ställde sig till en sådan idé, under mer än 1 000 år hade de haft problem med gränsdragningen i norr, var det inte manchurer så var de mongoler, jurcher eller rent av Han-kineser som trilskades längs Yalufloden. Tanken i Edo var att de troligen inte var svårövertalade och viljan att dra in dem i en större allians antyder att förslaget togs på allvar inom shogunatet. Men innan de fick svar från koreanerna hade Koxinga svängt och i stället ingått allians med Qing gentemot Ming. Därmed föll hela idéen. Men den visar också att Hideyoshis tankar på en mer dominerande roll för Japan i östa Asien fortfarande utövade sin lockelse på dem.
Även Ming hörde av sig och begärde Tokugawas hjälp, men det var något oklart vem avsändaren var. Förbudet mot officiella kontakter gjorde att Beijing troligen valde att överlämna budskapet genom privata händer, men inte heller med kejsaren officiella stämplar. Exakt hur shogunatet resonerade vet vi inte exakt, men daimyo som medverkade i råden har nedtecknat att de såg föraktfullt på försöket. Ming hade bryskt avfärdat kontakter med Japan och även placerat ut fartyg för att blockera japanska skepp att söka hamn i Kina. När de nu behövde hjälp ”var det så dags” och ”behandlas vi som hundar skall de behandlas som råttor” är några anteckningar som återfunnit i dagböckerna. Sannolikt en inställning som delats av shogunatet. En omedelbar följd av de interna kinesiska oroligheterna var att antalet kinesiska fartyg till Nagasaki sjönk drastiskt. Det gav holländarna en möjlighet att stärka sina aktier och bidrog förmodligen till att handeln aldrig avslutades av japanerna även när de dåligt hade råd med den eftersom de holländska fartygen kunde medföra kinesiska produkter när de kinesiska fartygen löpte risken att kapas av motståndarsidan.
Enär Qing var manchurer från norra Kina var Yi dynastin i Korea extra uppmärksamma på utvecklingen vid landets norra gräns. Byttes posteringarna ut snabbare än normalt, placerades det ut fler soldater, var de välnärda? Detta var uppgifter som togs på största allvar och varje gång en ny shogun trädde till i Edo skickade de gratulationsambassader och i dessa ingick koreanska experter som nogsamt följde utvecklingen i Kina. Det gav shogunatet möjlighet att kontrollera uppgifterna i rapporterna från Nagasaki, men de fick också mer detaljerade militära uppgifter än sjömännen kunde förse dem med. Bilden som växer fram i Edo är att Qing inte utövar samma strama kontroll som Ming gjorde och att Kina militärt befann sig långt borta från storhetstiden under T’ang. Efter Hideyoshis framfart på den koreanska halvön och koreanernas vilja att snabbt åter normalisera förbindelserna medförde att de inte heller såg Korea som ett hot mot deras egen säkerhet. Det faktum att So på Tsushima inte fick skicka sina ambassader till hovet, utan var tvungen att stanna i Pusan togs som tecken på att koreanerna fortsatt fruktade nya japanska invasionsförsök. I praktiken kom Korea att utgöra en säkerhetsbuffert mellan Tokugawas Japan och Qings Kina. Så länge Yi kunde hålla Qing stångna i norr behövde de inte heller frukta en ny japansk invasion i syd. Det utvecklades ett slags status quo på den koreanska halvön som verkar ha passat de bägge makterna förträffligt. Qing fick leva kvar i tron att östra Asien fortfarande var en sinocentrisk domän, medan Tokugawa uppfattade regionen som bestående av två maktcentra där frånvaron av officiella kontakter med Beijing var en markering av oberoende och självständighet.
På ett område försvårade frånvaron av diplomatiska relationer; nämligen repatriering av akterseglade japaner. I västlig historieskrivning har sakoku (鎖国) dekreten, Japans isolationistiska politik, en tendens att definieras i absoluta termer. Ett vanligt påstående är att det var ”förbjudet mot dödsstraff att lämna Japan”. Det var det inte, däremot var det förbjudet att ta hyra hos holländarna eller andra oceangående fartyg. Fiskerinäringen var viktig både ekonomiskt och näringsmässigt, så fartyg lämnade regelbundet japanska hamnar för att återkomma med sina fångster. Likaså gick det fartyg över till Korea, Taiwan och bort till Vietnam och Thailand för handelsutbyte. Alla dessa fartyg kunde fastna i stormar och tvingas uppsöka nödhamnar varhelst de stod att finna. När de plockades upp av spanjorer eller portugiser användes deras repatriering som försök att återöppna handelsförbindelser. Dessa repatrierade sjömän, vars enda skuld var deras oförmåga att förutse tyfoner eller andra stormar kunde halshuggas framför ögonen på fartygens kaptener. Signalen var entydig, det är ingen mening att försöka utnyttja dessa snedseglare för att inleda handelsförhandlingar. Enär den västerländska historieskrivningen förlitar sig på källmaterial på deras egna språk har dessa narrativ också blivit dominerande.
Tittar vi i stället i kinesiska källor upptäcker vi att det genomfördes repatrieringsuppdrag åtminstone 60 gånger, med sammanlagt mer än 900 sjömän under tiden Tokugawas ättlingar satt i Edo borg. Det motsvarar ungefär ett fartyg vart fjärde år med en besättning motsvarande 15 personer, och då har vi ingen bra kunskap om alla de fartyg som helt enkelt förliste och där besättningen var förlorad för alltid. Storleken på besättningarna antyder att det måste röra sig om kustnära fartyg och frekvensen att trafiken var mer intensiv än begreppet isolationism antyder. Likaså skall det noteras att de skeppsbrutna japanerna återkom från hela den kinesiska kustlinjen, från Jilin (吉林) i norr nästan ned mot gränsen till Vietnam, de har sålunda seglat i väg från andra hamnar än endast de på Kyushu 
som historiskt hanterat handel och utbyte med Kina. De som fallit offer i norr repatrierades med koreansk hjälp, medan de i söder hanterades direkt av kineserna. Till skillnad från europeiska fartyg som repatrierade skeppsbrutna japaner utnyttjade kineserna inte tillfället att försöka upprätta fasta diplomatiska relationer.
Qing fortsatte Mings berömda utrikespolitiska kaikin (海禁, haijin) politik, troligen för att erfarenheterna från konfrontationerna med japanerna i Korea hade satt sina spår, men troligen främst för att tsarens expansion österut medförde att de inte gärna ville splittra sina resurser. Efter att Macclesfield anlänt i Kanton 1700 fick britterna ett semi-permanent fotfäste bredvid portugiserna i Kinahandeln, men Qing såg helst att de slapp dem. Trycket från ryssar vid gränsen i norr och snokande engelsmän i söder medförde att Qing sannolikt delade Tokugawas syn på relationerna, de fungerade bäst på det informella planet. När de senare fick kunskap om att japanerna i Nagasaki förmått hindra engelska fartyg att permanent angöra kaj, Phaeton incidenten var ett tillfälligt bakslag men de framställde det som en framgång eftersom fartyget lämnat Nagasaki efter bunkring men utan att bedriva handel, bidrog det troligtvis till att de intog en allt starkare anti-brittisk hållning.
Även om officiella representanter inte fick medfölja de kinesiska djonkerna anlände representanter för den kinesiska intelligentsian. Inget i kinesiska källor tyder på att de varit utsända av kejsare eller hov och då bör det ha skett på eget bevåg. En sådan var Yǐnyuán Lóngqí, på japanska känd som Ingen, vars insatser sannolikt räddade och stärkte Rinzai sektens ställning som dominerande inom Zen buddismen. En av konsekvenserna blev att fram till 1740 var samtliga abbotar på Manpuku-ji templet (万福寺) utsända kineser, därefter turades de om så varannan var japan och varannan kines. En annan var Chu Shun-sui som flydde undan manchurerna därför att han medverkat i Mings historieskrivningar, väl i Nagasaki träffade han på representanter från Mito och blev på den vägen delaktig i Tokugawa Mitsukunis historieprojekt. En annan anländande kines var Shen Nan-piin som var konstnär och instruerade japaner i konsten att återge fåglar och flora. Sammanlagt har det beräknats att ungefär 130 kinesiska konstnärer anlände till Nagasaki under Tokugawas styre.
En av de många åtgärder Tokugawa Yoshimune vidtog för att stärka Japan var att han öppnade upp för och stimulerade importen av kinesiska verk, först med restriktionen att de inte fick behandla kristendom, en regel som sedermera gradvis lättades. Han hade nämligen till sin förvåning funnit att det endast fanns tolv kinesiska verk i det shogunala biblioteket som behandlade vetenskapliga ämnen och de flesta var utdaterade. Redan första året efter importlättnaden ökade biblioteket sin samling med 462 nya verk.
Tokugawa hade officiella diplomatiska relationer med Holland som var reglerade och begränsade, med Korea som var rituella och delegerade till Tsushima domän och så de informella och mer privat betonade med Kina som kanske var den mest fruktbara av de tre pelarna i deras utrikes relationer. Även om fartygen var avgränsade till Nagasaki tillkom relationerna Satsuma hade genom kungariket Ryukyu. Även om perioden i såväl västliga som japanska historieböcker beskrivs som isolationistisk är det uppenbart att den termen egentligen primärt är applicerbar på relationen till den kristna världen.
歴史館 