Okinawas historia

2020-05-02 av rekishikan 28 kommentarer

Eftersom Okinawa skiljer sig från övriga Japan på väsentliga områden är ögruppen ett intressant jämförelseobjekt och en påminnelse om att japansk homogenitetsvurmande inte alltid stämmer överens med verkligheten. Prefekturen förekommer därför någorlunda regelbundet i bloggens rapportering om japanska förhållanden, men ett helhetsgrepp på dess historia saknas, även om ansatser gjorts. Situationen förvärras av att en stor del av Okinawas historiska dokumentation förstörts i samband med två invasioner. Den första 1609 när bushi (武士), krigare, från Satsuma på södra Kyushu anlände för att kolonisera kungariket Ryukyu. Den andra 1945 när USA skulle förbereda en invasion av Japan, innan atombomberna ändrade den historiska utvecklingen. Okinawa har således lärt sig, den hårda vägen, att stå under andras överhöghet och anpassa sig till deras krav och förväntningar. Men så har det inte alltid varit, de var också ett stolt och enhetligt kungadöme som skördade frukterna av sin kunskap att navigera haven och förmåga att korsa språk- och kulturgränser för att upprätthålla goda handelsförbindelser.

Äldsta tillgängliga skriftliga källa är Boken om Sui (隋書) som dateras till 607. Kejsare Yang skickade ett sändebud till Lyukyu (琉球) men då de inte kunde förstå varande återvände han med en fånge. En gissning är att tanken var att lära sig språket. Året efter skickades ett nytt sändebud, men det gick inte mycket bättre, istället för en krigsfånge fick han med sig lokala damasker. Dessa skulle visas upp för Ono no Imako, den kvinnliga kejsaren Suikos personliga sändebud, som kunde meddela att de ”användes av barbarerna från Yaku” (夷邪久國). Yang skall då ha beslutat att dessa barbarer borde underställa kinesisk överhöghet. Generalen Cheng Leng skickades över tillsammans med tolkar av Kunlung folket, men de uppstudsiga öborna insåg inte fördelen med att stå under kinesisk överhöghet, istället brände han några av deras tempel och återvände med ”tusen män och kvinnor” som krigsfångar. Ett problem med de tidiga kinesiska källorna är att allt söder om Kyushu, ner till Filippinerna benämnde de Lyukyu i de äldsta skrifterna, först senare skiljer de på Stora Lyukyu som är det vi känner som Ryukyu kedjan och Lilla Lyukyu som innefattar Taiwan och öar söderöver.

I Shoku Nihongi (続日本紀) som sammanställdes under slutet av 700-talet finns det infört under årtalet 698 att Fumi no Imiko skulle bege sig till Nanto (南島) som är de ”sydliga öarna”. Han rapporterade att ”män ifrån Tane-jima, Yaku-shima, Amami, Toku no shima med flera öar överlämnade lokala produkter för att visa sin högaktning, och från denna tid åtlydde Toku no shima kejserliga dekret”. Alla dessa är uteliggande öar mellan Kyushu och huvudön Okinawa. Det är således tveksamt huruvida han nådde ända dit. Och ifall han gjorde det om han i så fall inte avvisats, såsom kineserna, och helt enkelt valt att utelämna sådana fakta i sin rapport. För årtalet 714 nämns Kume och Shingaki och 720 anländer 232 personer till Nara med tribut. Första gången vi stöter på begreppet Okinawa är det som Ajinaha (阿児奈波) av den kinesiske munken Jianzhen (i Japan känd som Ganjin 鑑真) vars fartyg förliste där.

Innan det fanns skriftliga källor fanns det förstås myter som traderades oralt. Myterna som lever kvar på Okinawa har ett tydligt inslag av japansk influens. Exempelvis anses de tidigaste kungarna vara avkomma från Minamoto no Tametomo som levde under mitten av 1100-talet. Han förvisades till en ö i Sagamibukten och enligt Chuzan Seikan (中山世鑑) ”Spegel av mittgreven” som först utkom 1650 och skrevs av Sho Shoken (向象賢) som var av kungligt blod men tjänstgjorde som främste rådgivare, skall han på egen hand tagit sig därifrån ned till Okinawa. Vid denna tid stod kungariket under Satsumas överhöghet och det är således troligt att de önskade en historieskrivning som överensstämde med deras ”rätt” till kontroll över kungariket. Under alla omständigheter är det mer än 500 år mellan de påstådda händelserna och nedteckningen, så pass lång tid att det källkritiskt blir svårt att ta berättelserna på allt för stort allvar. Men vissa av inslagen stämmer överens med andra japanska källor, huruvida Sho valde att anpassa sina postulat till dessa går däremot inte att verifiera. Det för oss intressanta är att man i historieskrivningen försökte skapa uråldriga band till centrala Japan och att man då valde en äventyrare som stamfader till sina kungar.

Lingvistiskt ser vi också det japanska inflytandet. Det finns ett flertal Ryukyudialekter med påtagliga skillnader. Dels har de uteliggande öarna varit relativt isolerade, dialekterna på de södra öarna, Miyakojima, Yaejima och Yonaguni är svårförståeliga även för infödda Okinawabor, men även på huvudön finns det åtminstone tre kvarlevande distinkta dialekter, troligen har det funnit fler. Själva kallar de sin ö antingen Churashima, den ”vackra ön”, men mera vanligt Uchinaa ungefär ”vårt” och sitt språk för Uchinaaguchi, ett begrepp som har konkret japanskt inflytande. Lingvister tillför därför språket och de olika dialekterna till språkgruppen japonica, det enda språk utanför japanska som ingår. Frågan de ännu inte lyckats besvara är när och hur Ryukyudialekterna uppstod ur något slags proto-japanska. Det japanska inflytandet via medier har medfört att yngre Okinawabor har allt svårare att förstå sin egen dialekt, men det märks också en tendens att när de kommer upp i begynnande medelålder vill de lära mer om sina rötter, inklusive de språkliga. Det finns därför gott om studiecirklar i de olika dialekterna och för äldre Okinawabor är det en möjlighet att tradera traditioner, gamla myter och sagor.

Arkeologiska fynd pekar på att de länge levde en primitiv livsstil. Kustlinjen, särskilt från centrala delen och norrut, har gott om grottor på läsidan (den västra) så ön har erbjudit skydd och goda möjligheter att livnära sig på fiske. Jordmånen däremot är stenig, sandig och grund. Det har varit besvärligt för dem att odla nyttoväxter. Det stora antalet öar i kedjan har i sin tur säkerligen bidragit till deras reslust och det verkar som om de varit mer intresserade av utbyten än krig. Sönderslagna skallar är få och dateringen indikerar att det varit långt mellan dem, således att de snarare är utslag av bråk mellan handelsmän än grupper av anförda soldater. Metallföremål som återfunnits påminner om dem som återfinns längre söderut. Den enda metall som återfunnits på ön är antimon, den är dels giftig, dels för spröd att använda i vapen. En trolig förklaring till deras vilja, även långt senare i utvecklingen, att undvika konfrontationer och istället försöka hitta lösningar genom överläggningar. Men i takt med att de kunde segla längre bort och folk från Kina, kanske även Korea och Japan, kom förbi så kom de även i kontakt med blanka metallvapen.

Någon gång under 1200-talet, oklart när, dyker det upp lokala krigsherrar kända som anji (按司), ibland benämnd aji eller azu, beroende på dialekt. Okinawa inleder omvandlingen till strukturerade samhällen organiserade i byar som behöver försvaras mot inkräktare. Behovet av metaller ökar och Japan är närmaste granne med tillräckliga kunskaper i metallurgi. Den som lever kvar i myterna är Shunten som i Urasoe etablerar ett starkt styre, ruinerna av Urasoe gusuku
påminner fortfarande om denna storhetstid. Belägen högt uppe på en kulle ger den milsvid utsikt över landskapet och härifrån var det enkelt att kontrollera de västra delarna av centrala Okinawa. I senare historieskrivning framställs Shunten gärna som allenarådande kung över Okinawa, men en sådan beskrivning är i bästa fall tveksam, i sämsta en ren efterkonstruktion. Gusuku är termen för Okinawas borgar och det finns åtminstone 34 ruiner kvar. Dessa har byggts av olika anji och vid olika tidpunkter. Hade Urasoes anji varit enhällig kung över Okinawa är det svårt förstå varför han skulle tillåtit detta under en period då Okinawa saknade yttre fiender. Varken Kina eller Japan kunde vid den här tiden sammanställa tillräckligt starka flottor för ett invasionsförsök, det fanns kanske behov av fyra eller fem borgar för att skydda bukter där krigsfartyg kunde tänkas angöra och då blir det svårt förklara varför borgarna byggdes uppe på klipporna. En plats lämpligare för att angripa infanterister än flottister.

1314 tappade Tamagusuku (玉城) en avkomma av Shunten kontrollen över Urasoe – intressant nog heter Okinawas guvernör Tamaki, som skrivs 玉城, samma tecken – och nere vid Itoman deklarerade slottsherren Ozato sig för greve över Nanzan (南山) och något efter det gjorde borgherren på Nakijin gusuku (今帰仁城) detsamma över det han kallade Hokuzan (北山) uppe i Motobu. Därmed var Okinawa indelat i tre ”grevskap”, eller mer ordagrant bergsområden, det södra i Itoman, det norra i Nakijin och det mellersta, Chuzan (中山) centrerat runt Urasoe. Det som uppfattats som enhetligt var under 1300-talet tydligt tredelat. Historierna om striderna mellan Taira och Minamoto under Genpei kriget verkar ha spelat en inspirerande roll. Politiska ambitioner var nära förknippat med militär styrka. Den som var svagast var det norra grevskapet, borgen är förvisso stor, men ruinerna visar att byggnadskonsten var eftersatt, stenar var oslipade, murarna var inte höga. Men den låg högt uppe och omgivningen var bergig och besvärlig att ta sig igenom. Än idag talar övriga Okinawabor om området och invånarna där som yanbaru, ett ord som antyder att man är lite efterbliven, osofistikerad.

Under mitten av 1300-talet tar en man vid namn Satto kontrollen över Chuzan, oklart hur, men sannolikt har han utnyttjat fördelen med tre naturliga hamnar, Naha, Tomari och Urasoe till att etablera ett tributärt förhållande till Kina. Inför sin planerade invason av Japan från Korea hade Kublai Khan begärt att Lyukyu skulle ställa upp och bidra med flottstyrkor. Eftersom det inte längre var ett enat rike, och han verkar inte varit medveten om det, fick han, till sin stora irritation, avslag på sin begäran. Men det verkar som om Chuzan den vägen fick goda förbindelser till den nytillträdda Ming dynastin. Chuzan byggde oceangående fartyg och seglade både till Java och Malackahalvön för handelsutbyte. De fick därmed varor de hade glädje av i tributsystemet med Ming. Samtidigt var Japan, under Ashikaga shogunerna, indelat i två kejsarhov. De var allt för upptagna med egna interna problem för att ens fundera på att ha ambitioner som omfattade de ”sydliga öarna”. Därmed fick ledningen i Urasoe såväl tid som möjlighet att bygga upp ett välstånd som kunde användas till militär expansion. Inte minst eftersom tributförhållandet till Ming innebar att inte bara det kinesiska imperiet, men också de andra tributstaterna öppnades upp för handel.

1372 skrev på detta sätt för alltid in sig som en vattendelare i Okinawas historia, Okinawa skulle upprätthålla sitt tributförhållande till Kina i 500 år. Något som efter andra världskriget skulle orsaka diplomatiska problem för Japan då Kina sade sig ha legitima anspråk på Okinawa. Men det var också denna relation som skulle locka Japan att så småningom ha konkreta anspråk på det som under 1400-talet åter skulle bli det enade kungariket Ryukyu. Här bör också noteras att Kina lät Ceremonirådet, snarare än Kolonialrådet, hantera relationerna med Ryukyu. Ett bevis för deras status bland de ”barbariska riken” som Kina ansåg sig behöva ha relationer med. Chuzan skickade tribut ungefär vartannat år, en av deras värdefullaste tributgåvor var de okinawaianska hästarna som verkar ha varit mycket uppskattade hos Mings kavalleri.

Krigsherrarna i Hokuzan och Nanzan insåg att Chuzan började inta ett försprång och lade i en högre växel för att få samma tributförhållande till Ming dynastin. En period av intensiv konkurrens mellan de tre ”grevskapen” inleddes och de sökte sig allt längre söderut för att upprätta handelsförbindelser, ända bort till Annam, dagens Vietnam och Siam som numera heter Thailand. Försörjningen som tidigare varit problematisk blev gradvis rikligare och Chuzan insåg vikten av att lära sig behärska språken och kulturen i regionen. De anlade en liten stad 1392, döpt till Kume (久米) strax söder om Tomari, dit Ming skickade unga lovande studenter för att lära sig om Lyukyu men hovherrarna i Chuzan skickade också sina söner för att lära sig kinesiska, så småningom blev Kume en kosmopolitisk metropol där det samlades folk från hela regionen, inklusive de två andra grevskapen. Där japanerna slöt sig i sin homogenitet och betraktade alla utomstående som barbarer öppnade Okinawaborna sina hjärtan. De flesta unga män hade ett flertal utlandsresor med sig i bagaget när de bildade familj och det verkar också som om de delade med sig av sina fruar till långväga besökare, ifall nu inte kinesiska och andra sjöbusar skroderade i sina dagböcker. Huruvida det var baserat på att de själva erbjudits denna service under sina resor och därför återgäldade, eller något som de själva kommit på är väldigt oklart då väldigt lite av skrifterna från denna tid kvarstår.

Skrift kom sent till Okinawa, under 1200-talet anammade Chuzan hovet den japanska kana skriften, det skulle dröja närmare 200 år innan den kinesiska skriften kom att anses som ett uttryck för högre kulturell status. Den bistra sanningen är att inget av skriftspråken lämpar sig särskilt väl för någon av Ryukyudialekterna, men de kastar sig över dem med väldig energi och de börjar föra noggranna protokoll över ceremonier och konfucianska ritualer med sådan entusiasm att det även noterades i Mings anteckningar över förbindelserna. Det skrevs historiska uppteckningar, men de tillkom således flera århundraden efter de händelser som de uppger sig beskriva. Vissa delar går att vidimera via kinesiska, japanska och annat källmaterial, men det är oklart huruvida dessa egentligen har utgjort underlag för deras historieskrivning eller om det baseras helt på oral tradition. Konsekvensen är att Okinawa därmed tillsammans med Hokkaido har den yngsta historieskrivningen i Japan, men Okinawa som hade intensivare utrikesförbindelser än det kalla och otillgängliga norr åtminstone delvis kan spåras bättre i utländskt källmaterial.

Det är mycket tack vare sådant material vi har någorlunda god kännedom om utvecklingen under 1400-talet. Satto efterträddes av sin son Bunei men det tog tid innan Ming, som var upptagna av interna klanstrider, fick möjlighet att genomföra hans investitur. Under tiden hade en Hashi som var en av Buneis framträdande administratörer börjat ta allt större utrymme inom förvaltningen. Exakt varför Bunei inte reagerade på detta vet vi inget om. Vad vi vet är att Ming 1406 skickade sändebud till Okinawa för investituren. När de återvände till Kina dröjde det inte lång tid innan Hashis egna sändebud nådde Ming hovet och meddelade att Bunei avlidit och att hans far nu blivit kung av Chuzan. Kineserna lade sig inte i tributstaternas inre angelägenheter utan accepterade omedelbart den nya situationen. Hashi byggde ut Shuri palatset i enlighet med konfucianska principer och förlade sitt hov dit, i Mings anteckningar noterar vi att Chuzan ansågs vara ett ”mönster av anständighet”. Shuri fick status som huvudstad (idag är det en stadsdel i Naha, residensstaden) med paradgator och avståndsmarkörer. Ett rimligt antagande är således att de ”lärde”, eller yukatchu (良人) på uchinaaguchi, i Kume har stått bakom honom. Resultatet blev en period av sinifiering bland eliten på Okinawa, det kinesiska var tecken på modernitet och det blir tydligt när vi jämför tributlegationerna till Kina. Under denna tidsperiod finns det endast antecknat nio delegationer från Hokuzan, nitton från Nanzan, men hela femtiotvå skickades från Chuzan.

Diskrepansen mellan de tre grevskapen blev uppenbar och det uppstod frustration och upprorskänslor bland rådgivare och vasaller i norr och syd. Tre vasaller från norr sökte sig till Hashi och detta utnyttjade han snabbt genom att iscensätta en kampanj mot Motobu och Nakijin borg. Hashi utnämnde sin yngre bror till greve av Hokuzan 1422, därmed var norra och centrala Okinawa ånyo ett enat kungadöme. Sju år senare hamnade Nanzan i en arvstvist och Hashi var inte sen att utnyttja förvirringen och oklara ordervägar, han kuvade snabbt Ozato borg och hela Okinawa stod enat under en kung. Idag föregås bynamnen uppe i norr av Kunigami (国頭), ”rikets huvud”, de i mitten av Nakagami (中頭), ”mittens skalle” och Shimajiri (島尻), ”örumpan”. En kvarleva av den gamla indelningen. En annan kvarleva benämns moai (模合), eller muee på dialekten, och är ett slags ”ömsesidigt socialförsäkringssystem”, en nödvändighet på den karga ön med få naturliga tillgångar. Den som hade överskott på något bidrog med det och gruppen fördelade sedan ut det jämbördigt bland de behövande. Ett slags tidigt utslag av funktionssocialism. Detta fostrade en stark samhörighetskänsla bland befolkningen enligt en gammal devis om att fattigdom fördrages bäst när den är likvärdigt fördelad.

Med stor säkerhet fanns det lokala byledare som motsatte sig förändringarna, människan är ett vanedjur, men Hashi lyckades skapa förståelse för det nya styret genom att låta dem bli delaktiga i handeln med Kina och övriga asiatiska länder. Arkeologiska utgrävningar visar att husen ute i byarna blev större, stadigare och fick fönster. Välståndet från handeln fördelades i stället för att samlas på hög hos ett fåtal. En attityd som skulle genomsyra samhället. Ett dokument från 1425 visar att Kakinohana, Hashis sändebud till Siamriket Ayutthaya lyckades övertala kungen, då ett antal av den siamesiske kungens rådgivare försökte skaffa sig monopol på handeln med Okinawa, att åter tillåta handelsmännen från Okinawa fri tillgång till marknaderna så de kunde sälja sina varor till högstbjudande.

Kakinohanas förhandlingsskicklighet medförde att han blev Hashis favoritsändebud. När fadern avled tog han även formellt på sig ämbetet som kung över hela härligheten. Kakinohana skickades till Peking för att be om investitur, men under resans gång han två kinesiska kejsare avlida, Yung Lo och Hung Hsi. Det innebar att sändebudet skulle genomgå ett antal synnerligen komplicerade konfucianska ritualer, först framföra sorgen över den egna kungens frånfälle, därefter två olika kinesiska kejsare och gratulationer till den nytillträdde, för att avsluta med glädjebeskedet att Okinawa hade en ny kung och att de önskade få Ming hovets godkännande för honom (så att handelsförbindelserna kunde bestå). Tydligen lyckades han så väl att kineserna inte enbart gav honom investituren utan också försåg honom med ett nytt efternamn, Sho (尚) på japanska, Hsiang på kinesiska. Okinawa skulle nu få sin första Sho dynasti. Den nye regenten firade sitt tillträde genom att gjuta en ny bronsklocka som hängdes upp i Shuri palatset, där det graverades in; ”Fartyg är medlet att kommunicera med alla nationer”. Ett bättre uttryck för Okinawas beroende av utrikeshandel är svårt att finna. Skall en europeisk jämförelse göras ligger Hansastäder som Lübeck nära till hands.

Sho Hashi räknas således som den andre regenten i den första dynastin, den skulle inte vara i mer än 62 år. Hashis barnbarn Shi Shitatsu dog barnlös 41 år gammal, tronen gick då först till hans farbror Sho Kinpaku som överlämnade den till sin yngre bror Sho Taikyu. När han gick bort 1460 blev det hans son Sho Toku som tog över. Enligt den starkt konfucianskt influerade historieskrivningen skall hans dygder varit bristfälliga, detta är den normala beskrivningen av den sista regenten i en dynasti då himmelns mandat tas ifrån dem. Vad som verkligen skett är således mer oklart, men att det uppstått tvister inom hovet, troligen beroende på Tokus militära ambitioner att försöka erövra mindre uteliggande öar vars ekonomiska betydelse för Ryukyu varit obetydlig. Kostsamma expeditioner som inte genererade några betydande inkomster. Han avled 1469, under oklara omständigheter, inte mer än 28 år gammal. Därmed var också den första Sho dynastins saga slut med totalt sju kungar om Sho Hashis far, som endast var det nominellt, räknas in.

Den andra Sho dynastin startar 1470 med Sho En (尚圓) vars egentliga namn var Uchima Kanemaru, en fattig bondson som hade en naturtalang för administration och tog sig in i hovet hos Sho Taikyu och blev motsvarande finansminister. Men han kom på kant med Sho Toku när denne tog över, sannolikt då åldersskillnaden på 26 år gjorde det svårt att ta emot befallningar som han ansåg ogenomtänkta. När det stod klart för hovet att Sho Toku var olämplig som regent sökte de upp Kanemaru för att övertala honom att ta över tronen då han redan tidigt klargjort sin misstro mot den unge mannens regeringsförmåga. Den andra Sho dynastin innebär övergången till en institutionaliserad monarki, kungen blir mer statschef än regeringschef. Vid den här tiden kastas Japan in en serie inhemska strider som leder till ett inbördeskrig som varar mer än 100 år och bland historiker benämns sengkoku perioden (戦国時代). Det resulterar i att alla anspråk på öriket sätts åt sidan och det blir fritt fram på Okinawa att fokusera på relationen till Kina. 1400- och 1500-talet blir något av en guldålder för Ryukyu.

Hamnarna i Naha och Tomari byggs ut och fördjupas, växter som kan hantera den usla jordmånen, fukten och värmen tas med hem från resorna och utvecklas, ananas, sockerrör och goya, ofta benämnd bittermelon visar sig odlingsbara. Ris från Thailand är utmärkt för att brygga och destillera Awamori, stora mängder importeras och destillerier poppar upp överallt på öarna. Än idag är det Okinawas mest sålda produkt, såväl inom öriket som utanför. Grunden för det Okinawa vi känner idag läggs under 1400-talet, dagens värderingar, kökskultur, dryckesgemenskap, familjebildningar, livsstil och liknande grundläggs vid denna tid. Visst, awamori distribueras i lerkrus som dyrbara gåvor i dessa dagar och inte som standard, goya är tillgänglig betydligt större del av året nu än då och sockerrören går till annat än enbart sockertillverkning.

1609 var året då allt skulle ändras. Japan hade enats under Tokugawa och sedan Minamoto shogunatet hade provinsfursten i Satsuma haft titeln ”Herre över de tolv södra öarna”. Exakt vad det innebar har aldrig slagits fast i någon geografisk definition. Men Shuri tog kontrollen över Amami-Oshima, som är den största ögrupp i närheten av Kyushu, 1537 och utsträckte därmed sitt rike till direkt anslutning med Japan. Detta sågs inte med blida ögon i Kagoshima, Satsumas huvudstad, och från denna tid tog de begreppet ”tolv södra öar” mera ordagrant än tidigare. När freden lagt sig över Japan gjorde de en framstöt hos far och son Tokugawa om tillstånd att invadera Ryukyu. Tillståndet beviljades och invasionen beskrivs i denna artikel. Därmed blev Satsuma den enda provinsen i Japan med egen koloni.

Tributhandeln med Ming var Ryukyus stora tillgång, men då Toyotomi Hideyoshi försökt invadera Kina via Korea, var deras inställning till Japan påtagligt negativ. De ansåg att Japan försökte placera sig på samma upphöjda nivå som Kina, helt otänkbart med deras världssyn. För Satsuma var det därför av synnerlig vikt att Peking aldrig fick veta att Ryukyu nu stod under japansk överhöghet. Japanska kimono, språk, musikinstrument, danser, maträtter, saké m.m. förbjöds därför. Tributdelegationerna kunde därför fortsätta och hovet i Shuri utsattes konstant för påtryckningar om att utöka resorna, använda fler fartyg, komma upp med allehanda svepskäl för att avlägga visiter med handelsfartyg i släptåg. Räddningen för Ryukyu kan mycket väl vara att Ming föll och ersattes av Qing (清) 1633 som var från Manchuriet. Kinesättlingarna i Kume nekade att underställa sig den nya dynastin, exempelvis vägrade de att skaffa hårpiskor som var påbjudna av Qing. Det blev därför nödvändigt för Satsumas sändebud till Shuri att försöka hålla en låg profil i görligaste mån.

De uteliggande öarna hade hela tiden ansetts vara mer belastning än tillgång, förvisso var de navigeringstekniskt en tillgång när fartygen begav sig över till Kina, de kunde söka nödhamn vid behov och hade möjlighet att bunkra förnödenheter, men utöver detta var de mer belastning. Detta kom att ändras när Mote Agaara hamnade i en storm med ett kinesiskt fartyg som sökte nödhamn i Kina, han var en kunnig seglare från Miyakojima och reparerade skickligt skadorna på fartyget. Detta rapporterades till kejsaren som i sin tur skickade ett tack och gåvor till kungen i Shuri. Han belönade Mote med ett stycke land på Miyakojima. Därmed blev hans fru, Inaishi Tuuji så tacksam att hon vävde en kimono av en blandning av cannabis (hampa) och en nässelväxt som har det vetenskapliga namnet Boehmeria nivea som överlämnades till hovet. Den visade sig inte enbart vara sval utan även behaglig mot kroppen. Japanerna kallar detta tyg för jofu (上布) och tidigare hade det endast vävts i Joetsu, ungefär dagens Niigata, men då som ett varmt tyg för att hålla kylan ute. Inaishi visade att det gick att väva trådarna så att de istället svalkade bäraren. Än idag är det Miyakojimas största produkt till de japanska huvudöarna, medan den lokala heter Kiku no tsuyu och är en populär och billig Awamori.

För regelbundna läsare av bloggen är det bekant att Japans första kontakt med européer skedde 1543 på Tanegashima. Mindre känt är att Okinawa kom i kontakt med dem redan 1511. De stötte på portugiser i Malacka och Thomé Pires nedtecknade sina betraktelser. ”Lequos (portugisisk translitterering av Lyukyu) kallas också Gores. Kungen är hedning och vasall till Kinas kejsare. Hans ö är stor och de har stor befolkning men små fartyg av egen konstruktion. De handlar i Kina och Malacka, särskilt i Foquem (Fukien) nära Kanton. Malayserna påstår att det inte är någon skillnad på portugiser och Lequos förutom att portugiserna köper kvinnor, det gör aldrig Lequos männen. De är sanningsenliga, handlar inte med slavar och skulle hellre dö än sälja en av sina egna. De är välklädda och värdigare än kineserna. De säljer gärna på kredit, men när de skall hämta betalning kommer de med svärd ifall man ljuger för dem”. Intrycket Pires ger är att han hade respekt för dem och att Okinawaborna var ett folk man kunde göra affärer med. Av senare skrifter lär vi oss att de är ”reserverade och delger inga uppgifter om sitt hemland”. Vad nedtecknarna naturligtvis inte kände till var att Ryukyu stod under Satsumas överhöghet och var beroende för sin existens att detta hölls hemligt.

Satsuma ville att Shuri skulle fokusera på handeln med Kina, fartygen som gick till Malacka, Annam och Ayutthaya drogs in, istället gick de exklusivt till Chuang-chou (Changzhou med modern translitterering) för vidare transport till Peking. Detta är en långväga omväg och anledningen är förmodligen att Satsuma ville undvika att de av misstag skulle komma i kontakt med koreanska handelskaravaner, även i kinesiska källor finns det spekulationer kring deras vägval som de ansåg irrationellt. Vid varje tillfälle framförde de önskemål om utökad handel, men de gjorde det strikt enligt de konfucianska normer som styrde utbudet, och även om förfrågningarna ibland uppfattades som irritationsmoment framfördes aldrig kritik. Tvärtom har de noterat att Lyukyu var ”anständigare” än till och med koreanerna som annars stod högst i kurs.

När England fortfarande höll sig med handelsstation i Hirado på Kyushus norra kust, hade de även ett annex i Naha som leddes av Richard Wickham. I ett brev till Richard Cocks skriver han; ”Folket på Liquea påminner om kineserna men talar japanernas tungomål även om japanerna har svårt att förstå dem, de har långt hår som kineserna men bär det i en toppknut med en virkesnål instucken, de är ett stillsamt och artigt folk”. Tyvärr finns det inga noteringar om hur ryukyuianerna uppfattade västerlänningarna. Men ungefär samtidigt med Wickhams brev var Will Adams, Tokugawa Ieyasus personlige rådgivare i utrikes spörsmål, på väg mot Siam i Sea Adventure som var dåligt konstruerad, den 27 december 1614 sökte han hamn i Naha för reparationer. Shuri kände till Adams ställning och vänskap med Ieyasu och han antecknade också att han ”visades underbart stor vänskap”, men efter 30 dagar i hamn började de bli oroliga och förklarade att kinesiska djonker från Chuang-chou väntades när som helst. I själva verket använde de hamnen i Tomari, men det fanns tveklöst en risk att de skulle stöta på Adams manskap som uppgick till 125 personer, både britter, portugiser, spanjorer, malaysier och japaner. Ett sådant sammanträffande hade onekligen höjt ögonbrynen i Peking. Men när Tokugawa Iemitsu 1635 genomdrev sakoku dekreten följde Satsuma upp med motsvarande krav på kungariket. Ett hårt bakslag för en sjöfarande nation beroende av sin utrikeshandel.

Holländarna var det enda europeiska landet som tilläts handla med Japan, fartygen gick i trafik mellan Nagasaki och Batavia, men de etablerade också en närvaro genom fort Zeelandia på Formosa, inom synhåll för Yonaguni, det gav Shuri vissa möjligheter att kringgå Satsumas kommissarier, den som befann sig längs bort var på Yaejima så rörelsefriheten på Yonaguni var stor, problemet var att deras fartyg var små. Men för Shuri var det en möjlighet att bedriva egen handel utan att Satsuma roffade åt sig en egen andel, i grottorna ute på mindre, ofta obebodda öar, lade de upp smugglingslager. De blev skickliga på att navigera nattetid, även längs klippöar och agera i lönndom så att kineserna inte upptäckte deras påtvingade japanska lojalitet men också så att japanerna inte fick veta vad som hände under näsan på dem. En stor tillgång för dem var att vare sig kineser eller japaner verkar ha bemödat sig om att lära sig de olika ryukyudialekterna på öarna, därmed underlättades också deras interna kommunikation. Smugglingsframgångarna var dock kortlivade, Koxinga en av historiens stora pirater, lyckades fördriva holländarna och en av hans söner utropade sig själv som kung av Formosa. De genomdrev räder mot kusten runt Fukien och även Okinawas tributlegationer drabbades.

Beräkningar av Satsumas kassaböcker indikerar att provinsen lade beslag på hälften av handelsvinsterna och dessutom fick Ryukyu avstå ungefär 23 % av sin egen produktion till provinsen. Kungariket var således i starkt behov av alternativa inkomster, speciellt som en övervakare från Satsuma 1639 smugit ombord som besättningsmedlem på tributfartygen och de upptäckte att vinsten därmed fördubblades. Satsuma skulle inte begå samma misstag en gång till. Men redan 1606 hade Noguni Sokan, en lägre bokhållare vid handelsstationen på Fukienkusten, upptäckt sötpotatisen som de kallade toimo (唐芋) som betyder T’ang potatis. Den var härdig och trivdes utmärkt i Okinawas usla jordmån. Han påhejdades ivrigt av Gima Shinjo en byråkrat i Shuri eftersom potatisen även klarade att överleva de brutala tyfoner som Okinawa drabbades av med jämna mellanrum. Gima skulle senare själv introducera sockerrör från Kina till Okinawa. Ön fick ett växande jordbruk och potatisen, i Japan känd som satsumaimo eftersom den spreds från provinsen, blev på Okinawa känd som benimo (紅芋) för sin lila färg och är idag huvudingrediens i en lokal bakelse.

Trots att Satsuma skattade kungariket hårt lyckades de genom att ändra inriktning på produktionen att hålla näsan över vattenytan. Potatisen lämpade sig också att tillverka alkohol av så destillerierna som tillverkade Awamori kunde utöka sin produktion med shochu (焼酎) eller brännvin. Okinawabornas problem, åtminstone vid en strikt ekonomisk analys, är att de är teegee (テーゲー) som är deras motsvarighet till spanjorens mañana, japanerna på Kyushu var helt enkelt mer idoga i tillverkningen av shochu och deras produkter blev renare, mildare och den från Okinawa fick svårt med konkurrensen. De valde istället att fokusera sig på att förädla Awamori som dessutom lämpar sig för lagring och redan efter fem år blir både rundare och mjukare än shochu.

1600-talet var för Okinawas del en period av omställning och anpassning, ekonomin anpassades till villkor som pådyvlats dem externt. Kina som garanterat Koreas oberoende under Hideyoshis invasion var under Qing ointresserade att göra detsamma för Okinawa, det blev nödvändigt att inta en mer vördsam hållning gentemot Japan och de kom därför att allt mer bli upptagna med protokollära petitesser hos daimyo i Kagoshima och shogun i Edo. Men vid seklets slut drabbades Okinawa av en serie våldsamma katastrofer, ett flertal jordbävningar, tsunami och tyfoner sista decenniet tvingade kungen att tömma reservförråden och förse bönder och fiskare med nödrationer för att de skulle klara livhanken. Exempelvis sköljdes en tredjedel av befolkningen på Yaejima med ut i havet av en tsunamivåg. Satsuma tittade stillatigande på och insisterade på fortsatta tributresor, något det varken fanns tid eller resurser till.

1700-talet blev däremot en period av experimentlusta, Tokugawa Yoshimune var nyfiken på omvärlden och lättade på importförbudet av västerländsk litteratur, även den i kinesisk översättning. Åtminstone så länge den inte innehöll några kristna budskap. Det var lite av lyckan för Sai On som var en av dessa lärde från Kume och som plockades in för att undervisa den lille prins som skulle bli Sho Kei, den 13:e i andra dynastin och som skulle regera mellan 1713 – 1751. Under hela sin regenttid förlitade han sig på Sai On som sin närmste och mest pålitlige rådgivare. Han genomförde genomgripande landreformer och utökade den odlingsbara marken genom bevattnings- och dräneringsprojekt. Ett särskilt bekymmer för Okinawa var den dåliga skogstillväxten och han planterade skog på norra delen av ön, både till fartygs- och husbygge. Än idag kallas tallarna på Okinawa för Sai Onmatsu (蔡温松). Okinawa var förvisso indelade i hög och låg, men hade aldrig det distinkta klassystem som existerade i Japan och Sai On tydliggjorde att den lättjefulla delen av befolkningen måste vara med och bära oket. De fick utbilda sig till hantverkare av olika slag, exempelvis blev kammar från Okinawa högt uppskattade bland Japans överklasskvinnor. Han skrev också en viktig bok kallad Ryokonin kokoroe (旅行人心得) som ungefär är ”Råd till resande” där han beskrev hur okinawaborna, särskilt de som vistades på rikets handelsstationer i Kina, skulle agera för att kineser inte skulle förstå att de stod under japanskt inflytande.

Då Satsuma förbjudit svärd på Okinawa kom de under 1700-talet att utveckla egna självförsvarsmetoder som byggde på lärdomar från Kina. Under denna tid dyker det upp tre olika skolor, Suidii, på japanska Shuri-te (首里手), Tumaidii som är Tomari-te (泊手) på japanska och Naafadii eller Naha-te (那覇手) som således är grunderna till det otal av olika självförsvarstraditioner numera kallade karateskolor som uppstod på ön. Den som är ortodox i sin karatelära talar därför inte om karate, eftersom det är en japansk bastard, utan ägnar sig istället åt uchinaadii. Än idag finns det områden på ön där dojo (道場) ligger med mindre än 100 meters mellanrum, frågan är om det kanske inte är Okinawas viktigaste exportprodukt och många unga män från ön har etablerat egna skolor i utlandet.

En annan betydelseful person under denna period var Tei Junsoku som ibland kallas Okinawas förste utbildningsminister. Även han kom från Kume och reste med tributfartygen till Kina vid 20 års ålder. Han intresserade sig för konfucianismen och hur den borde appliceras på förhållandena i Japan, och särskilt Ryukyu. Han medföljde även tributresorna till Edo där såväl Arai Hakuseki som Ogyu Sorai fascinerades av hans tankar. Ibland säger Okinawaborna att de bidragit med tre ting till Japans utveckling, sötpotatisen, sockerröret och Rikyu engi (六諭衍義) som kan översättas till ”Sex lektioner i moral”. Den var skriven på klassisk kinesiska, men Ogyu Sorai översatte den till japanska med annoteringar och den användes ända in på 1900-talet i den japanska undervisningen. Även Arai Hakuseki inspirerades och skrev boken Nantoshi (南島史) en historisk överblick av de södra öarna. De två herrarna visade att Okinawa hade uppnått kulturell och intellektuell utveckling som gjorde att de kunde bidra till, de annars så överlägsna, japanernas vidareutbildning.

Precis som 1600-talet slutade i moll skulle även 1700-talets sista decennium domineras av naturkatastrofer med usla skördar som följd. Även Satsuma drabbades och daimyo Shimazu Shigehide var intresserad av att utöka sin handel. Satsuma hade 15 djonker som gjorde två returresor till Naha årligen. Han ville nu att de kinesiska fartygen skulle gå direkt till Satsuma, för det ändamålet startade han ett antal tolkskolor för kinesiska i småhamnar på domänens sydkust. Detta var ett direkt brott mot shogunatets lagar, men då han var svärfar till shogun var han tydligen villig att ta risken. Blod var tjockare än lagar. Han inledde också hemliga förhandlingar med den holländska handelsstationen i Dejima om att de årligen skulle skicka ett fartyg direkt till Kagoshima. För att höja sin status tvekade han aldrig att påminna omgivningen att Satsuma var den ende som erhöll tribut av en främmande stat. Där de tidigare behandlat kungen och hans legationer vid artighetsvisiter med milt överseende övergick de nu till att pråla med dem och de insisterade på att det kungliga följet skulle klä upp sig i sina vackraste hovdräkter när de transporterades från hamnen till borgen. För statsledningen i Shuri var det hela väldigt förvirrande. På Okinawa skulle de till varje pris dölja sin association till Japan, medan samma förhållande stolt skulle framvisas när de anträdde japansk mark.

Detta skulle leda till ständiga konflikter mellan kung och daimyo under första halvan av 1800-talet enär europeiska fartyg konstant blev mer frekventa i farvattnen. Okunniga som de var om säsongsskiftningarna i östra Asien fastnade de emellanåt i tyfoner och kastades upp på Okinawas kust. Det första opiumkriget (1839 – 42) visade med tydlighet att européerna tröttnat på kinesiska förhalningar och deras insisterande på att de fick anpassa sig till årtusendens traditioner med tribut till kejsaren. Okinawas handelsnärvaro i Kina innebar att de var ytterst välinformerade om utvecklingen och insåg att det var en tidsfråga innan problemen skulle spilla över på dem. Den uppenbara risken var att européerna (främst britter) skulle ockupera öriket för att etablera bastioner där varifrån de kunde anfalla Kina. Japan skulle i så fall knappas stillatigande acceptera detta, kanske rentav ockupera själva för att hinna före. Shuri inledde nu en balansgång på slak lina. Då europeiska och amerikanska fartyg angjorde hamn inte mindre än 30 gånger under 50 år på 1800-talet utan att Japan vidtog militära åtgärder mot dem får man sägas att balansakten lyckades, men många gånger var det på håret.

Deras standardlösning var att bistå skeppsbrutna och reparera deras fartyg fortast möjligt. Men då de aldrig avkrävde ersättning, annat än de nominella gåvor som presenterades, för sina ansträngningar, och dessutom var tvungna att bege sig till Kagoshima och avlägga rapport efter varje incident blev det en dyrbar politik. Samtidigt innebar det att Okinawa blev känt i västvärlden. Alla dessa tillfälliga besökare samlade sina intryck i skrift och det är intressant läsning då de helt oberoende av varandra ofta gör likartade beskrivningar. De är samtliga mäkta förvånade över frånvaron av vapen och har svårt att förlika denna brist på barbarism med att de också var hedningar. Likaså att det inte verkade förekomma stöld och att alla, oavsett klassbakgrund, var artiga och vänliga. Lika förvånade blev de när de aldrig fick begripliga svar på Okinawas relation till Japan. Hur kunde detta ärliga uppriktiga folk plötsligt visa upp ett sådant Janusansikte? Likaså irriterade de sig på ständig ”övervakning” av ”spioner”. Vart de än vände sig åtföljdes de konstant av två personer. Men för Okinawa var det en grundlig artighet, folk av rang och bildning skulle alltid åtföljas av två personer redo att utföra minsta handlag, då västerlänningarna inte medförde eget tjänstefolk var det deras skyldighet att vara behjälpliga.

Samtidigt fanns det en närvaro av verkliga spioner, Satsumas metsuke hade till uppgift att övervaka Okinawaborna så att de inte läckte information om det verkliga förhållandet till Japan. Det innebar att Okinawabornas Janusansikte accentuerades när dessa var närvarande. Alla gåvor vägrades, konversation blev styltad och formell, men så fort de försvann utbyttes gåvor intensivt och de ställde nyfiket frågor om livet i väst. En del av besökarna hade även vistats på fartyg som försökt angöra Korea och Japan där de bryskt förvisats och vägrats både assistans och bunkring. Kontrasten till de vänliga Okinawaborna var således markant. Även kristna missionärer antecknade, om än motvilligt, att ”hedningarna var nästan civiliserade”. Den bästa illustrationen är från kaptenens logg på ett fartyg som lagt till på redden utanför det som idag är området runt Yomitan och Onna-son. Han bjöd in en delegation från byarna till middag i kaptenens hytt. När han erbjudit en skål till ”Kungen av Loo-choos välgång” besvarades den med ”likaledes till kungen av Englees” till stor förvåning för manskapet. I loggen noterar han kontrasten till kineserna som bugat sig ”tillbörligt antal gånger vid kejsarens namn men som aldrig skulle medverka till en rondskål”.

Lyriska beskrivningar som dessa var förhärskande under tidigt 1800-tal och det skapade förväntningar hos kristna missionärer som framför sig såg en enkel uppgift som skulle garantera dem en plats i himlen. Men mellan publiceringarna och deras avfärd till de avlägsna öarna skruvade Satsuma åt tummarna på Okinawaborna, inte minst gällde detta allt samröre med kristendomen och öarna var ändå aldrig särskilt religiösa. Även deras egna shamaner, noro, kvinnliga sierskor, hade fått en allt mer underställd roll. Den enda ritual de lade stor vikt vid var begravningarna. Gravarna var släktgravar och den avlidne placerades sittande inne i graven. Efter tre år rensades benen i Awamori och placerades därefter i en urna på hyllorna inne i graven. Allt eftersom hyllorna fylldes flyttades benen ut i markerna för att bli gödning så nya generationer kunde födas. Missionärerna som anlände i mitten av 1800-talet blev därför gravt besvikna när Okinawaborna utan undantag undanbad sig predikningar och välsignelser, de kunde inte veta att det var förenat med en dödsdom redan vid misstanken att det kunde pågått.

Missionärerna kände sig lurade av de lyriska beskrivningarna då de inte förstod sambandet mellan den japanska anti-kristna inställningen och Okinawabornas naturliga nyfikenhet på västerlänningar och vad de eventuellt kunde lära sig från dem. Den som uttryckte det tydligast var Dr. Karl Friedrich Augustus Gützlaff, en tysk lutheran från Pommern som agerat tolk åt britterna i Kina och därför också kunde konversera fritt med lärde på Okinawa. På frågan om handelsförbindelser fick han svaret att de föredrog att handla med Kina eftersom det låg närmre, och när han ställde frågor om fartygen från Satsuma som låg i Nahas hamn var svaret att de sökt nödhamn på grund av stormar. Då de inte lagt märke till några stormar och fartygen så hela ut uttryckte han vredgad skepticism. Han noterade också nogsamt att ”japanerna betraktar dem som en feminiserad ras och hyser enbart förakt för dem”.

Troligen hade Satsuma velat dra åt skruvarna ännu mer, men Okinawa räddades av det kaos som höll på att bubbla upp till ytan i Japan. Särskilt shogunerna Iesada och Iemochi, men till viss del även Ieyoshi hade varit ineffektiva och inte insett behovet av att modernisera det japanska försvaret. Satsuma tillsammans med Choshu och Tosa blev aktiva i en anti-shogunallians och därmed kunde de inte lägga samma energi på att försöka kontrollera Ryukyu. När Meiji styret tog över och hamnarna i Japan öppnades fanns det inte längre någon anledning för Satsuma att kvarhålla Ryukyu som en egen koloni. Istället beslöt oligarkerna i Tokyo att Ryukyu skulle bli en provins i Japan. Sho Tai den siste av Ryukyus kungar tvingades abdikera och blev istället domänherre över Ryukyu-han (琉球藩), inledningsvis stod de under utrikesministeriets administration, men 1875 fördes de över till inrikesministeriet som övriga domäner. När domänerna 1879 upplöstes och ersattes med prefekturer döptes det om till Okinawa-ken (沖縄県), det namn som det fortfarande går under. Sho Tai fick då lämna posten som domänherre och ersattes av en guvernör som Tokyo utsåg.

Den förste var Nabeshima Naoyoshi som tidigare varit daimyo över Kashima (del av dagens Saga prefektur) och han inledde en ”japaniseringsprocess” som invånarna motsatte sig. De såg det som ett försök att släcka ut deras egen kultur, exempelvis förbjöds användningen av ryukyudialekterna i skolorna han etablerade. Då de under århundradena förväntats dölja sin ställning gentemot Japan var det få som bemödat sig om att lära sig japanska, risken var ju att det kunde användas emot dem. Där de tidigare välvilligt anpassat sig till Satsumas krav kände de nu större frihet att protestera. Böcker som överlämnats av besökande matroser från Europa och Amerika kom med nya idéer som innefattade rättigheter och självbestämmande. Historierna om det självständiga kungariket som växte ekonomiskt genom vänskapliga förhållanden och handel, trots de knappa resurserna hölls vid liv oralt. Det är mycket tack vare dem det är möjligt att rekonstruera Okinawas historia efter den totala förödelse som den amerikanska invasionen 1945 medförde.

En aktivist med avgörande inflytande var Jahana Noboru från Yaese-cho på sydligaste delen av huvudön Okinawa. Där Kume tidigare varit utbildningscentrum flyttades det nu till Tokyo, Jahana var den förste från Okinawa som fick en universitetsutbildning och därmed blev han ett viktigt kugghjul i den framväxande prefektursförvaltningen. Han kom på kant med guvernören gällande jordbruks- och skogspolitiken som han ansåg gick ut på att fortsatt dränera Okinawa på sina bristfälliga resurser. Han blev aktiv i demokratirörelsen. En folkvald guvernör skulle innebära att Okinawa kunde återgå till ett större självstyre. Men såväl han som rörelsen misslyckades, oligarkerna var för starka och misslyckandet drev honom till vansinnets brant. Men idéerna han förfäktade hade spritts, inte bara på huvudön, utan även till de uteliggande öarna. Idag står han staty i sin hemort som en påminnelse om andemeningen i att vara från Okinawa.

När såväl Korea som Taiwan befann sig under japansk överhöghet var det erfarenheterna från Okinawa som utgjorde underlag för agerandet och Okinawa blev en naturlig länk i förbindelserna. Lärare från Okinawa skickades till de japanska skolorna på Taiwan och duktiga taiwanesiska studenter gavs möjlighet att vidareutbilda sig på Okinawa. Än idag fortgår detta utbyte på studentnivå. Men på horisonten tornade sig mörka moln, kriget gick inte Japans väg och amerikanska styrkor närmade sig. Invasionen av Okinawa skulle kosta livet för var fjärde Okinawabo. Japan använde Okinawa som en sköld gentemot huvudöarna och taktiken var att åsamka amerikanerna så stora förluster att de skulle dra sig för att iscensätta en invasion av Kyushu. I så måtto lyckades strategin, vad de inte förutsåg var att USA utvecklat kärnvapen. När bomberna föll stod Okinawa redan under amerikansk kontroll.

Mellan 1945 – 1972 var det ett amerikanskt protektorat och öborna hade fortfarande ingen egen röst. De hade inte ens möjlighet att besöka släktingar som befann sig i Japan, men så småningom infördes speciella pass som möjliggjorde resor till huvudöarna. Men medan Japan hade vänstertrafik så var det amerikansk högertrafik som gällde på Okinawa. Huvudön utvecklades till ett gigantiskt nätverk av amerikanska baser. Marinkårens tredje brigad är stationerad till Okinawa, precis som flygvapnets 57:e brigad. Drygt hälften av alla amerikanska soldater som stationeras i Japan befinner sig på Okinawa och förbindelserna blir ibland ansträngda. Flera baser har returnerats och några befinner sig i den (utdragna) processen.

I dagens moderna Japan är Okinawa om inte det svarta fåret så åtminstone den olycksalige broder man helst håller på armlängds avstånd. Okinawa ligger sämst till i statistik som gäller löner, arbetslöshet, alkoholism, skilsmässor, våld i nära relationer och liknande. Japanerna tar gärna det till intäkt för att öborna i själ och hjärta inte är japaner. Intressant nog gör de det själva också. Till viss del kompenseras den statistiken av att de lever längst i Japan och är lyckligast. Exempelvis är de fortfarande mer öppna och inbjudande mot folk från främmande länder. På mindre än en timme kan de befinna sig i Taiwan, i resten av Japan är det endast Fukuoka som kommer i närheten, de kan de facto befinna sig i Pusan på en halvtimme, åtminstone om de bor i närheten av flygplatsen. Men då Okinawa är en betydligt mer attraktiv turistdestination, särskilt från asiatiska länder som Kina, Hong Kong, Korea, Taiwan och i ökande grad Thailand, kommer de också oftare än andra japaner i kontakt med besökande utlänningar.

Okinawa saknar egen industriproduktion, det mest kända varumärket från ön är Orion, ett lokalt ölbryggeri som brygger ett öl som är lätt att inmundiga när temperaturen stiger upp mot 40 grader i solen. Under sommarmånaderna finns det därför också en viss efterfrågan på deras ölsorter i resten av Japan. I övrigt domineras Okinawa av servicenäringar, dominerad av turistrelaterade verksamheter. Årligen tillkommer ett par, tre nya semesterhotell, men de hamnar allt längre borta från Naha flygplats och därför uppnår de inte heller samma beläggningsgrad som sina äldre kolleger. Årets Coronaepidemi kommer därför att få digra konsekvenser för Okinawas ekonomi då flyg och därmed turistresor i princip försvinner. Under det närmsta året kommer de således att vara tacksamma för sin medverkan i moai och kanske därmed upprepa ett genomgående tema i sin historia. Nämligen att de alla, oavsett samhällsställning, måste hålla ihop i vått, för att det skall fungera i torrt.