Oxens bloggår till historien

Detta skrivas som brukligt är 10 dagar före publiceringen i årets sista vecka. Tanken är att reflektera över året som gått, i detta fall dominerat av Covid-19 och en något rumphuggen sommarolympiad. Oxens år är till för de mer flegmatiska av oss och alla restriktioner har onekligen tvingat fram ett tålamod som ibland kan bli svårt att efterleva. För bloggens personliga del innebar det att favorithaken varit stängda under en stor del av året. Levern är säkert tacksam, psyket mindre så. De sociala behoven får därför tillfredsställas på andra sätt vilket innebär att bloggen återupptagit intresset för damer, en betydligt dyrare hobby än att smaka sig igenom den lokala produktionen av awamori och watta. Den avtagande alkoholkonsumtionen har tydligen haft sina återverkningar på produktionen.

Alla dessa japanska dagar – del 17; den japanska toaletten

”Mitt” gaijin house bestod av två våningar med sex, om jag minns rätt, rum på varje våning. Det var en synnerligen varierad samling av vilsekomna västerlänningar som samlats där. Tillsammans med en återvändande japan från Kanada. Hans far var kannushi (神主) något vi nog får kalla shinto präst, och som satt upp en helgedom i Kanada för de samlade japanerna. Nu var sonen tillbaka i Japan för att inleda studierna så han skulle kunna ta över efter sin far. När han inte kunde läsa något, och det var ofta, kom han gärna till mig för att han ville ”testa” min japanska. Det fanns två tyskor som tillhörde någon religiös sekt från Oregon och som gick omkring i purpur och orangefärgade kläder. Och så hade vi föreståndarinnan och hennes väninna som brukade övernatta flera kvällar i veckan. Hon skulle tyvärr utsättas för sitt livs chock. I en incident där jag var både förövare och hjälte.

Japansk historicism

Det historiska intresset i Japan kan dateras tillbaka till de första extanta verken, Kojiki (古事記) Annaler om det förgångna, och Nihon shoki (日本書紀) Japanska annaler från tidigt 700-tal. De är självfallet inte skrivna med det vi skulle benämna akademisk akribi men de är tveklöst ambitiösa verk med det tvådelade syftet att legitimera kejsarklanens ställning som den framväxande japanska nationens överhuvud, men också att försöka nedteckna de händelser som påverkat och påskyndat dessa händelser. Det innebär också att historieämnet i sig från en tidig början stod i överhöghetens tjänst. Samtidigt har de bidragit till att folk som befinner sig nära händelsernas centrum burit med sig ett behov att nedteckna det de bevittnat med åtföljande tankar. Den historiska traditionen i Japan är således lång och gedigen.

Återbesök i Tokyo

För första gången på mer än sju år var jag tillbaka i Tokyo för ett fyradagarsbesök. Tiden spenderades helt och hållet i det som kallas Shitamachi, ”nedre stan” som är det närmsta man idag kommer det gamla genuina Edo. Staden har genomgått en ansiktslyftning som heter duga, det vimlade av det som i min ungdom benämndes ”sockerkartonger” med alla sina kuber raderade i strikt ordning. De gamla tvåplansvillorna är på väg att försvinna, skall folk få plats straffbeskattas marken till den milda grad att enda möjligheten att betala fastighetsskatt på 30 tsubo, knappa 100 m², är att slå ut det på ett femtiotal familjer. Nu handlar det om höghusbostäder på 30, 40 och 50 våningar. Glädjande nog kunde jag på promenader i gränderna också hitta gamla hus från Taisho och Showa, även om de blir färre och färre.

Ihara Saikaku poeten som blev prosaförfattare

I en tidigare artikel beskrev bloggen författaren Nagai Kafu, och hans skörlevnad i Tokyos Shitamachi. Den som påverkade honom mer än någon annan var Ihara Saikaku som var verksam som författare under 1600-talets andra hälft. Hans verkliga namn var Hirayama Togo, son till en välbärgad handelsman i Osaka kunde han hänge sig helt åt litteratur och började studera haikai redan i unga år. Han intresserade sig särskilt för senryu varianten och är berömd för att under en 24-timmars sittning ha författat mer än 16 000 verser, några källor anger mer än 23 000, men de innehåller också annat material som framstår som överdrifter. Oavsett det exakta antalet visar det en stor talang för poetisk framställning.