Kungar i Japans historia

Sedan 700-talet började den japanska monarken att använda titeln Tenno (天皇) som ordagrant är ”Himlens regent” och som i västerlandet översätts till kejsare, ett otyg som jesuiterna började med och som därefter hängt i. Även om moderna forskare allt mer föredrar att använda den japanska termen då den anses mer rättvisande enär Japan inte gärna kunde beskrivas som ett kejsardöme. Statscheferna innan dess brukade generellt titeln Okimi (大君) eller Mikoto (尊 alternativt 命) som är ”storhärskare”, ”högt ärade” respektive ”livgivande”. Förändringen är högst sannolikt en följd av kinesiskt inflytande, de kinesiska kejsarna benämndes tenshi (på japanska) som skrevs 天子 och betyder ”himlens son”. Utanför kejsarfamiljen har Japan haft ett flertal kungar, den mest kända är troligen Ashikaga Yoshimitsu som mottog kinesisk investitur som Kung av Japan, men fick utstå mycket kritik för sitt agerande och ingen av hans efterträdare upprepade misstaget. Före 500-talet finns det i kinesiska källor ett antal japanska hövdingar som försetts med kinesisk ämbetsstämpel med titeln Kung av Japan, mest känd är den från Nakoku. Utöver dessa finns det två ätter som var kungar över formellt självständiga riken men som i högsta graden kom att ingå i den japanska inflytelsesfären. Bägge ätterna heter Sho (尚) och styrde över kungariket Ryukyu (琉球), det vi idag benämner Okinawa.

Att bromsa åldrandet på Okinawa

Svenska Dagbladet har publicerat en serie under titeln ”Bromsa åldrandet” av en av deras vetenskapsjournalister, Henrik Ennart. Den är genomarbetad och han granskar förhållandena på Okinawa som ingår i en s.k. blå zon. Ett område där befolkningen tydligt överstiger gängse normal livslängd och har en statistiskt vederlagd stor andel 100-åringar. Ett problem med att studera  befolkningsstatistiken på Okinawa är att en stor del av födelseregistren förstördes under den amerikanska invasionen 1945. Forskare blir därmed beroende av de uppgifter som studieobjekten uppger. Att de medvetet skulle ljuga om sin ålder får nog hållas för osannolikt, men att de fått felaktiga eller sammanblandade uppgifter från deras föräldrageneration, som föddes ungefär samtidigt med att Okinawa japaniserades, går inte att utesluta. En person som tror sig vara 103 år gammal kanske i själva verket endast är 91. I serien lägger Ennart fram tämligen välkända argument som Okinawas mat och en rörlig livsstil, men han tar också upp sådant som ikigai (生き甲斐), livets mål eller resultat som det ordagrant betyder, även om det tenderar att översättas till ”mening med livet”. Enklare uttryckt att det finns en daglig målsättning med ens sysselsättning. Låt oss komplettera bilden lite med några förklaringar som mer sällan dyker upp i resonemangen.

När Okinawa åter blev japanskt

Den 15 maj är lokal helgdag på Okinawa, butikerna har extra erbjudanden på lokala produkter som goya, bittermelon, och saataaandaagi, ett slags munk rikligt doppad i ”svart socker” som råsocker från sockerrören benämns. Uchinanchu som de kallar sig själva firar naturligtvis dagen med att äta goya-chanpuru, Okinawas inofficiella nationalrätt. Den 15 maj 1972 var nämligen dagen då USA återlämnade ansvaret för Okinawa till japanska myndigheter, ön hade varit ockuperad i 27 år och själva processen att överlämna ansvaret hade varit en utdragen process som varade i 21 år. Fortfarande har USA en större militär närvaro på Okinawa än någon annan stans utanför USA:s gränser. Det fredliga överlämnandet medförde också att dåvarande premiärministern, Sato Eisaku, belönades med Nobels fredspris 1974, delat med Sean MacBride. Nixon lär ha varit synnerligen förgrymmad för att han blev förbisedd, kanske hade Watergate något med saken att göra?

Amerikas militära närvaro i Japan

Även sedan fredens slöts och ockupationen upplöstes har amerikanska styrkor en stor närvaro i Japan. Eftersom ToD (Tour pf Duty) är flytande vet ingen exakt hur många de är i en given stund, men generellt uppskattas de till 50 000, med familjemedlemmar, civilanställda och andra brukar de beräknas till det dubbla. Ungefär hälften av dem är förlagda till Okinawa där de också har ett gigantiskt träningsområde på den norra delen av ön för djungelstrider således att 70 % av all yta som upptas av amerikanska faciliteter är förlagda till Okinawa prefektur som i sin tur utgör en procent av Japans landyta. På Okinawa återfinns flygvapnet på Kadena Air Base och Marinkårens III:e kår fördelad på ett flertal baser, Kin, Hansen och Foster är de dominerande och Kinser är deras gigantiska logistikcentral. I Yomitan strax norr om Kadena återfinns Torii Station som tillhör armén och här återfinns signaltrupper och Special Operations Group 1 (Airborne). I Uruma återfinns White Beach som är bunkringsstation för US Navy. Samtliga vapenslag är således representerade på Okinawa.

Okinawas historia

Eftersom Okinawa skiljer sig från övriga Japan på väsentliga områden är ögruppen ett intressant jämförelseobjekt och en påminnelse om att japansk homogenitetsvurmande inte alltid stämmer överens med verkligheten. Prefekturen förekommer därför någorlunda regelbundet i bloggens rapportering om japanska förhållanden, men ett helhetsgrepp på dess historia saknas, även om ansatser gjorts. Situationen förvärras av att en stor del av Okinawas historiska dokumentation förstörts i samband med två invasioner. Den första 1609 när bushi (武士), krigare, från Satsuma på södra Kyushu anlände för att kolonisera kungariket Ryukyu. Den andra 1945 när USA skulle förbereda en invasion av Japan, innan atombomberna ändrade den historiska utvecklingen. Okinawa har således lärt sig, den hårda vägen, att stå under andras överhöghet och anpassa sig till deras krav och förväntningar. Men så har det inte alltid varit, de var också ett stolt och enhetligt kungadöme som skördade frukterna av sin kunskap att navigera haven och förmåga att korsa språk- och kulturgränser för att upprätthålla goda handelsförbindelser.