歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Svårt konsumera svenska nyheter utomlands

När bloggen kom till Japan för 35 år sedan behövde man vara kunnig i kortvågsradio ifall man ville ha nyheter hemifrån. Förutom Nobelpris, statsministermord och någon bjudresa arrangerad av UD visar japanska journalister måttligt intresse för det som sker mellan Finland och Norge. Med internet förvandlades allt detta i ett huj, och med betalväggar är vi tillbaka på ruta ett, nåja, ruta två då. Som gammal avdankad murvel, låt mig omedelbart klargöra att jag har inga som helst invändningar mot att DN och andra tidningar vill ha betalt för sitt material. Ingen jobbar gratis, allra minst journalister. Mitt problem är att tidningarna sitter fast i en gammalmodig betalningsmodell som kallas prenumerationer. En nödvändighet när man tvingades slå ihjäl en mindre skog för att få ut nyheterna. Då fanns det inget som hette välja och vraka, annat än mellan vilka organ man föredrog att släppa in genom tidningsinkastet. Situationen är en annan idag och tyvärr sitter nyhetsleverantörerna fast i gamla dammiga spindelnät.

Läs mer


Lämna en kommentar

Så bodde japanerna under Tokugawa

Under Edo perioden fick Europa mer genomarbetad information om Japan två gånger. Först av Engelbert Kaempfer som bevistade Japan 1691 och 92, samt Carl Peter Thunberg som anlände 1775 och stannade ett år. Deras intryck samlades in under det japanerna benämner Edo Sanpu (江戸参府 ), den årliga artighetsvisiten, holländarna kallade den hofreis, då den holländska handelsstationen i Nagasaki besökte shogun i Edo och utbyte gåvor i enlighet med japansk tradition. För japanerna var det en markering, inte minst gentemot den egna populationen, att det rådde ett tributärt förhållande. Holländska stationschefen förväntades läsa upp en text där han uttryckte sin och nationens tacksamhet över att japanerna tillät dem att vistas och handla i Nagasaki. Det innebar att Kaempfer och Thunberg vistades i speciella gästgiverier, kallade orandayado, när de besökte de större städerna som Kokura, Shimonoseki, Osaka, Kyoto och Edo, och när de övernattade på mindre platser förlades de till samma härbärgen som daimyo, såvida de var tillgängliga. De kom således aldrig i kontakt med normala japanska hus och fick därmed inte heller klart för sig exakt hur japanerna levde. Detta inlägg skall därför beskriva hur ett hem såg ut och vad som återfanns i det.

Läs mer


1 kommentar

Tomma stolar skälver mest

Svenska Akademiens kris lär inte ha undgått någon även om rapporteringen om den i Japan varit återhållsam, nästan sublim. I bjärt kontrast till den svenska, fokuserad på syndabockar, anklagelser, motanklagelser, personliga motsättningar och uppenbara läckage av Akademiens interna arbete. Att någon av de äldsta ledamöterna inte svepts med i en hjärtinfarkt eller hjärnblödning är ett testamente till deras mentala och fysiska vigör. Kastar man glas i stenhus kommer splitter att fastna i en själv och ingen ledamot, vare sig bland de utexaminerade eller kvarsittarna har gått skadefria. Men en sak verkar de till slut ense om; det är dags att se framåt och återuppbygga först Akademien och därefter dess rykte. Just nu står åtta stolar och vickar under frånvaron av tyngd på sätena. Det är en historisk situation, väljs två nya ledamöter in under ett verksamhetsår betraktas det som mycket. Därmed har de också möjligheten att skapa något nytt, något bättre och något större än någonsin tidigare. Kommer de att ta tillfället i akt?

Läs mer


Lämna en kommentar

Modern North Korea reminiscent of Tokugawa Japan

This is the second posting – thus exception to the norm – in English on this blog, dedicated to Japanese history for readers of Swedish. It primarily addresses Western journalists interested in coverage of North Korea. Common verbiage in your coverage are terms like ”the last Stalinist outpost” or ”communist holdout”. I believe this is because your first source in reporting is your news organization’s archive. And this is how North Korea was commonly depicted as a result of the Korean War dividing the world along Cold War scrimmage lines. So the terminology lingers on, without really being questioned. Is this an appropriate depiction today?

Läs mer


6 kommentarer

Kyoto prefektur

För de allra flesta är Kyoto jämställt med Japans kulturella och historiska huvudstad. Bloggen har skrivit flera inlägg om den, som här, här, här och även här. Men Kyoto är också en prefektur, på japanska Kyoto-fu, en av två, Osaka-fu är den andra. Benämningen är en kvarleva från den tiden städerna stod under direkt styre av shogun, de var för mer än de städer som kontrollerades av en fesen daimyo. Vid införandet av prefektur systemet insisterade de på att markera sin historiska betydelse. Tecknet för fu (府) betyder just regering.

Prefekturen är 4 612 km2 stor med en befolkning på 2 610 000 är det Japans 13 största och det ger en densitet på 515 pers/km2 eller närmare dubbelt det japanska genomsnittet. De allra flesta är självklart koncentrerade till staden Kyoto. På den tiden det var en provins i shogunatet gick det under namnet Yamashiro som betyder bergsborg. Namnet kommer sig av att prefekturen genomskärs av Tanba bergen, en bergskedja som delar prefekturen i en södra och norra del med väldigt olika klimat. Exempelvis har Kyotango på norra kusten mest nederbörd i december och januari då snön vräker ned, men 100 km syd i Kyoto stad är det juli och augusti som har mest nederbörd. Södra delen av prefekturen ligger i en sänka som gör sommaren riktigt het, det kompenseras mer än väl av att temperaturen under vintern kretsar kring noll.

Precis som en stor del av resten av landet har prefekturen noterat en minskning av befolkningen de senaste tio åren. Det bor ungefär 30 000 färre där idag än 2005. Det kan tyckas obetydligt med en så pass stor folkmängd, men prefekturen är – och har alltid varit – tudelad. Staden Kyoto med sin förfinade kultur och historiska stolthet har traditionellt sett ned på landsbygdsbefolkningen, särskilt de i de norra delarna som Maizuru och Tango, dessa har också tappat i befolkningsunderlag medan Kyoto stad har legat på stabila siffror. Kyoto stad är en turistmagnet, särskilt under våren då körsbärsblommorna blomstrar, men lite av detta avsätter sig i resten av prefekturen. De mindre orterna har på senare år börjat inse att de missat möjligheter att snappa upp dem när de ändå besöker regionen. Inte minst har det avsatt sig i intressanta erbjudanden för den som vill ha en gourmet upplevelse.

Kyo-ryori (京料理) som Kyotoköket kallas är de delikata smaknyansernas paradis, mer kritiska individer menar att det inte smakar något alls. Runtom i prefekturen har man tagit fasta på detta och erbjuder mat med kraftigare smak. Inte minst i de norra delarna finns det havets frukter som man försöker behålla för sig själv och servera i fantasirika kreationer. Kyotoborna själva ser det som barbariska utsvävningar och rustik ignorans. Men för den som ätit av Kyotoköket två dagar i rad kan det vara värt komma ihåg att man inte behöver åka särskilt långt för att få helt andra smakupplevelser. Och för den som gillar whisky har Suntory sitt största destilleri utanför Kyoto stad, väl värt både besök och provsmakning, en 17 årig Hibiki kan få nackhåren att resa sig på de flesta.

En eventuell besökare till Kyoto gör således klokt i att avsätta några dagar till att resa runt i prefekturen även utanför staden. Och istället för att flyga in till Narita, överväg att landa på Kanku, Osakas internationella flygplats. Finnair har flygningar dit medan SAS fortfarande håller fast vid enbart Narita. Enbart tågresan från flygplatsen in till Kyoto är betydligt intressantare än att rusa fram i Shinkansens tunnlar då du som resenär får en betydligt bättre känsla för såväl prefekturen som staden. Prefekturen har ett stort antal tåglinjer, förutom JR driver flera privata tågbolag som Hankyu och Keihan ett stort antal linjer och Kyoto stad har två tunnelbanelinjer. Det är således förvånansvärt enkelt att ta sig fram, även till obskyra mindre platser ute på landsbygden.

2016, senaste året med fullständig sammanställning, hade prefekturen 87 411 000 besökande turister som totalt spenderade 1 144 miljarder yen, av dessa besökte 55 222 000 Kyoto stad, där de gjorde av med 1 087 miljarder yen. Det är denna slagsida som bekymrar alla samhällen, utom just Kyoto förstås, i prefekturen. Snedfördelningen beror naturligtvis på att alla nationalklenoder återfinns inom stadens gränser, allt från det tidigare kejsarpalatset till de olika buddistiska skolornas huvudtempel och shintoistiska sekthögkvarter. Det de har som Kyoto saknar är exempelvis onsen, de heta källor som lögar en trött lekamen. Dessa har rustats upp kraftigt på senare år samtidigt som den traditionella arkitekturen bevarats men med alla tänkbara moderna bekvämligheter inom väggarna. Många onsen kan ibland framstå som väl överkommersialiserade med skränande spelrum och uppradade läsk- och ölautomater. Här har de flesta satsat på en mer sofistikerad miljö som rimmar bättre med Kyotos rykte som huvudstad i mer än 1 000 år.

Därför är det en smula förvånande att den senaste attraktionen som drar en ungdomlig publik, Kyotos Internationella Manga Museum, förlagts till en nedlagd lågstadieskola i staden och inte något av de närliggande samhällena. Här är det möjligt att fritt läsa i mer än 300 000 manga några som dateras tillbaka till 1800-talet. För familjen som vill besöka de viktigaste templen under en dag är det en perfekt plats att parkera barnen på då muséet även har café och restaurant. Undvik dock onsdagar då de har stängt mitt i veckan.

Den som har för avsikt att besöka Kyoto bör räkna med minst tre dagar då det knappast går att undvika att lägga två av dem i staden. För att verkligen hinna med den på två dagar bör man kosta på sig något av de centrala hotellen, de blir också dyrare, men det kompenseras mer än väl av minskade reskostnader och tidsförluster i transportsträckor. Det kloka är att välja ut ett eller två distrikt med kanske fyra eller fem sevärdheter och sedan byta distrikt nästa dag, eller ännu hellre ta dagen i mitten och åka runt i prefekturen för se vad den har att erbjuda, inte minst i matväg, utanför staden. Särskilt väsentligt blir det för den historie och samurajintresserade. Kyoto hade ingen samurajklan och därför inte heller någon borg, det närmsta man kommer är Nijo-jo som var shoguns Kyotobostad och där hans kommissarie huserade för att hålla ett öga på kejsarsläkten. Istället blir det att åka upp till Fukuchiyama där det fortfarande står en borg, men borgherren var inte en daimyo utan en shomyo alltså en mindre feodalfurste vars domän understeg 10 000 koku.