歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Japanska köksredskapens historia del 1

I tidigare inlägg har bloggen försökt förklara varför det japanska köket skiljer sig från sin asiatiska grannar. En konsekvens av det blir att utrustningen i köket också avviker. Det viktigaste instrumentet är hocho (包丁), den mångsidiga japanska kökskniven som husmor – för i Japan är det till 98 % eller mer kvinnorna som lagar maten i hemmet, och tvärtom på krogarna – skickligt använder till allt från att skala rättika eller äpplen, till att dissekera en kyckling eller skära upp feta tonfiskbitar till en donburi (丼) eller enbart en normal kvällsvard som i Japan ofta blir en katalog över det japanska köket med en elva, tolv mindre skålar med stor variation. All denna variation i maten, medför också att utbudet på dessa köksknivar var därefter. Under Edo perioden delades de in i två huvudgrupper, debabocho (出刃包丁) var de bredbladiga som primärt användes till att skära upp olika fiskar, och yanagibabocho (柳刃包丁) en smalbladig som användes för grönsaker, frukt och sashimi. Under Meiji perioden tillkom en ny sort, nikugiribocho (肉切り包丁) för att skära kött. Läs mer


Lämna en kommentar

Så bodde japanerna under Tokugawa

Under Edo perioden fick Europa mer genomarbetad information om Japan två gånger. Först av Engelbert Kaempfer som bevistade Japan 1691 och 92, samt Carl Peter Thunberg som anlände 1775 och stannade ett år. Deras intryck samlades in under det japanerna benämner Edo Sanpu (江戸参府 ), den årliga artighetsvisiten, holländarna kallade den hofreis, då den holländska handelsstationen i Nagasaki besökte shogun i Edo och utbyte gåvor i enlighet med japansk tradition. För japanerna var det en markering, inte minst gentemot den egna populationen, att det rådde ett tributärt förhållande. Holländska stationschefen förväntades läsa upp en text där han uttryckte sin och nationens tacksamhet över att japanerna tillät dem att vistas och handla i Nagasaki. Det innebar att Kaempfer och Thunberg vistades i speciella gästgiverier, kallade orandayado, när de besökte de större städerna som Kokura, Shimonoseki, Osaka, Kyoto och Edo, och när de övernattade på mindre platser förlades de till samma härbärgen som daimyo, såvida de var tillgängliga. De kom således aldrig i kontakt med normala japanska hus och fick därmed inte heller klart för sig exakt hur japanerna levde. Detta inlägg skall därför beskriva hur ett hem såg ut och vad som återfanns i det.

Läs mer