歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Så bodde japanerna under Tokugawa

Lämna en kommentar

Under Edo perioden fick Europa mer genomarbetad information om Japan två gånger. Först av Engelbert Kaempfer som bevistade Japan 1691 och 92, samt Carl Peter Thunberg som anlände 1775 och stannade ett år. Deras intryck samlades in under det japanerna benämner Edo Sanpu (江戸参府 ), den årliga artighetsvisiten, holländarna kallade den hofreis, då den holländska handelsstationen i Nagasaki besökte shogun i Edo och utbyte gåvor i enlighet med japansk tradition. För japanerna var det en markering, inte minst gentemot den egna populationen, att det rådde ett tributärt förhållande. Holländska stationschefen förväntades läsa upp en text där han uttryckte sin och nationens tacksamhet över att japanerna tillät dem att vistas och handla i Nagasaki. Det innebar att Kaempfer och Thunberg vistades i speciella gästgiverier, kallade orandayado, när de besökte de större städerna som Kokura, Shimonoseki, Osaka, Kyoto och Edo, och när de övernattade på mindre platser förlades de till samma härbärgen som daimyo, såvida de var tillgängliga. De kom således aldrig i kontakt med normala japanska hus och fick därmed inte heller klart för sig exakt hur japanerna levde. Detta inlägg skall därför beskriva hur ett hem såg ut och vad som återfanns i det.

Resan varade som regel tre månader, en månad till Edo, en månad i Edo och en månad tillbaka till Nagasaki. För de tre som fick åka, stationschefen, sekreteraren och läkaren, var det ett välkommet avbrott från instängdheten på Dejima, den konstgjorda solfjäderformade ö där de mer eller mindre satt inlåsta resten av tiden. När relationerna var goda och Nagasakikommissarien (長崎奉行) var välvilligt inställd kunde de ibland beviljas en dagsresa i omgivningarna, men det var mer undantag än regel. Såväl Kaempfer som Thunberg beklagar sig i sina verk över instängdheten och tristessen. Säkerligen bidrog det till deras brinnande intresse för observationer och anteckningar när de väl kom utanför grindarna, men även under resan till Edo var de hårt kontrollerade, något de gjorde sitt bästa för att undslippa med hjälp av generös utskänkning av arrak.

Gästgiverierna behövde locka till sig gäster, så deras kök låg alltid ut mot vägen för att locka förbipasserande med doften av kvällens måltid. Men i vanliga bostäder låg det längst in för att inte störa gäster. Köket i ett bostadshus var av naturliga skäl också mindre än i ett ryokan som de kallades där de kanske behövde utspisa ett 20-tal personer. Ytterdörren var en skjutdörr av tätt rutmönstrat trä, på japanska kido (木戸) som ibland täcktes av tjock papp för att förhindra insyn men ändå släppa igenom ljus. Såväl Kaempfer som Thunberg noterade att japanerna inte använde fönsterglas utan hade samma slags skjutdörrslösning för fönstren.

Japanerna säger inte ”stig in”, de säger ”stig upp” (お上がりください) och det beror på att man ordagrant stiger upp när man äntrar en japansk bostad. Innanför ytterdörren är en liten stenbeklädd entré där de tog av sig sina stråsandaler (草履), numera placerar bostadsinnehavaren ut en ställning med ett stort antal innesko som gästen kan byta om till, men under Edo perioden gick man i sina tabi (足袋, fotpåsar) inomhus, såvida det inte var ett fattigt hem med stampat jordgolv. Men de som hade råd, och det gäller nästan samtliga invånare i städerna, lade ut tatami (畳) träramar med flätad risbast eller vass i kuststäderna. De kom i en reglerad storlek med vissa regionala skillnader på två kvadratmeter, en på bredden och två på längden. Det innebar att rummen anpassades till mattstorlekarna.

Däremot hade de ingen rumsindelning, fanns behovet tog man fram fusuma (襖) som var träramar med dekorerad kraftig papp eller de billigare shoji (障子) med vitt rispapper, och delade in ytan i de rum som för tillfället kunde behövas. De fästes i skenor som satt i taket och golvet. Detta gav illusionen av en privat sfär, men det var inte svårt att höra eventuella diskussioner på andra sidan skärmen. En konsekvens av att bo så är att japanerna lärt sig respektera signaler om behovet av en privat sfär medan vi i västvärlden rent fysiskt behöver skärma av oss om vi vill vara i fred.

Husen byggdes av träramar som täcktes av murbruk med förvånansvärt tunga tegelpannor på taket. Den utsvängda formen på taket är så att pannorna skall glida utåt och nedåt vid en jordbävning så att husets invånare inte skadas. I bondebyarna var stråtak dock vanligast, endast välbärgade bönder kostade på sig tak av tegelpannor. I verkligheten var bränder ett större problem och då de ofta uppstod inomhus, husbonden somnade med en tänd pipa som föll ned på fnösketorr tatami, var den bärande mittpelaren den som kollapsade först med följd att hela taket föll rakt ned och slog ihjäl hela familjer. Trots detta höll de fast vid sina utsvängda tak, om inte annat så kanske av estetiska skäl. De frekventa jordbävningarna fick till följd att husen betraktades som konsumtionsvaror och erhöll minimalt med underhåll. Det är ett synsätt som lever kvar. När huset är betalt efter 30 års amorteringar börjar de undersöka vad det skulle kosta att riva det och ersätta med ett nytt. Japans traditionellt låga ränteläge, särskilt för bostadslån, medför att den ekonomiska bördan är försumbar.

I städerna fanns det enkelt uttryckt två slags bostäder. Yashiki (屋敷 eller 邸) som var provinsfurstarnas herrgårdsliknande skapelser där de bodde med en stor uppsättning fruar, vasaller och tjänstefolk, och nagaya (長屋) där hantverkarna, köpmännen, krögarna och övriga höll hus. Dessa indelades i omotenagaya som vette ut mot vägen och fungerade som butiksingång. Här satt sandalmakaren, misoblandaren, sakebryggaren, kimonosömmerskan, sojaförsäljaren osv och erbjöd sina varor. Avståndet mellan gatorna var brett nog att man mellan två omotenagaya mot var sitt håll fick plats med uranagaya som oftast bestod av tre lägenheter, här hittade man prostituerade, kabukiskådespelare, poeter, kringvandrande elixirmixare och säljare av bakad potatis. Dessa bostäder var mörkare och därför också billigare att hyra. Här återfanns kvartersbrunnen och den gemensamma toaletten, inte så sällan intill varandra. Ofta stod det också ett stort träd som kastade skugga under sommaren. Under sommaren var det inte ovanligt att kvarterets kvinnor samlades under trädet intill brunnen och pratade bort en eftermiddag. Ända sedan den tiden är idobata kaigi (井戸端会議) som betyder ”brunnssammanträde” det japanska uttrycket för kafferep.

Japanerna uppfattar värmen som besvärligare än kylan, husen saknade därför isolering och man ville placera fönster och

dörrar så de fångade upp gällande vindriktning för att ventilera bostaden. Genom att placera köket längst in i bostaden blev det möjligt att ha öppet i tre olika riktningar och maximera ventilationen. På golvet stod ett skåp avsett för en hibachi (火鉢) ett slags urnlik kolgrill som användes för att steka fisk på, ibland även kycklingspett även om kött sällan ingick i dieten. Dess viktigaste funktion var kanske ändå att hålla thévattnet varmt så att en varm kopp alltid kunder erbjudas. På vinterhalvåret ställdes den ut för att sprida värme, annars klämdes ett lock fast för att strypa syretillförseln och förlänga kolets livslängd. Dessa hibachi var ofta orsak till bränder, särskilt olyckligt var det om en jordbävning inträffade när matlagning pågick. Välte urnan med kol övertändes bostaden omedelbart och då lägenheterna var sammanbyggda med väggar av trä och papper gick det blixtsnabbt för elden att spridas.

Såväl Kaempfer som Thunberg slogs av frånvaron av möbler. Tatami golven förmådde helt enkelt inte att bära upp bastanta monoliter som soffor, sängar, matbord och liknande. Istället utvecklade japanerna en livsstil längs golvet. De satt direkt på det, i informella sammanhang satt de i det vi kallar skräddarställning med benen saxade i varandra framför kroppen. I formella sammanhang med underbenen vikt in under låren vilande mot fotbågen, en ställning de kallar seiza (正座), ungefär ”korrekt sittning”. Denna ställning är mer påfrestande och användes just för att möten inte skulle dra ut på tiden, fursten eller husfar satt alltid i den behagligare skräddarställningen i eget hus.

Maten serverades på brickor med korta ben benämnda ozen (お膳) och intogs således också på golvet. Än idag benämns kejsarens måltid ozen, men då skrivet 御膳. Här återfanns en chawan (茶碗) en porslinsskål med ris, en lackerad träskål med misosoppa, en kozara (小皿) eller liten tallrik med inlagda grönsaker, en ozara (大皿) eller stor tallrik med antingen fisk eller i mindre bemedlade familjer fiskbullar, dessutom ett kokt ägg och en tokkuri (徳利) sakebehållare i porslin som påminner om en liten blomstervas, med uppvärmd lokal sake samt en sakazuki (盃) den kopp som sake dracks ur. Mitt framför den som äter läggs en hashioki (箸置き) en liten plattform att vila sina hashi (箸) eller ätpinnar emot så att de inte blir nedsmutsade. Alltihopa mycket enkelt men också smakfullt arrangerat. Japanen äter lika mycket med ögonen som näsan och munnen, ett slafsigt arrangemang förolämpar hans känsla för estetik.

Efter kvällsvarden var det dags för dagens bad, utöver ryokan var det endast de besuttna som hade egna badrum, pöbeln tvingades uppsöka ett sento (銭湯) så kallat för att man betalade en kopparpeng för att tvaga och bada sin lekamen där. Det fanns sällan utrymme för könsuppdelning så normalt badade hela familjen tillsammans. Mor och far tvättade barnen som sedan återgäldade med att skrubba föräldrarna om de var tillräckligt gamla att klara uppgiften. De använde komenuka (米糠), riskli som stoppats i en påse och användes som tvättlapp. Precis som tvål får det smutsen att lösas upp, men till skillnad från kemikalierna i tvålen torkar riskli inte ut huden. Än idag används det av modeller, filmstjärnor och andra som är beroende av presentabel hy och har råd att anskaffa det.

När de återvände hem var det dags att förbereda natten. Ur oshi-ire (押入れ), bostadens förvaringsplats, plockade de fram sin futon (蒲団 numera 布団) som vid denna tid endast var en tunnare madrass som rullades ut på golvet. Familjen klädde om till nemaki (寝巻) på sommarhalvåret, en tunn bomullskimono, men på vinterhalvåret behöll de som regel kläderna på eftersom de ännu inte använde täcken. Inte heller använde de huvudkudde, istället tog de fram en kimakura (木枕) en liten träställning som huvudet vilade på. Anledningen var all den olja de smörjde in i håret, textilier hade sugit åt sig innehållet och tvingat dem att upprepa insmörjningen nästa morgon, men för att skydda håret ansåg de att det skulle göras direkt efter badet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.