När kejsarmakten var central

Redan under 600-talets Asuka period styrdes Japan kollektivt, ett flertal klaner utövade kontroll inom sina egna domäner, vare sig de var fysiska eller immateriella. När kejsaren dog brändes palatset och näste kejsare fick börja om från början. En garanti för att de inte kunde ackumulera tillräckligt med resurser för att slå ut klanerna. Mer frekventa relationer med rikena på fastlandt medförde ett behov av en permanent huvudstad. Nara perioden under 700-talet symboliserar denna övergång, men även då inträffade det att kejsare flyttade runt i perioder även om palatset i Heijo-kyo bestod. Buddisternas prästerskap växte i betydelse, inte minst som en administrativ kraft, klanerna som upprätthöll de traditionella ceremonierna avtog i betydelse och de som aktivt bidragit till införandet av buddismen växte i styrka. Mellan dem stod kejsaren med familj, beroende av bägge grupperingarna och med tilltagande frustration över sakernas tillstånd.

När templen höll sig med provinser

Chigyokoku (知行国) är en term man sällan stöter på i den västerländska historieskrivningen över Japan. Det kan bero på att den är svår att sätta in i sitt sammanhang och det saknas referensramar i det västerländska medvetandet och därmed blir det enklare att hoppa över företeelsen. Det är ändå inte många läsare som skulle haja till och säga ”vänta, här saknas något”. Skall termen översättas blir det ”intellektuellt administrerad provins” och det lär ingen bli klokare av. Som brukligt är vid den här tiden var nomenklaturen inte standardiserad, i vissa skrifter omnämns Satakoku (沙汰国) och i andra Kyukoku (給国), men en närmare genomläsning avslöjar att det rör sig om samma företeelse. En provins som inte styrdes enbart direkt av en kokushi (国司) som var en av hovet i Kyoto utnämnd provinsguvernör. Annorlunda uttryckt var det provinser som överlåtits på hovaristokrater eller tempel, eller ibland i gemensamt samförstånd, att styras i samdräkt med kejsarens, senare shogunatets, guvernör som de ansåg optimalt. Normalt beroende på att deras shoen redan dominerade landskapet. Hovet såg med andra ord ingen anledning att blanda sig i deras verksamhet, och i efterhand framstår det som ett val av prudentliga skäl.

Utvecklade Taira Masakado relationer med khitanerna?

Under den korta period Taira Masakado härskade över Kanto som ”ny kejsare” i mitten av 900-talet finns det indikationer på att han upprättade diplomatiska förbindelser med khitanerna. Khitan var ett folkslag som var både nomader och bönder, de är mest kända i historien som grundarna av Liao (遼) dynastin, efterträdarna till T’ang i de norra delarna av det kinesiska riket, sålunda Manchuriet, mongoliska platån, norra delarna av koreanska halvön och de södra delarna av det ryska Fjärran Östern. De dateras till mellan 916 och 1125. De kom sålunda till makten kort före Masakado och behövde legitimera sig genom att öppna upp diplomatiska förbindelser med närliggande länder. Bägge parter hade med andra ord likartade behov och passade därför varandra som iki togo (意気投合), det vi skulle kalla hand i handske. Men även om förutsättningarna kanske betraktas som optimala är det inte säkert att det förverkligas.

De bortglömda krigen

Hur fredlig var egentligen Heian perioden? En anledning till att historikerna behandlar de knappt 400 år som förlöpte mellan 794 och 1185 som en sammanhängande period är inte enbart att huvudstaden var Heian-kyo, det var den även under Kamakura och Muromachi shogunaten, utan att den i stort var fredlig. Kejsarhovet i dagens Kyoto var en fungerande centralmakt vars Fujiwara auktoritet inte ifrågasattes. Förvisso fanns det blodiga inslag under 800-talet innan kejserlig kontroll etablerats över Tohoku och Hokuriku regionerna på norra Honshu och epoken avslutades med det blodiga inbördeskriget mellan Minamoto och Taira känt som Genpei kriget. Men det förekom även en del andra krig men de tenderar att förbises då perioden främst kännetecknas av kulturella landvinningar och politisk stabilitet.

Sei Shonagons värld

Makura no soshi (枕草子) ordagrant ”Huvudstödets utkast” men populärt kallad Kuddboken i väst. Varför denna petimäteriska distinktion? Det första hänger samman med att en kudde under Heian perioden inte var en fluffig ejderduns historia, utan en liten träpall som skulle hindra håret, insmort i diverse oljor, att inte smutsa ned tatami golvet. Den andra delen, soshi, är dessutom en eufemism vars teckentrogna tolkning är ”gräsbarn”, ett uttryck för att inte ha växt färdigt. Det är således, i författaren Sei Shonagons föreställningsvärld, inte en färdig bok, mer som ett manuskript liggandes i träkuddens låda. Det har gjorts många försök av litteraturvetarna att försöka tolka syftet med titeln och den som kanske känns rimligast är att det handlar om ”privata betraktelser”, sådant man kan ligga och grubbla på medan nattens mörker omsluter en och sömnen lurpassar bakom närmaste shoji.