歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Tokyos stadsdelar del 15 Marunouchi

Om Tokyo brukar det sägas att det är ett 20 tal byar som växt samman, och det är en rimlig beskrivning av dagens megapolis. Ungefär som att New York City inte har ett enskilt stadscentrum, till skillnad från Londons Piccadilly Circus eller Paris Avenue des Champs-Élysées, saknar Tokyo också ett definierande centrum, men med undantag för kejsarpalatset, som allmänheten inte har tillgång till, så är Marunouchi (丸の内) det närmsta vi kommer ett centrum för staden. Problemet är att det inte riktigt påminner om ett sådant. Förvisso återfinner vi Tokyo station, eller Tokyo-eki (東京駅), som alltså inte kallas centralstation, trots att den de facto är det, mitt i Marunouchi. Utöver det har vi sådant som huvudpostkontor och huvudkontor för ett antal banker. Inte direkt ett pulserande centrum för en huvudstad. Fortsätt läsa


Lämna en kommentar

Var Uesugi Kenshin i själva verket en kvinna?

Ett namn som är omöjligt att förbigå vid studiet av Sengoku perioden är Uesugi Kenshin (上杉謙信) även känd som Draken av Echigo, på japanska Echigo no tatsu (越後の龍). Mindre känt är att hans verkliga namn var Nagao Kagetora (長尾景虎) och han är känd som Gi no busho (義の武将), det betyder ”rättskaffens officerare”. Han har fått rykte om sig att alltid sätta egenintresset åt sidan, vi hade kallat honom altruistisk, ett begrepp som inte existerade i 1500-talets Japan. Uesugi klanen spelade en dominerande roll i Kanto, mestadels som ställföreträdande vice-shogun, Kanto kanrei (関東管領) på japanska. Eftersom Ashikaga shogunatets representant allt emellanåt var en klåpare, eller mer intresserad av att positioner sig i Kyoto, kom de att under långa perioder de facto vara de som styrde över regionen. Fortsätt läsa


Lämna en kommentar

Den japanska censurens historia

Begreppet censur har blivit allt mer tänjbart. Under perioden efter andra världskriget var den negativa laddningen stark, ett uttryck för statsmaktens påtvingade åsiktsvilja. Associationen var till Gestapo och nazister, sedermera KGB och sovjetkommunister med deras satellitstater. I dåtidens Sverige var det kopplat till anpassning av artiklar i pressen som inte fick misshaga Herr Hitler, för att tala med Torgny Segerstedts vokabulär. Den var antingen ryggradslöst feg eller pragmatiskt klok beroende på vem man var. Idag kan det lika väl handla om självcensur, en vilja att anpassa sig till den politiska korrekthetens överstepräster för att slippa bli ostracerad av grupper man önskar tillhöra. Felaktiga pronomenval i sjukjournaler kan leda till böter, cancelkultur kan verka lika effektivt som Statens Biografbyrå eller transportförbud gjorde. Hur har det då sett ut i Japan? Fortsätt läsa


Lämna en kommentar

Edo periodens ekonomi

Den vanligaste beskrivningen av Tokugawa shogunatets kollaps fokuserar på kommendör Matthew Perrys ankomst med sina ”svarta skepp” följt av européernas ankomst till Japan. En analys som allt mer betraktas som orientalisk, eller om man föredrar eurocentrisk. Det sammanhänger delvis med att västerländska forskare har lättare tillgång till primärkällor på de egna västerländska språken men också en traditionell historiesyn som sätter det egna jaget i centrum. Andra metoder och riklig tillgång till källmaterial på japanska visar att processen redan inletts och att västerlänningarnas ankomst möjligen var en katalysator, åtminstone ett välkommet inslag i den retoriska dramaturgin, snarare än kausalitetens originalkälla. En bättre – åtminstone mer heltäckande – bild av sammanbrottet får vi genom att följa utvecklingen under 11:e, 12:e och 13:e shogunerna; Ienari, Ieyoshi och Iesada. En period som täcker 70 år, från 1787 till 1858. Fortsätt läsa


Lämna en kommentar

De japanska epokerna del 21 1046 – 1065 Eisho, Tengi & Kohei

Eisho (永承) ibland uttalat Eijo inleddes med kröningen av kejsare Go-Reizei (後冷泉天皇) år 1046 och troligen ämnade han emulera den kinesiska kejsaren Tianzuo då han tog sitt epoknamn från Dokumentens bok (書経) där det står 永承天祚, ung kejsare Tianzuo lyssnades på i evigheter. Tanken var att hans regentperiod skulle bli ett föredöme för framtida generationers kejsare. Några månader efter sitt trontillträde utnämner han Akiko Naishinno till Chugu (中宮), en av titlarna för en kejserlig gemål, men under kejsarinna, en titel som hans mor och gemål till kejsare Go-Suzaku fick behålla. Det medförde avundsjuka gräl inom hovet. Fortsätt läsa