Romerska myntfynd på Okinawa

Ett två år gammalt, hitintills hemligt arkeologiskt fynd, har tillkännagjorts och Japan är lite optimistiskt exalterat. Anledningen till försiktigheten är att Japan har varit föremål för arkeologiska bedrägerier tidigare, och det är troligen orsaken till att fyndet hållits hemligt. Motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet har velat försäkra sig att fynden inte har ditplacerats av någon överambitiös arkeolog som främst vill gynna den egna karriären. Det faktum att det tagit två år att kontrollera och vidimera fyndet tyder på att de romerska bronsmynt som hittats verkligen är både genuina och har befunnit sig i marken där i många århundranden. Så nu är den stora frågan hur de hamnat i Japan.

När portugiserna fixade till japanskan

Tacka 1500-talets portugisiska missionärer för att vi idag relativt enkelt kan läsa hiragana och katakana. Visst de skrev ner ortografierna och förklarade dem, men framför allt tydliggjorde de och organiserade dem. De införde helt enkelt lite europeisk ordning och reda i den röra som dåtidens skrivsystem befann sig i då Japan inte hade något strukturerat utbildningssystem vid den tiden. Idag tar bloggen en närmare titt på det europeiska bidraget till utvecklingen av det japanska språket.

Tonfiskens aritmetiska exegetik

Hur svårt kan det vara att hantera en fisk? Rent språkligt alltså. Inte som i Hemmingways ”Den gamle och havet” eller Melvilles ”Moby Dick” (jodå, bloggen är medveten om att en val tekniskt inte är en fisk). Idag tar bloggen en titt på tonfisk, eller på japanska maguro, den mest populära fisken att stoppa i munnen. Anledningen är att den utgör en av japanernas främsta proteinkällor. 100 gram tonfisk innehåller lite över 23 gram proteiner fördelat på hela 18 olika slags proteiner, dessutom ger det ett dagsbehov av betakaroten. All denna nyttighet är emellertid inte helt enkel att hantera språkligt. Låt oss börja med den enklaste biten.

Varför upplevs japanska kvinnor som underdåniga?

I ett tidigare inlägg tittade bloggen på hur japanska kvinnor och svenska män passar ihop. Där utlovades också en genomgång av varför japanska kvinnor är som de är, eller snarare varför de utvecklats som de gjort. Det handlar om tekireiki som bäst översätts som ”giftasmogen” ett tidigare vanligt uttryck i svenska språket som nu upplevs som hopplöst föråldrat då folk gifter sig vid helt olika åldrar, gör det flera gånger eller avstår helt. Ett genomgripande tema i de västerländska männens svar om varför de föredrog japanska kvinnor var att de upplevdes som ”problemfria”, även om de uttryckte det lite annorlunda. För att förstå hur de kommit att framstå som idealet för en del män måste vi åka tillbaka till första halvan av 1700-talet.

Blyertspennans japanska historia

Den moderna blyertspennan såg dagens ljus 1795 när en fransk officer blandade pulvriserad grafit med lera för att få fram konsistensen för ett grafitstift som sedan kunde inneslutas i trä. Därmed hade gåspennan inlett sin dödskamp. Från tidigt 1800-tal användes blyertspennor för minnesanteckningar och liknande vid den holländska handelsstationen i Dejima och de har också använts som enklare gåvor under resorna till och från Edo av den holländska delegationen. Japaner var således bekanta med skrivverktyget, ändå höll de fast vid sina penslar.