歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Varför upplevs japanska kvinnor som underdåniga?

2 kommentarer

I ett tidigare inlägg tittade bloggen på hur japanska kvinnor och svenska män passar ihop. Där utlovades också en genomgång av varför japanska kvinnor är som de är, eller snarare varför de utvecklats som de gjort. Det handlar om tekireiki som bäst översätts som ”giftasmogen” ett tidigare vanligt uttryck i svenska språket som nu upplevs som hopplöst föråldrat då folk gifter sig vid helt olika åldrar, gör det flera gånger eller avstår helt. Ett genomgripande tema i de västerländska männens svar om varför de föredrog japanska kvinnor var att de upplevdes som ”problemfria”, även om de uttryckte det lite annorlunda. För att förstå hur de kommit att framstå som idealet för en del män måste vi åka tillbaka till första halvan av 1700-talet.

Under den föregående krigiska sengoku perioden hade kvinnorna viktiga arbetsuppgifter i krigarnas tjänst. Det som kallas trossen, alltså den logistiska uppbackningen hade varit en omöjlighet utan kvinnornas medverkan. Upprensningen på slagfältet efteråt och rengöringen av de fallnas huvuden som samlades in var alla sysslor som i huvudsak utfördes av kvinnor. I det betydligt fredligare Tokugawa Japan förelåg inte samma behov då slag och bataljer inte längre förekom. Bondehustrun hade inga svårigheter att finna sin roll, den dikterades helt av verkligheten. Men köpmännens, hantverkarnas och även många av samurajernas kvinnor hade svårt att finna sig tillrätta i den nya situationen. De belastades med lyxen att ha mer tid på sina händer än de kunde fylla med vettigt innehåll. De utgjorde således 1600-talets i-landsproblem.

Framväxten av de allt mer populära konservativa neo-konfucianska idealen skulle också påverka kvinnans situation. Detta kom främst till uttryck i Onna Daigaku, eller Stora Kvinnoläran där det äldsta extanta exemplaret är från 1729, men de flesta historiker är övertygade om att den kom ut redan någon gång på 1670-talet, eftersom Kaibara Ekiken som skrev den dog redan 1714. Daigaku är på modern japanska universitet, men ordagrant är det stor lärdom och vid den här tiden åsyftade det lärdomar från de Fyra Böckerna och Fem Klassikerna eller konfucianismens samlade verk. Onna Daigaku var en sammanställning av de konfucianska lärorna sådana de applicerades på kvinnor och den är omskriven från den klassiska kinesiskan till en för kvinnor lättläst och hanterbar text som helt domineras av hiragana, den kvinnliga ortografin. Det är uppenbart att shogunatet ville ha spridning av skriften och att den skulle läsas direkt av kvinnorna själva.

Skriften innehåller 19 läror som täcker en kvinnas hela livstid. Exempelvis bör hon inte klemas bort under sin uppväxt utan lära sig ta hand om sina bröder så fort hon är redo för att på det sättet förbereda henne på hur hon skall serva sin make i framtiden. Det här bidrog till att flickor utan syskon inte stod högt i kurs bland männen och många hamnade också på théhusen eftersom ingen ville ha dem som hustru. Än idag är många japanska män tveksamma inför syskonbefriade döttrar, ett reellt problem när nativiteten svävar runt 1,3 – 1,4 barn. Det viktiga var inte hennes utseende utan hennes innehåll, att hon var gracil, rörde sig elegant, pratade belevat och visste att föra sig i männens närhet.

När hon väl gift sig skulle hon efterleva de sju buden, gjorde hon inte det skulle mannen skilja sig från henne. Det första var en stark sexualdrift, således inte att hon var mannen otrogen, det räckte med ett starkt begär. Antagligen ansåg de att en stark drift följdes av otrohet eftersom det inte är något av buden. Det andra var svartsjuka, och den paradoxen blir uppenbar eftersom svartsjukan är ett resultat av mannens starka sexualdrift. Infertilitet var den tredje, och i ett samhällssystem som byggde på familjeklaner upplevdes den säkert som välmotiverad. Om hon inte åtlydde sina svärföräldrar kunde hon också returneras, även denna regel reflekterar husets ställning i det japanska samhället. Hon tillhörde inte längre den familj hon kom ifrån utan den som hon anslutit sig till. Likaså ifall hon förde sjukdomar med sig, med tanke på läkekonstens standard vid den här tiden var det förmodligen en välmotiverad regel. Mer svårförståelig är att ifall hon ansågs som pratsam, ett begrepp som vid den här tiden även verkar ha täckt skvaller, kunde hon också återlämnas. Slutligen ansågs stöldbenägenhet också vara skäl nog för att maken skulle kunna skriva ut det som heter mikudarihan, eller tre och en halv rad. Det var det brev hon fick med sig hem till sin far där det kort konstaterades att hon återlämnades till sitt ursprungliga hus. De flesta kvinnorna kunde inte läsa de kinesiska skrivtecknen, kanji, men de kunde räkna raderna i brevet. Därför var dessa korta missiv de mest fruktade under Edo perioden.

Alternativet för en ung kvinna, ofta bortgift före sin 15 årsdag, som inte fann en bra make var théhusen, där thédrickandet endast var inledningen till mer fysiska aktiviteter, buddistkloster som nunna, eller Omiko-san vid en shinto helgedom. Alternativ som i mångt och mycket var en pina jämfört med att vara en stillsam och tillbakadragen hustru. Eftersom skriften var vitt spridd kom flickorna också att fostras i dess anda och än idag är en majoritet av fäderna övertygade om att den största lyckan för deras döttrar är en make med stabil inkomst och goda karriärmöjligheter. Så fort de gått ut universitetet börjar pressen hemifrån. Kunde du inte hitta en lämplig man på det fina universitetet? Därefter blir det företaget eller myndigheten de arbetar på som förväntas förse dem med make. Trots denna mentala press väljer de flesta att bo hemma då allt de behöver betala är de egna mobilräkningarna. Tjatet från mor och far dövas av att de kan spendera sina inkomster utan hänsyn till hyra, el, VA, tvättmedel, schampoo, mat och allt annat som ingår i livets nödtorft.

Samtidigt med att tjatet tilltar ökar också insikten om deras egen biologiska klocka. Intresset för att finna en far till ett framtida barn ökar och då kommer deras traditionella fostran till heders. De är ytterst skickliga på att föra sig på ett sådant sätt att mannen upplever dem som särdeles behagliga och fram för allt inte som något hot mot deras manlighet. Ett flitigt debatterat ämne i västerländsk diskurs är ”mansplaining”, mäns benägenhet att vilja förklara för kvinnor som om de är mindre vetande. Där en västerländsk kvinna kanske skulle fräsa ifrån och klargöra att hon mycket väl förstår så kan den japanska kvinnan lyssna till en utläggning om skillnaden mellan en karburator och direkt insprutning i en halvtimme och få mannen att tro att han precis utnämnts till skyddshelgon över bilens bränslesystem. Få av dem vet emellertid att det är en 300 år gammal skrift som ligger till grund för deras goda rykte.

2 tankar om “Varför upplevs japanska kvinnor som underdåniga?

  1. Ping: Bloggens läsrekommendationer | 歴史館

  2. Ping: Stor skillnad på olika japanskor | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.