Alla dessa japanska dagar – del 12; Tokyos demimonde

Gotanda är inte en av Tokyos mer kända stadsdelar som exempelvis Shibuya, Shinjuku, Akihabara, Roppongi eller Ikebukuro. Skall man göra någon form av jämförelse ligger Londons Soho distrikt förmodligen närmast till hands. Lite sjavigt, slitet, trånga gränder, billig neonbelysning och livligare nattetid än dagtid. Åtminstone 1984 när jag flyttade in där. Lägenheten låg två minuters gångväg från kontoret och lika långt från det som skulle bli mitt nya stammishak. Det här var innan konbini intog vart och vartannat gathörn i Tokyo, så det Gotanda kunde erbjuda av samhällets undersida kompenserades mer än väl av bristen på bekvämlighet. Än idag kan jag inte minnas var jag gjorde mina inköp, huvudsakligen åkte jag in till Shibuya och handlade på något av varuhusen där. Inte särskilt billigt, men det spelade ingen roll. Jag hade börjat tjäna stora pengar.

Japanska fackföreningars historia

Fackföreningar tenderar att uppstå ur konflikter med arbetsgivaren, hårda villkor, usla löner, översittarfasoner, långa arbetsdagar, obetald övertid är sådant som utgör bränsle för den vrede som driver fram förändringar. Arbetsgivare å sin sida fruktar att stigande kostnader leder till att produkterna blir för dyra och inte längre går att avsätta på marknaden. Något som inte heller direkt ligger i arbetstagarens långsiktiga intresse. Genom att organisera sig och driva förhandlingar istället för ad hoc betonade vilda strejker som riskerar skapa olösliga konflikter har arbetstagare kommit till slutsatsen att det långsiktigt lönar sig bättre att organisera sig i fackföreningar som tillvaratar deras intressen. I den här artikeln granskar vi hur den utvecklingen såg ut i Japan.

Livet post Löfven

Det är endast två dagar sedan jag lade upp en artikel om socialdemokraterna och moderaternas relation till partiet inför valet 2022. Därmed borde jag rimligen kunna hålla mig borta från artiklar med politiskt innehåll ett bra tag. Trodde jag. Statsminister Stefan Löfven hade uppenbarligen andra tankar eftersom han igår under sitt sommartal tillkännagav sin avsikt att avgå vid partiets ordinarie partikongress i början av november. Ett sådant besked sätter omedelbart igång de bristfälliga cerebrala processerna i en gammal avdankad ledarskribent. Beskedet var oväntat i så måtto att Löfven hela tiden varit tydlig med att han tänkte vänta med att avgå till efter valet 2022. Därmed uppstår självfallet frågan; vad är det som ändrats? Hans eget, synnerligen luddiga, svar är att det är en process som växt fram under sommaren. Eftersom han inte synts till under de månaderna är det svårt att mer konkret peka på någon enskild orsak.

Kan en moderat oroa sig för socialdemokratin?

Jag har vid ett och annat tillfälle alluderat till att jag i min ungdom var aktiv i MUF, det är länge sedan jag lämnade politiken bakom mig. Jag har också delvis ändrat åsikter, exempelvis anser jag att Moderaterna inte tar fördelningspolitik på tillräckligt stort allvar. Det går inte bortse från att Socialdemokraternas höga ambitioner i att skapa en jämnare tillgångsfördelning varit en starkt pådrivande faktor i att skapa det som, åtminstone tills för något decennium sedan, var ett oerhört framgångsrikt samhällskoncept. Baksidan av det myntet är att svenskarna blivit en nation av DYI entusiaster, ett effektiviseringsproblem som ännu inte slagit igenom fullt ut. Den kraftigt ökande kriminella våldsspiralen är också ett tecken på att grunden för svenskt samhällsbygge har spruckit. Frågan är om det räcker att spackla sprickorna, eller grunden måste hackas sönder och en ny anläggas? Ett mycket svårbedömt ställningstagande. Det underlättas inte heller av den kräftgång i opinionen som Socialdemokraterna för närvarande genomlider. Bör en i grunden moderat sympatisör således oroa sig för SAP:s dalande stöd?

Alla dessa japanska dagar – del 11; flyttar till Tokyo

Universitetet ute i Hachioji hade lite för mycket sekteristiska inslag för min smak. Speciellt den karismatiska ledardyrkan för Ikeda Daisaku var svårsmält för svensk med danska föräldrar som växte upp under tysk ockupation. I januari 1984 fick jag en öppning från Kevin, en av studenterna från Tucson som lämnade Soka Daigaku redan efter en månad. Han hade delat en liten etta inne i Kaname-cho, en station bort från Ikebukuro, Tokyos utpost mot Saitama. Rumskamraten, Matthew, hade ett kraftigt anfall av ”gula febern”, enligt egen utsago var den så dålig att han inte ”fick upp den om det inte var en asiatisk kvinna”. Hans välvilliga mor hade gett honom ett VISA kort och instruktionen att han skulle ha en flickvän inom ett halvår. Antingen var han obeslutsam, eller kunde inte få nog av asiatiskor, för i december hade hon rent sonika dragit in kortet och han var tvungen att resa hem till Arizona med svansen mellan benen. Plötsligt stod Kevin där med hela hyran själv, och även om lägenheten var liten var det Tokyonivå på hyran. Han bad mig flytta in och dela hyran med honom, jag såg möjligheten att komma bort från sekteristerna.