Kungen av Owari som är 37 år gammal är ståtligt lång, muskulös och har sparsamt med skäggväxt och en oerhört klangfull basröst, betuttad i militära övningar, oförtröttlig med ett intresse för rättfärdighet och medkänsla. Han är arrogant, sätter högt värde på heder, synnerligen hemlighetsfull i sina beslut, en mästerlig strateg och anmärkningsvärt lomhörd inför tillrättavisningar och råd från sina underlydande och fruktas men respekteras av alla från låg till hög. Han rör inte saké, är burdus till sin läggning och ser ner på alla andra kungar och prinsar i Japan och tilltalar dem som tjänstefolk och åtlyds med total lojalitet. Han har god uppfattningsförmåga och ett skarpt öga, föraktar gudar, buddor och alla former av idoldyrkan eller vidskepelse. Han uppger sig tillhöra Nichirensekten men deklarerar öppet att det finns ingen Skapare, ingen evig själ eller liv efter döden.
Så beskriver Luís Fróis sitt första möte den 1 juni 1569 med Oda Nobunaga när ”kungen av Owari” ännu inte var fyllda 36 år, Fróis hade ännu inte fått grepp om japanernas sätt att räkna en mansålder. Oda Nobunaga har tidigare porträtterats utifrån de japanska källorna, både hans leverne och mystiken kring hans död. De här artikeln tar upp européernas (i realiteten jesuiternas) uppfattning och beskrivning av den person som var Japans mäktigaste man när de anlänt och etablerat sig i Japan.
Jesuiterna benämnde unisont daimyo som kungar, enär de var provinsfurstar med stor självständighet och när de anlände fanns det ingen hegemon. Kejsarens makt var redan beskuren och enär de aldrig sammanträffade uppfattades han som ett slags blygsam påve och det fanns inget motsvarande ett utrikesministerium i landet så det stod en daimyo fritt att inleda relationer, eller avstå, med jesuiterna. Enär de kunde erbjuda kanoner och skjutvapen var nästan ingen ointresserad. Detta gällde inte minst Oda Nobunaga som skulle etablera utmärkta relationer med ett flertal av jesuiternas representanter. Det innebär att vi också fått en väldigt mycket mer nyanserad bild av vem han var än om vi behövt förlita oss till endast den ena sortens källor. Dessvärre har bilden av honom i den västerländska historieskrivningen kommit att domineras av jesuiternas beskrivning av honom enär få har bemödat sig om att granska det japanska källmaterialet. Det mest bestående intrycket är det som nedtecknades av Giovanni Maffei baserat på brev och skrifter från jesuiterna; han döpte Nobunaga till Japonius Tyrannus.
Nobunagas far, Oda Nobuhide avled 1551 efter en tids sjukdom. När han insjuknade begärde Nobunaga ett antal buddistpräster att be för faderns hälsa. Enligt Fróis gick det till så här:
När fadern låg dödssjuk i Owari anhöll Nobunaga om böner från ett antal präster för att rädda hans liv och undrade om bönerna skulle rädda honom från döden. Prästerna försäkrade Nobunaga att fadern skulle överleva men några dagar senare avled han. Nobunaga lät då kasta in prästerna i templet och låste dörrarna och sade till dem att de borde be för sina liv mer effektivt än de gjort för hans far. Efter att ha omringat templet på utsidan sköt han ihjäl ett flertal.
Den här historien förekommer inte i någon av de japanska krönikorna och Fróis antyder att detta var en händelse som fick Nobunaga att vända sig mot buddhismen i alla dess former. Trots att de inte lyckades rädda fadern med sina böner skall Nobunaga ha byggt ett nytt tempel åt dem enligt de japanska källorna. Det är inte osannolikt att Fróis här låtit sublimera sina egna begär över på Nobunaga när prästerna avrättas, vi kan vara rätt säker på att han baserar sin notering på hörsägen, men det känns inte heller troligt att han skulle upprätta tempel efter ett misslyckande. Exakt vilken version som är den korrekta kan vi sålunda inte veta, men att fadern dog efter buddistiska böner kan vi vara säkra på. Så här närmare 500 år senare kan det naturligtvis uppfattas som mindre väsentligt huruvida han valde att avrätta prästerna eller bygga ett tempel åt dem, men det belyser hur svårt det är att välja rätt i källmaterialet, och Fróis version underbygger bilden av Nobunaga som antiteist medan den japanska krönikan då ger en bild av en mer komplex relation till religionen. Att han senare i livet hade föga till övers för prästerskapet råder det ingen tvekan om, men uppstod denna religionsfobi i samband med faderns död eller först senare? Den frågan förblir obesvarad.
Oda klanen fungerade som Shiba Yoshitoshis förlängda arm i Owari, formellt var Shiba shugo daimyo och överlät allt det praktiska med sin domän på Oda som bestod av två klaner med var sin underklan. Nobuhide hade försökt överta posten som klanöverhuvud sedan de några decennier tidigare lyckats att helt fördriva Shiba från sitt ämbete. De var ett typexempel på tidens gekokujo, men Nobuhide hade, trots ingående ansträngningar och ett antal attacker inte lyckats ta kontrollen över hela klanen. När sonen efterträdde honom var det hans första konkreta uppgift. Något som 
krävde fingerfärdighet, åtminstone att man inte lägger fingrarna emellan och att nyporna är hårda. Annorlunda uttryckt fanns det inget utrymme för sentimentalitet.
Nobunaga ägnade 1550-talet åt att tillägna sig klankontroll, Oda Nobutomo besegrades i Kiyosu 1555, lillebror Nobuyuki mördades 1557 och slutligen besegrade han Iwakuragrenen 1559. Därefter installerade han sina söner 1572 som kaptener över sina egna grenar, de kallades gorenshi (御連枝) och bestod av Nobutada, Nobukatsu och Nobutaka som var hans söner, utöver detta Nobukane en yngre bror och, lite anmärkningsvärt, Nobuzumi som var son till den mördade brodern Nobuyuki. Utöver detta hade han sina husarer, umamawarishu (馬廻衆), som utgjorde hans personliga livgarde, särskilt i fält. Här återfinner vi personer som Shibata Katsuie, Hashiba Hideyoshi (senare Toyotomi) och Maeda Toshiie, personer som senare själva blir ledande daimyo. Därmed hade han också en organisation på plats som gav honom utrymmet att expandera Owari, som var en liten men välbärgad domän, till att inkludera närliggande Mino provins. Det gjorde han huvudsakligen genom att ge sig på de minsta domänherrarna och när han besegrat dem inkorporerade han deras styrkor del tutto och fick därmed en växande armé.
Krönikorna lämnar få uppgifter om styrkornas storlek, men det verkar som om hans inledande armé inte var mer än 800 man, sålunda motsvarande en modern bataljon, men när han lyckats överta Mino kontrollerade han styrkor på mellan 2000 och 3000 man. Således var det en föga imponerande armé han kontrollerade, men vad de saknade i manskap kompletterades mer än väl av list, slughet och ett skickligt taktiskt sinnelag. Slaget vid Okehazama 1560 är det som medförde att Oda Nobunaga blev ett fruktat namn. Imagawa Yoshimoto förde befäl över en armé på 45 000 man, senare uppskattningar anser att 25 000 man var en rimligare siffra, men även det innebär att Nobunaga besegrade en armé som var tio gånger större än de egna styrkorna. Det innebar också att han hux flux kontrollerade en avsevärt större armé för eget bruk.
Den fick han användning för hösten 1571 när han inledde den kanske mest kända av hans kampanjer; den mot Enryaku-ji (延暦寺), templet på Hieizan (比叡山) utanför Kyoto. Till skillnad från de japanska krönikorna är Fróis närmast vällustig i sin framställning av grymheterna som Nobunaga var kapabel till, möjligen för att han vände sig mot de avskydda buddistprästerna. Så här beskriver han det:
Följande dag som var den sista i september, den ärorike sankt Hieronymus dag, var dagen då det stora templet Sanno på toppen av berget första gången brändes ned och därefter skickade Nobunaga mängder med skyttar ut i skogarna för att jaga ned de många bhikshu (tiggarmunkar) som gömde sig där. Soldaterna hade order om att inte spara någon och de utförde sin order till punkt och pricka. Men Nobunaga lät sig inte nöjas med sin seger. Han ville släcka sin törst för hämnd och stärka sitt rykte och beordrade omedelbart sin armé att förstöra kvarvarande byggnader oavsett vem som befann sig i dem. Likaså att bränna ned de återstående 400 templen och det berömda universitetet (prästutbildningen) på Hiei berget. Denna dag brändes alla tempel efter att de plundrats och förvandlades till aska. Det har förtäljts mig att 1 500 bhikshu avrättades samt lika många sekulära personer inklusive kvinnor och barn. Jag kan omöjligen förklara för Ers Nåd hur stor skräcken, terrorn och beundran denna handling skickade till provinserna i Japan då de ansåg detta varit en omöjlighet i riket. Prisad vare Guds omnipotens och ultimativa godhet då Han beordrat ett hinder att bestraffas med förintelse således att Hans heligaste lagar kan propageras till fullo i dessa avlägsna trakter.
Om den brutala hanteringen av templen på Hieizan spred Nobunagas namn över Japan så var det konfrontationen med Ashikaga Yoshiaki, den 15:e shogun i den andra dynastin. Först red han in 1568 med Yoshiaki och övertygade kejsaren att installera honom som Ashikaga Yoshihides efterträdare. Därefter kom de allt mer att konfronteras och 1572 hade Nobunaga fått nog. Han utfärdade ett dekret där han uttryckligen förbjöd shogun att fatta beslut som inte underställts hans godkännande. Därmed blev titeln som shogun också komplett meningslös. Fróis beskriver det hela i ett brev till sin överordnade, fader Francisco Cabral:
Nobunaga, kung av Owari har utfört (som Ers Eminens väl känner till) en enastående service till Kubosamas (shogun) ära, återställt hans status, uppfört ståtliga byggnader med såväl borg som bostäder som Ers Eminens personligen observerat här i Miyako (Kyoto) och som intendent över Kubosamas styre kom han hit då och då för personliga besök, och när det försvårades av pågående bataljer skickade han alltid sändebud. Då det tydligen inträffat något (antagligen i det shogunala residenset) som misshagat honom enär det överträdde sunt förnuft i enlighet med hans instruktioner att följa. Nobunaga deklarerade 15 (egentligen 17) krav från Mino direkt riktade till Kubosama där han i starka ordalag förkastade beteendet.
Jesuiterna följde Nobunaga nogsamt, han lät dem predika och missionera i områden han kontrollerade. Motiven var sannolikt två, han såg gärna att buddisttemplen utsattes för konkurrens så att deras moraliska grepp om befolkningen minskade och han ville ha tillgång till portugisernas vapen och kunskap om hur de tillverkades. Jesuiterna i sin tur hyste förhoppningar om att erhålla nya provinser de kunde missionera i när Nobunaga besegrade sina motståndare. Därför fröjdades de varje gång han hade framgång på slagfältet och gladdes med honom när han byggde Azuchi borgen som sitt nya strålande högkvarter. Fróis beskriver det så här:
Det finns ett slags torn i mitten som japanerna kallar tenxu (tenshu 天守, ”himmelsförsvar”) som har en annorlunda, mera elegant och solenn form än våra torn. Det har sju våningar som var utformade, både utvändigt och invändigt i en strålande och häpnadsväckande arkitektonisk utformning. Väggarna är på insidan täckta av olika figurer som är utsköt förgyllda eller målade i olika färger, precis som väggarnas utsida. En del är vitmålade och fönstren har en svart inramning i japansk lack. En gripande effekt skapas av kontrasterna, andra är röda eller blå och översta våningen är helt förgylld. Taken på tornet och omkringliggande byggnader är täckta av blåaktiga takpannor som är både starkare och vackrare än något vi har tillgång till i Europa. Sammantaget blir byggnadskomplexet väldigt imponerande och då det befinner sig på toppen av ett brant berg och är så högt blir intrycket från avstånd att det svävar över molnen.
En annan jesuit, João Frãcisco Stephanoni, beskrev det som ”eleganta väggar som en gyllene vision på toppen med oskuldsfull vitt som sveper ner mot marken, när solen träffade tornet var effekten enastående”. Vana vid hur den katolska kyrkan demonstrerade sin makt genom imposanta katedraler och dyra utsmyckningar i kyrkorna förstod de precis vad Nobunaga ägnade sig åt. Andra provinsfurstars borgar var också påkostade men i en mer dämpad, närmast undertryckt stil, det 
pråliga och påkostade var närmast ”ojapanskt” i deras ögon. Men när de upptäckte hur imponerade jesuiterna var av Nobunagas Azuchi borg påbörjade många en uppgradering av sina egna då de behövde imponera på jesuiterna för att beredas möjlighet för vapeninköp.
Jesuiterna i sin tur var i behov av en överbeskyddare, Guds vakande hand i all ära gick inte upp emot en provinsfurste som satte sig i respekt. Det medförde att de också behövde sätta en del av sina moraliska värderingar åt sidan, inte minst det faktum att samkönat umgänge i samurajklassen var vitt spritt och fullt accepterat. När de någon gång vågat mumla fram protester drog sig provinsfurstarna inte från att dra in deras rättigheter att missionera i provinsen. Det finns inget i deras skrifter som tyder på att de tog upp frågan med Nobunaga, en indikation på att de lärt sig läxan den hårda vägen och möjligen en fruktan att hans vrede skulle medföra ännu hårdare konsekvenser. Därför var det viktigt för jesuiterna att inför sina chefer i Vatikanen klargöra jut hur mäktig Nobunaga var. Ett exempel från Fróis:
Han (Nobunaga) lät reparera vägarna från Azuchi till Miyako, ett avstånd på 14 legoas (ca 87 km) på ett sådant sätt att det formade en enhetlig väg, platt, ren och rak och mellan fem och sex tatami bred (10 – 12 m). Träd planterades på bägge sidor om vägen för att ge en sval skugga på sommaren, vid träden fästes kvastar med jämna mellanrum för att lokalbefolkningen skulle hålla vägen ren. Han lät också placera ut grus och småsten runt rötterna för att vägen skulle ge intryck av att vara del av en trädgård. Det fanns rast och théhus med jämna mellanrum längs vägen så resande kunde vila sig och avnjuta god mat och dryck. Förr var det inte ens säkert att förflytta sig längs vägen även under dagtid, men under Nobunagas styre reser befolkningen ensam även nattetid, detta gäller särskilt under sommaren när värmen tynger dagtid. Önskade de vila kunde de lägga ifrån sig sitt bagage och ta en slummer bredvid vägen lika tryggt som om de var hemma i deras eget hus. Nobunaga genomförde likartade reparationer och arrangemang på vägarna i många av de provinser som stod under hans styre.
Det är tydligt att han vill framställa Nobunagas förmåga att komplett förändra det som tidigare varit norm, nämligen laglöshet och stråtröveri, till en trygg tillvaro för de som ställde sig under hans beskydd. Men det fanns också behov att visa upp en mer mänsklig sida av honom så att ledargarnityret i Vatikanen inte fick intrycket att jesuiterna gått i säng med en representant för Hin Håle. Fróis väljer därför att beskriva bon firandet på Azuchi, den högts på sensommaren när andarna vänder hem för att besöka sina nära och kära. Han skriver:
Den vanliga proceduren var att vasallerna tände sina bon brasor och lyktor framför husen och Nobunaga lät borgen stå släckt. Detta år (1581) gjorde han emellertid tvärtom. Nobunaga beordrade att inga lyktor fick tändas framför husen, endast toppen av tornet på Azuchi borgens sjunde våning dekorerades med mängder av värdefulla och graciösa lyktor i olika färger. Enär tornet är högt var synen av alla dessa brinnande lyktor en storslagen vision. Han placerade ut mer än 2 000 man med facklor längs vägen (som händelsevis börjar där vi har vårt hus och leder till foten av borgen). När detta pågått ett tag och våra padre, bröder och barn från seminariet betraktat skådespelet från våra fönster passerade Nobunaga gåendes framför oss. Den apostoliska visitatorn (Alessandro Valignano) och de andra prästerna gick ut för att betyga sin respekt, en gest de visste han skulle uppskatta. Han stannade upp en längre stund och diskuterade festivalen med dem och vad de tyckte om den.
Här vill jesuiterna framställa Nobunaga som en omtänksam furste vänligt inställd till dem och deras verksamhet. En man som förvisso kan vara grym och brutal mot sina fiender (templen som också är antagonistiskt inställda mot jesuiterna) men som tar hand om sina vänner och underhåller dem. När jesuiternas postulat jämförs med det som finns tillgängligt i japanska källor är överensstämmelsen stor, men det blir också tydligt att de sorterat bland det som de anser av kardinaler och påve behöver veta och att de i första hand tjänar sina egna intressen. De är sålunda inte felaktiga, men de är inte heller heltäckande. Den som vill ha en god helhetsbild av Nobunaga, och därmed även indirekt av övriga provinsfurstar, generaler och herremän under sengoku perioden, kan inte underlåta att även kontrollera de japanska och kinesiska källorna.
歴史館 