歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska krigarmunkars historia

1 kommentar

Normalt associerar vi buddistmunkar med asketiska individer som spenderar mycket tid på meditation när de inte håller rent i sina tempelträdgårdar. Och i mycket är det en riktig bild, men det fanns en annan sida av dem. De var också traditionsbärare av självförsvarsmetoder, de flesta upplockade när de studerat buddismen vid något kinesiskt kloster. De såg det som en metod att skärpa sinnena och intensifiera fokuseringförmågan. Detta utvecklades över tid till egna krigskonster som en del ansåg skulle stå i tjänst för buddisttempel med öppet politiska ambitioner. Med denna artikel granskar vi sohei (僧兵), krigarmunkar, och yamabushi (山伏) ordagrant ”bergsbugare”.

Bägge var tränade i krigskonster, skillnaden var att sohei var organiserade i tempel och kloster, medan yamabushi var nomadiska munkar som vandrade i bergen i sitt sökande efter satori (悟り) det vi kallar nirvana, alltså upplysning och insikt. De tillhör en av de ursprungliga synkretiska sekterna, alltså de amalgamerade shinto med buddism i sin troslära. Denna betecknas shugendo (修験道) ordagrant den ”korrekta träningens väg” och har sina rötter redan i Asuka perioden. Grunden lades av En no Gyoja, eller ”asketen En” som levde mellan 634 och 707. Hans asketiska leverne uppfattades som närmast en superkraft och kejsaren kände sig hotad och förvisade honom till Izu Oshima när han var 65 år gammal. Yamabushi uppträdde således aldrig som organiserade arméer, istället kan de betraktas som ett slags privata legosoldater, folk som hade legitima skäl att utkräva hämnd kunde be om hjälp. Ansågs anledningen behjärtansvärd ställde de upp, vissa tog emot en dusör, andra nekade. Oftast lämnades pengarna då som kollekt i templet.

Sohei har sitt ursprung i Tendai sekten (天台宗) grundad av prästen Saicho (最澄), mera specifikt templet Enryaku-ji (延暦寺) på berget Hiei (比叡山) nordöst om Kyoto. Templet anlades ett fåtal år innan kejsare Kanmu flyttade huvudstaden dit. Enligt principerna för feng shui, på japanska fusui (風水) som är vind och vatten, skall människor skyddas från nordost eftersom onda andar tränger in ifrån den riktningen. Eftersom det redan fanns ett stort tempel ovanpå ett berg i nordostlig riktning ansågs därmed Kyoto skyddat. Det gav templet en alldeles speciell ställning, inte minst eftersom kejsaren endast tillät två buddisttempel innanför Kyotos palissader. Det tog inte lång tid innan det benämndes chingo kokka no dojo (鎮護国家の道場), platsen som värnar nationen. Det gav templet en sådan särställning att det utan tillstånd från de stora templen i Nara började prästviga sina egna proselyter. Därmed blev de också måna om att försvara sin nyvunna självständighet och det innebar att munkarna även tränades i krigskonsterna.

Det skulle emellertid dröja länge innan de kom till praktisk användning. Den första incidenten som involverade krigarmunkar inträffade 949 då 56 munkar från Todai-ji i Nara samlades utanför residenset till en ämbetsman som ansvarade för utnämningen av abbotar, på japanska zasu (座主) som de vägrade acceptera. Tumult uppstod och ett antal av de inblandade dödades. Det skulle bli ett slags förebild för den framtida utvecklingen i så måtto att krigarmunkarna gick i strid för politiska konflikter. Men till skillnad från deras teutoniska kusiner finns det inget i källorna som någonsin antyder att de stridit för frågor som rör liturgi, dogma, ritualer eller andra religiösa spörsmål. Istället blev de maktspelare, precis det som kejsaren velat undvika när han flyttade sin huvudstad.

De första incidenterna riktades mot den politiska makten och kännetecknades mer av skrämseltaktik och hot snarare än krigshandlingar. Det var först 969 då munkar från Enryaku-ji kom i konflikt med andra munkar från Todai-ji angående landområden som bägge templen gjorde anspråk på. Ett flertal av munkarna från Nara dödades och abboten på Enryaku-ji beslöt att de som tränat krigskonsterna borde ingå i en permanent armé. Därmed inleds en period med upprustning inom de olika sekterna. Inte långt efter den kampen kom Enryaku-ji att utkämpa en ny strid, denna gång gentemot Gion helgedomen, alltså en som till hör shinto. De var således villiga att gå i kamp mot alla som motsatte sig deras krav.

Efter Saichos frånfälle kom Tendai sekten att splittras i två olika fraktioner, den ena betecknad Ennin (円仁) efter den tredje överabboten för Tendai sekten, och den andra Enchin (円珍) som blev den femte överabboten. Enninsekten associeras till Enryaku-ji, också benämnd sanmonha (山門派) efter templets ”bergsportal”, medan Enchinsekten även kallas Miidera (三井寺), de tre brunnarnas tempel som de byggde vid foten av Hiei berget. Den geografiska närheten och gemensamma buddistiska läran är en starkt bidragande förklaring till att många av striderna mellan sohei under Heian perioden i grunden var interna angelägenheter. Motsättningarna kom i full dager när abboten för Enryaku-ji avled och kejsaren utsåg abboten från Miidera, Yokei, till abbot för Enryaku-ji. Munkarna vägrade släppa in kejsarens budbärare, näste som kom slet de utnämningsbrevet ur händerna. Inte förrän Fujiwara Arikuni, medlem av kejsarens rådgivargrupp, anlände med militärt stöd kunde Yokei tillträda. Munkarna däremot ignorerade honom totalt, inga befallningar verkställdes, ingen kom till rådsmöten och det påstås att samtliga lämnade matsalen när han trädde in. Efter tre månader hade han fått nog och lämnade templet.

I vad som framstår – i eftertankens kranka blekhet – som ett futilt försök att återetablera kejsarens makt över abbotutnämningarna försökte kejsaren (deras Fujiwara rådgivare) från 1039 till 1160 att nio gånger utnämna en abbot till Enryaku-ji med sitt ursprung i Miidera; samtliga misslyckades kapitalt. För Miidera var problemet att deras munkar skulle invigas av Enryaku-ji eftersom det var huvudtempel. Det finns ett stort antal framställningar till hovet att de skulle erhålla rätten att själva viga sina munkar, något som Enryaku-ji av naturliga skäl motsatte sig benhårt. I slutändan löstes konflikten, efter åtminstone fyra olika ömsesidiga angrepp, genom att Todai-ji i Nara fick överta munk och prästvigning. Trots dessa konflikter kunde de ibland genomföra gemensamma aktioner som exempelvis i 1081 när de attackerade Kofuku-ji (興福寺). Något som bidrar till slutsatsen att striderna var politiska och aldrig religiösa.

När vi når in på 1180-talet kommer deras roll att förändras. Bushi (武士) eller krigarklassen var på framväxt och de ville rekrytera stora arméer, krigarmunkarna var attraktiva rekryter, i realiteten mer ett slags allierade, då de redan behärskade vapen, taktik och strategi. Såväl Taira som Minamoto klanerna uppvaktade kloster med krigarmunkar för att få dem att ansluta sig. Efter prins Mochihitos misslyckade upprorsförsök flydde han till Miidera, templet vände sig då till det närliggande Enryaku-ji och bad om hjälp att försvara sig mot den väntande anstormningen från Taira, men han hade redan skickat ett stort antal balar med ris och siden till bergstemplet som därför ställde sig kallsinniga till nödropet. Krigarmunkarna var nu ohjälpligt involverade i krigarklanernas intriger och strider mot varandra.

Inne på Miidera värpte de en plan att attackera Tairas nattkvarter, men det misslyckades. De beslöt sig därför att marschera ner mot Nara för slå sig ihop med munkarna från Kofuku-ji. Taira Kiyomori skickade då sin son Tomomori på en straffexpedition, men munkarna överraskade dem och hade ihjäl ett stort antal samurajer. De projicerade sin seger genom att påla 60 samurajhuvuden utanför templet. Kiyomori blev ursinnig och skickade en annan son, Shigehira, med en stor styrka som resolut brände ned hela Nara. En åtgärd som sände kalla kårar nedför ryggarna på krigarmunkar över hela Japan.

Nara byggdes upp på nytt, om än i lite mindre skala, dagen Todai-ji är exempelvis endast i skala 4:10 av det ursprungliga templet, men är fortfarande världens största träbyggnad under ett tak. Att munkarna efter detta intar en betydligt fredligare inställning bekräftas i Jokyu kriget (承久の乱) 1221 när Minamoto skickade en armé på flera tusen man för att straffa munkarna då de stött kejsare Go-Tobas upprorsförsök. Istället för att strida skickade munkarna ut en liten grupp för att vädja till befälhavarna att spara staden. Den skulle inte klara av att brännas till grunden en gång till, enligt Azuma kagami (吾妻鏡) ett samtida uppslagsverk, rördes samurajerna till tårar av deras bevekelsegrunder och återvände till huvudstaden.

Enryaku-ji fortsatte framhäva sitt oberoende, men till skillnad från Heian periodens kejsarstyre, så var deras protester av det passiva slaget under Kamakura periodens shogunat. De protesterade som tidigare mot olika utnämningar, men det skedde genom att de brände ned egna tempel eller pagoder, alternativt marscherade de genom Kyotos gator i det som idag skulle benämnas demonstrationståg. Shogunatet höjde knappt på ögonbrynen, de ansåg inte längre templet representera ”platsen som värnar nationen” utan i deras ögon var tempel platser dit tjuvar och banditer flydde för att söka asyl. Krigarklanerna hade flyttat sitt religiösa fokus till zen (禅) buddismen som ett uttryck för den solipsiska asketism de eftersträvade.

I slutet av Kamakura perioden och inledningen av Muromachi etablerades helt nya buddistiska sekter som sökte sina proselyter bland bönder, hantverkare och handelsmän, enkelt uttryckt en folkligare inriktning än den traditionellt elitistiska och esoteriska inriktningen som kännetecknat Japans buddister tidigare. De två största och mest kända är Nichiren och Jodo shinshu, i det här sammanhanget kan vi, trots att det fanns liturgiska skillnader, slå samman dem under det begrepp samtiden omfamnade dem, nämligen ikko-ikki (一向一揆), det senare, ikki, kan översättas till liga eller sammanslutning, medan de förra betyder hängiven och målmedveten, man skulle rent av, åtminstone utifrån deras agerande, kunna beskriva det som fanatism. Med en modern jämförelse kan de benämnas 1300-talets jihadister. De var helt och fullt villiga att offra sig för sin religion och fruktades av samurajerna som trots allt föredrog att dra sig undan övermakten för att kunna strida för sin furste en annan dag. Anhängarna till ikko-ikki stred däremot för evig frid i själen, ett högre tillstånd än furstens jordiska uppskattning.

De lyckades så väl att de övertog och kontrollerade Kaga provinsen i samband med arvstvister inom den styrande samurajklanen. Första gången i Japans historia som någon utanför hovet eller krigarklanerna kontrollerade en provins och lydde under sina egna lagar. Detta sände en chockvåg genom närliggande samurajklaner, inte minst eftersom det fanns en hel del tempel i gränstrakterna som anslöt sig till de två buddistsekterna. Lyckligtvis för dem spred fenomenet sig inte och ikko-ikki konstellationen hade fullt upp med att försöka kvarhålla kontrollen över Kaga. Men den verkliga utmaningen mot krigarklassen kom från den del av ikko-ikki som etablerade templet Ishiyama-Honganji (石山本願寺) vid infarten till Osaka. Det skulle ta samurajerna, i form av Oda Nobunaga, nästan 100 år innan de besegrades. Den yppersta ärebetygelsen till deras framgångar var att när Toyotomi Hideyoshi tagit kontrollen över Japan valde han att etablera Osaka borg på den plats deras tempelfort legat.

Nobunagas kampanj mot ikko-ikki varade i elva år. Han stötte på patrull vid varje anfall, men när han fick hjälp av Kuki Yoshitaka, en tidigare pirat han lärde känna under slaget vid Nagashima 1574, kunde han blockera sjösidan av tempelborgen. Därmed ströps en stor del av deras försörjningslinjer och han satte igång små fejkade anfallsvågor för att de skulle göra slut på sin ammunition. Taktiken lyckades och när han satte press på kejsaren att skriva ett brev till abboten att de borde förhandla fram en ärofylld fred gav de med sig. Till skillnad mot tidigare exempel behandlade Nobunaga dem med respekt och mildhet, men när de väl lämnat tempelområdet tog han inga risker utan brände ned byggnaderna till grunden.

Den krigarmunk som mer än någon annan representerar genren är Musashibo Benkei (武蔵坊弁慶) allmänt känd under sitt förnamn Benkei. Han var en av munkarna på Enryaku-ji, men blev utslängd för dåligt uppförande. Så även om han hade sin bakgrund som sohei, kom han att fungera mer som en yamabushi. I aristokraternas dagböcker benämns han ofta akuso (悪僧) eller ”usel munk”. Historierna om honom är legendariska och han förekommer flitigt i en eller annan form i manga och anime. Han skall ha burit runt på sju verktyg, nanatsu no dogu (七つの道具) som var en eufemism för hans sju vapen. En naginata (薙刀), kumade (熊手), daitsuchi (大槌), onokogiri (大鋸), sasumata (刺又), tsukubo (突棒) och sodegarami (袖搦). I tur och ordning är det; en slags hillebard, ett slags kratta för att infånga och kontrollera smitare, en slägga, en stor såg, ett slags gaffelspjut, en påle, och en ärmfångare (dessa tre var infångningsvapen).

Mest berömd är han från striden på Goto bron mot Minamoto Yoshitsune, i Japan mest känd under sitt gossenamn, Ushiwakamaru. Benkei försörjde sig genom att besegra samurajer och ta deras svärd som troféer som han sedan sålde vidare. Han försökte sig på samma sak med Ushiwakamaru, men besegrades i en klassisk strid som osökt leder tankarna till legenden om Robin of Loxley och Little John. Det var första gången han besegrats och han blev så imponerad av Minamoto generalen att han svor honom evig trohet på platsen. Det skulle han få bevisa i slaget vid Koromogawa no tachi (衣川館の戦い) 1189. När Ushiwakamaru insåg att slaget var förlorat bad han Benkei hålla motståndarna på avstånd så han kunde begå seppuku. Enligt beskrivningarna i Gikeiki (義経記), där Gikei är den sino-japanska läsningen av Yoshitsune, höll han motståndarna borta med sin naginata samtidigt som han blev genomborrad av pilar, han ”påminde om en igelkotte” enligt beskrivningen. När de väl kom fram till honom insåg de att han dött på sin post, men hade stoppat in sin naginata och tsukubo i bältet så han skulle kunna stå upprätt även ifall han dog.

Krigarmunken favoriserade naginata som sitt vapen, troligen fanns det även de som använde pil och båge, men de förekommer inte i litteraturen. Normalt var de inte lika välbeväpnade som Benkei, men pålen var vanlig, förstärkts med lack var det nästan omöjligt för en katana (刀) att hugga igenom den. Ofta fastnade den i pålen och ifall munken var snabb att vrida till kunde han avväpna samurajen. Med tiden lärde de sig att slå med den slöa sidan för att eggen inte skulle fastna. Under sin munkkåpa bar de lackerat läderpansar som skyddade väl mot svärdshugg samtidigt som de var mer lättrörligare än samurajens tyngre bepansring. Som syns på bilderna bar de inte heller hjälm utan virade ett tygstycke runt huvud och ansikte, ibland så att endast ögonen syntes för att göra dem mer skrämmande.

I detta sammanhang vill bloggen passa på att nämna att en av världens främsta experter utanför Japan på japanska krigarmunkar är svensk. Han heter Mikael Adolphsson och är numera professor i Cambridge. Jag har endast träffat honom en gång i livet, det var när vi båda satt på ett Lufthansaplan från Frankfurt till Tokyo 1986 och skulle inleda vår tillvaro som ryugakusei (留学生) på de japanska skattebetalarnas bekostnad. Det är lite symptomatiskt att de svenskar som verkligen behärskar Japan, dess kultur, språk, historia, sociologi, gastronomi etc. väljer att vara verksamma utanför Sverige; dilettanternas paradis.

En tanke på “Japanska krigarmunkars historia

  1. Som vanligt lär man sig både det ena och det andra. Jag har hittills trott att Yamabushi skrevs 山武士. Åter ett exempel på problemen med romaji.
    Se om Dig så Du slipper flunsan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.